Vavahduttava, koskettava romaani rakkauden voimasta, joka on verisidettä vahvempi.
Kun maailmankuulu taiteilija Hanna Stiltje paljastaa uusimman teoksensa Tukholman modernin taiteen museossa, epäuskoinen pettymys valtaa yleisön. Hänet tunnetuksi tehneiden öljymaalausten ja pronssipatsaiden sijaan näytillä on sekalaisesta romusta koottu lipasto. Hannalle itselleen tämä teos, "Viimeinen taideteos", on kuitenkin hänen tuotantonsa merkittävin - ja se saa myös päättää hänen uransa.
Pala palalta paljastuu tarina vanhempiensa heitteille jättämästä lapsesta ja rohkeudesta ojentaa käsi sen sijaan, että kääntäisi katseen pois kurjuudesta. Mikä on kauneinta, mitä meistä lopulta jäljelle jää?
Sofia Lundberg is a journalist and former magazine editor who made her debut with the word-of-mouth sensation The Red Address Book. Lauded by critics for her ability to sweep readers off their feet and take them on journeys through time and space, love and loss, Lundberg is the shining new star of heartwarming – and heart-wrenching – Scandinavian fiction.
Tendo como história de fundo o tema das infâncias difíceis em ambientes familiares destroçados pelas adições (álcool e droga) na Suécia das décadas de 70 e 80 e das crianças colocadas em famílias de acolhimento, Sofia Lundberg deixa-nos uma história onde cruza a arte com as vivências de vários personagens. Sem grandes complicações, o resultado é uma narrativa emotiva onde o amor incondicional consegue trazer a redenção para opções que nem sempre são fáceis de tomar. Sofia Lundberg foi, definitivamente, uma muito agradável surpresa para mim que não sou grande fã da literatura escandinava (talvez por desconhecimento para além dos policiais ou por azar na escolha daqueles em que vou pegando). Seguramente lerei mais livros dela.
När man får en bok av Sofia Lundberg i sin hand då vet man att bra läsning väntar. ”Det sista konstverket” uppslukade mig totalt med sin fängslande och gripande historia. Romanen är en stark berättelse om barns utsatthet och om betydelsen av de vuxna som omger dem under deras uppväxt. En fråga man ställer sig är om blodsband verkligen är starkare än att omges av människor som ger all sin kärlek och omtanke till barnen de tar hand om? Det här är en rörande, vacker roman om att kärlekens band är starkare än blodsband.
Jag började läsa boken och kunde inte sluta. Jag läste och förfasades över den grymhet som en förälder kan utsätta sitt barn för. Jag blir upprörd över hur våra myndigheter inte ser till vad som är bäst för barnet. Samtidigt njuter jag av den kärlek, värme, omtanke och glädje som ryms i berättelsen. Den nutida historien om Hanna Stiltjes utställning på Moderna museet vävs samman med konstverkets detaljer som symboliserar delar av hennes liv.
Hon skiljdes tidigt från sin missbrukande mamma och kärleken mellan lilla Hanna och hennes morfar Knut är så fantastiskt fin och djupt rörande. Om den betydelsefulla tiden i fosterfamiljen i villa Solhem och den godhjärtade Ingrid är väldigt fint beskriven, men samtidigt lever de alltid med de biologiska föräldrarnas påverkan och inflytande över dem som ett ständigt hot i idyllen.
En fantastisk fin roman som får högsta betyg. Den här ska du läsa! 💛
Ein gewaltgeprägtes Kindheitserlebnis in der Familie ihrer besten Freundin veranlasst die Autorin dieses tief berührende Buch zu schreiben: Die berühmte New Yorker bildende Künstlerin Hannah Stiltje eröffnet ihre Ausstellung in der lange zurückgelassenen Heimat Schweden - und - das Publikum ist entsetzt! Außer einem einzigen Ausstellungsstück, einer alten schäbigen Kommode, gibt es nichts zu sehen. So beginnt die Geschichte der Protagonistin, die sie anhand der Einzelteile der Kommode erzählt. Das kinderlose Paar Ingrid und Viktor nimmt Kinder aus gewalt- und drogenbelasteten Familien auf und bietet ihnen ein liebevolles, sicheres Zuhause. Doch die Realität ist grausam und unerbittlich. Ein wunderbar sensibles, tiefe Gefühle aufwühlendes Buch, man ist nie gewiss, ob es einen guten Ausgang geben wird. Absolut (leicht) lesenswert - trotz „Spiegel Bestseller“😉
La Última Obra de Arte nos cuenta una emotiva historia sobre varias personas, cuyas vidas terminan enlazadas por acontecimientos del pasado. La historia se centra en Hanna y vemos cómo va creciendo, primero con su abuelo Knut y luego con Ingrid y Víctor y los demás. Y vemos cómo poco a poco va desarrollando sus talentos artísticos. Es una historia sobre infancias difíciles, sobre abandono y violencia, pero también sobre esperanza y bondad. En general me pareció muy interesante, aunque en ocasiones el ritmo se ponía un poco lento. La parte del presente me parecía muy críptica, pero al final todo cobra sentido. Aunque cuando me hubiera gustado que hubiera menos tragedia, la historia tuvo un final que se siente real. Me gustó, pero tal vez esperaba mucho dado que The Red Address Book me gustó muchísimo, pues no me encantó. Mis expectativas eran altas y me imaginé otro tipo de historia. Sin embargo, es un buen libro y la pluma de Lundberg es atrapante, por lo cual SI lo recomiendo.
Förstår kärleks- och trygghetstemat och det är bra. Dock finns en skedflation här. Måste karaktärerna ligga bakom varandras ryggar i tröstposition i sängen i tid och otid? De har ostyrigt hår. De bultar på vandras bröstkorgar i frustration. De faller på knä och hulkgråter när en bil med en anhörig kör iväg. En annan bil välter i en kurva och övriga står i tystnad på gårdsplanen och iakttar det brinnande vraket. Någon huttrar och drar koftan tätare om kroppen. Filmmanuset är liksom redan klart.
Inom socialtjänsten arbetar bara Prussiluskor, endast den 100% goda matriarken förstår de många fosterbarnens bästa. Hon sköter Sköna Hem-hemmet och har också hela tiden en karriär på Konstfack.
Eller är det bara jag som är ovan vid genren? Ändå helt ok regnlitt i soffan och svensk pocket är en del av sommaren.
I couldn’t let go of the book. Whilst I cooked dinner I listened to it and as soon as I could I had the physical book in my hands again. I’ve read a few books from this author now and this book really took a hold of me. My Laugh, tears and smiles where close and I really felt a connection to the characters as if I knew then. The little ones have, and always will be, close to my heart… for sure.
Sofia Lundberg är fantastisk på att skriva om människor så att det verkligen känns. Det sista konstverket är en vacker och smärtsam berättelse om den starka kärlek som kan finnas även i familjer utan blodsband.
"Cada obra de arte tiene su propia historia, sus propias emociones"
🌻La nueva novela de Lundberg cuenta la historia de Hanna Stiltje, una artista cuya última obra presentada en el Museo Moderno causa confusión y decepción en los círculos artísticos.
🍁 Para entender el significado de dicha obra la autora te adentra en los recuerdos de la infancia de Hanna. Desde 1965 se vislumbra el nacimiento de una bebé viviendo literalmente en la inmundicia con una madre drogadicta y posteriormente la relación que mantenía la pequeña Hanna viviendo junto a su abu en una cabaña.
⚘️Una pareja joven hereda una casa en el campo y circunstancias de la vida se convertirán en los padres adoptivos de Hanna. En ése lugar de acogida el arte se convierte en algo primordial para la niña siendo su propio refugio y salvavidas.
💙 Ha sido un largo viaje tormentoso de sentimientos a flor de piel con momentos conmovedores y a la vez desprende ése halo de esperanza que todos ansiamos encontrar. Las descripciones son maravillosas, el paisaje y la naturaleza es tan vívida que llegué a sentir la forma de vida en ésos campos suecos.
✨️Los temas que trata me parecen muy necesarios tales como la exposición de los menores y como la sociedad no logra proteger a esas criaturas indefensas. Pero también existen ésos héroes invisibles que luchan, aman y vuelven a dar color a ése lienzo en blanco. Las adicciones, abusos y violencia están presentes y es importante sumergirse en estas problemáticas para comprender el significado de su extraña obra de arte.
🦋 Sus personajes son deslumbrantes, quedan muy bien expuestas las vulnerabilidades del ser humano por ello todo su conjunto logra que esta historia sea tan humana y real.
Paljon draamaa ja juonenkäänteitä. Vetävästi kirjoitettuna ja mutkattomasti juoksutettuna. Tarinan on varmasti tarkoitus mennä tunteisiin ja tähtien määrästä päätellen monella meneekin. Itse olisin odottanut vähän syvempää tarkastelua tapahtumiin, teemoihin ja näiden herättämiin tunteisiin. Kun huumevauvat ja huostaanotot jäävät tarinassa vain viihteelliseksi juonenkäänteiksi, minä vaivaannun, etäännyn ja ärsyynnyn.
Sofia Lundberg, známá svým citlivým přístupem k lidským příběhům, se ve své nejnovější knize Poslední umělecké dílo pokouší o ambiciózní propojení světa umění a osobní historie. Bohužel, tentokrát se jí nepodařilo zcela naplnit vysoká očekávání, která jsem jako dlouholetá fanynka jejích knih měla.
Příběh se točí kolem Hanny Stiltjeové, světoznámé umělkyně, která šokuje publikum svým posledním dílem – podivnou komodou složenou z různého harampádí. Tento netradiční přístup sliboval zajímavý pohled do mysli umělce a potenciálně hluboký vhled do lidské duše. Avšak navzdory slibné anotaci jsem se tentokrát nemohla plně ponořit do děje.
Lundberg se snaží odkrýt vrstvy Hannina života a její cesty k tomuto kontroverznímu dílu, ale tempo vyprávění mi místy přišlo zdlouhavé a bez jiskry, kterou jsem obdivovala v jejích předchozích dílech, zejména v Červeném adresáři. Zatímco autorka zůstává věrná svému stylu jemného odkrývání lidských osudů, tentokrát mi chyběla ta strhující emocionální síla, která mě v minulosti tak uchvátila.
Musím však ocenit Lundberginu snahu o propojení uměleckého vyjádření s osobním traumatem. Myšlenka využití umění jako prostředku ke zpracování bolestivých vzpomínek je fascinující, ale její realizace v knize bohužel nedosahuje plného potenciálu.
Přestože Poslední umělecké dílo nedosahuje kvalit Červeného adresáře, věřím, že si najde své čtenáře. Pro ty, kteří hledají pomalejší četbu s uměleckým podtextem, může být tato kniha zajímavou volbou. Osobně však musím přiznat, že jsem od Sofie Lundberg očekávala více.
Je však možné, že mi tato kniha nesedla „právě teď“ a protože mám autorku velmi ráda, určitě si knihu zkusím přečíst ještě jednou a třeba tuto recenzi časem ještě poupravím.
Sofia Lundberg todistaa kerta toisensa jälkeen kuuluvansa lempikirjailijoideni joukkoon. Hänen uutuutensa, Viimeinen taideteos, kertoo Hanna Stiltjestä, taiteilijasta, jonka viimeisin taideteos aiheutta hämmennystä taidepiireissä. Kirjassa avataan taideteoksen merkityksellisyyttä sukeltamalla Hannan lapsuusmuistoihin.
Syitä, miksi pidin tästä kirjasta: 1) ihanat hahmot - niin rakastettavia, ihastuttavia ja kaikin puolin lukijalle tärkeiksi muodostuvia ihmisiä 2) miljöön kuvailu - Lundbergin teosten parasta antia on nimenomaan maisemien kuvailu: tällä kertaa lukija pääsi kokemaan eläväisesti elämän Ruotsin maaseudulla 1960-80-luvuilla <3 3) tärkeät teemat - riippuvaisuus, lapsiin kohdistuv väkivalta ja kaltoinkohtelu 4) found family-trope
Tämän lukeminen oli todella tunteikas kokemus, sillä hahmojen mukana tuli myötäelettyä niin ilot ja surut kuin huonot ja pohjamutiakin matalammat hetket. Hahmoihin ehti todella kiintyä ja uppouduin ihanan Solhemin elämään täysin rinnoin. Ainoa asia, jota voin tässä teoksessa kritisoida, on jatkuva eri aikatasojen ja kohtausten välillä hyppelehtiminen. Tarinaa kerrottiin sekä nykyhetkessä että menneisyydessä ja menneisyyden osalta useammat eri hahmot pääsivät ääneen. Näitä vaihdoksia menneisyyden ja nykyisyyden sekä eri kohtausten välillä oli merkitty jokseenkin hämmentävästi, sillä aina lukija ei voinut olla ihan varma, että oliko edellisestä tapahtumasta kulunut siis vain muutama minuutti vai peräti kuukausia… Tämä ei kuitenkaan häirinnyt liialti, ja kaikki muu tässä teoksessa olikin siis mun mieleen 🫶🏻 5/5⭐️
La artista Hanna Stiltje presenta una nueva exposición en Estocolmo, pero lo que se supone que es una retrospectiva de su obra, conocida especialmente por sus esculturas con forma de ángeles, es en realidad la presentación de una enigmática cajonera hecha con objetos usados y el inesperado anuncio de que se retira. ¿Pero qué se esconde detrás de los materiales utilizados en esa pieza? ¿Y por qué Stiltje ha decidido que esta sea ‘La última obra de arte’ de su carrera?
Si ya has leído alguna reseña de esta novela de Sofia Lundberg, probablemente ya hayas leído que en esta historia cobran un papel fundamental los afectos y las familias escogidas, esas que no se crean en base a un vínculo de sangre, sino principalmente a la reciprocidad del cariño y a las ganas por ambas partes de formar un vínculo inquebrantable.
Tengo que confesar que creo que hubiese preferido que el presente tuviese más peso en el texto, ya que esta línea temporal es simplemente una excusa para introducirnos en la niñez de la protagonista, en la que la tragedia no se intuye: se palpa desde el primer momento. Su madre, con una fuerte adicción e incluso mayor negligencia, intentará arrebatársela a su abuelo, quien se hace cargo realmente de ella en un primer momento en una cabaña remota.
Curiosamente, para mí esta no ha sido tanto la historia de Hanna como la de Ingrid, una mujer que ha dedicado su vida, con muchos sacrificios y corriendo muchos riesgos, a acoger a menores procedentes de familias desestructuradas y con los mismos o similares problemas que la madre de Hanna, ofreciéndoles un refugio repleto de todo aquello de lo que carecían: amor, cuidados y estabilidad. También habrá adversidades, pero ese sentido de familia ganada hará que la balanza esté siempre inclinada hacia ese lado.
Ha habido algunas cosas de la novela que no me han convencido del todo. Como os avanzaba, la línea del presente no me ha terminado de enganchar. Son fragmentos muy breves entre capítulos y se me han hecho planos y repetitivos y, además, no he encontrado una justificación para esa arrogancia excesiva que demuestra el personaje de Hanna. Me hubiese gustado que un mayor dinamismo, que no se redujese básicamente a una ronda de entrevistas en la inauguración sino que abarcase más tiempo, que explorase las consecuencias de esa obra y el impacto en su reputación.
También por momentos me ha parecido que cae en una especie de moralina barata, que se ensaña excesivamente con las personas con adicciones al negarles la posibilidad de rehabilitarse, y con la distancia he visto ciertos simbolismos que no me han gustado especialmente.
Al margen de estas nimiedades, porque reconozco que es lo que son, me ha parecido una novela entretenida y con un mensaje global esperanzador y emotivo que vale la pena conocer. También es interesante el debate que puede generar alrededor de lo que se puede considerar o no arte, si todo vale mientras haya una intencionalidad detrás o si se deberían exigir unos mínimos de calidad y, en tal caso, cómo se podría aplicar un método objetivo a una disciplina que depende enormemente de la respuesta del público (individual e impredecible). ¿Y es la excelencia técnica suficiente cuando una obra puede resultar bonita a los ojos pero también completamente vacía?
Den världsberömda konstnären Hanna Stiltje har kommit till Sverige med sitt senaste alster. Men när det avtäcks blir reaktionerna bestörtning och besvikelse, det är inte alls vad hennes publik har förväntat sig.
Som barn bodde Hanna på fosterhem, och konsten var tidigt en del av hennes liv och blev den som också räddade henne. Men vad hände med hela hennes brokiga fosterfamilj? Och vad är egentligen betydelsen med hennes märkliga sista konstverk?
Återigen har Lundberg skrivit en fantastisk berättelse. Denna gången både grym och vacker. Om hur samhället misslyckas med att skydda det finaste vi har - barnen, men också om de som verkligen kämpar och älskar ovillkorligt.
Berättelsen, som till viss del är baserad på egna upplevelser, är stark och ger upphov till så mycket känslor. Glädje, ilska, lycka och sorg i en salig blandning. Detta är en berättelse som kommer stanna kvar i mitt hjärta.
*4,5 Kniha poslední umělecké dílo je kniha ze švédského prostředí. Řeší se v ní to, co byste možná podle anotace neřekli. V prvním momentě jsem si říkala, že to není kniha pro mne, protože drogové prostředí, ale nakonec mne kniha pohltila a stránky letěly jedna za druhou. Dost dobře vystihuje problematiku dětí matek feťaček v době, kdy do Švédska dorazil heroin, tedy přelom 70tek a 80tek. ukázáno je to na příběhu hanny a dalších dětí. jak to ovlivňuje okolí a další generace. 4,5proto, že k tomu finálnímu vysvětlení po hrátkách kočka a myš, když se najednou objeví policisté a chtěj té zatknout za devastaci domu a to potom, co byl na výstavě a viděl to a pak normálně se na požádání vrátil a jen tak hned poznala syna... nebo takhle vyplynulo, že to dělala pro něj...jako v téhle fázi mi to nastolení vysvětlení přišlo divné, nesrovnatelné, ale ok.Beru. A jako celek doporučuji.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Jag gillade verkligen Sofia Lundbergs debut Den röda adressboken. Men tycker inte att någon av hennes följande böcker har levt upp till den.. Men den här tycker jag kommer nära. Den här är den jag tycker bäst om av hennes övriga böcker. Dock är jag besviken på slutet, allt kändes rushat och jag hade velat ha lite mer handling just där. Och det skaver hur Hanna och John hanterade allt som vuxna vilket gör att det int blir full pott.
Vahetult enne lugesin Liz Moore "Pikk ergas jõgi", milles narkootikume tarbivate emade ja sündivate laste probleeme lahati lihtsalt vapustavalt. "Viimane kunstiteos" alustas sama teemaga ja see algus oli võrreldes eelmise lugemisega niivõrd pealiskaudne ja asjatundmatu, et algusest edasi lugeda ei suutnud.
Koukuttava ja karmeudessaankin viihdyttävä, ehkä kuitenkin hiukan liian osoittava ja yksisuuntainen. Hyvikset hyviksiä ja pahikset pahiksia ml. kuuntelematon sosiaalihuolto. Rakkauskaan ei aina pelasta, paitsi lopulta.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Fin historia, men tyvärr lite övertydlig med att det mesta var svart eller vitt, och personer var antingen onda eller goda. Lite mer nyanser hade gjort den mer realistisk. Läste den för en bokklubb och det fanns en hel del att diskutera.
Miten ihana kirja! Älä anna imelän kannen hämätä. Tää oli toisaalta hirveän surullinen tarina, kaltoinkohdeltuja lapsia ja huumekämppiä, toisaalta oli lapsuuden loputtomien kesien Melukylä-idylliä ja kaiken ylittävää rakkautta.
Koskettava, kaunis, surullinen, ihana. Vähän meni överiksi loppupuolella, mutta kaikesta huolimatta tunteisiin käyvä ja ajatuksia herättävä. Loppu oli ihana, ei voinut kyyneliltä välttyä. Suosittelen.
Sofia Lundberg är verkligen något extra ordinärt. Sättet hon skriver på, lämnar en bismak av vemod och samtidigt kärlek. Har fortfarande rysningar efter att ha läst sista kapitlet. Detta är en sådan bok man önskar att man skulle kunna läsa för första gången igen & igen!!!!