En natt i februari 1986 avlossas skottet som ger svallvågor över hela världen och för alltid förändrar historien om Sverige. I en säng ligger ett spädbarn - Klara- vars liv också är förändrat efter den natten. Ungefär 35 år senare läggs mordundersökningen ner, och Klara söker efter sin farfar. Journalisten Lars Krantz vigde sitt liv åt mordet, men fördes med tiden allt djupare in i konspirationsteorier. Samtidigt står Klara inför att själv bli förälder, och med det väcks frågorna. Hur präglas vi av det vi kommer ur? Kan man lita på den som är ens närmaste? Och kan man lita på sig själv? I den djärva lyriska romanen "När en man faller" undersöker Klara Krantz hur en historisk händelse kan ge ekon i en familj i flera led. En storslagen berättelse om vårt nationaltrauma, silat genom ett personligt prisma.
Inte den starkaste fyran, men ändå, när det här är bra är det fantastiskt. Jag älskar formen den tar - ett ämne så stort och samtidigt så personligt för Lars Krantz barnbarn kan kanske bara tacklas så här, i dom skarpa kontraster och intryck som lyriken ger möjlighet till. Och ofta funkar det, det gradvisa glidandet in i besatthet speglat mellan generationer och objekt. I slutändan vet jag inte om historierna faktiskt blir så parallella som Krantz vill ha dom, men dom är starka nog var för sig att romanen som helhet ska hålla. (Och uppskattar också att böcker av bibliotekarier alltid blir besatta av bibliotek.)
Stundtals briljant, men stundtals räcker inte för 700 sidor. Konceptet är starkt men bär inte när boken försöker dra paralleller mellan huvudkaraktärens relation till Elin och farfars relation till omvärlden, och tyvärr handlar nästan hela boken om det.
När jag fick höra att Palme blivit skjuten trodde jag att det var ett skämt, ett riktigt riktigt bra och roligt skämt. Som att satiren plötsligt levlat upp i jämmerdalen. Annars har intresset för mordet gått i vågor, tror jag som peak sjukanmälde mig för att se presskonfan för några år sen. Weird.
Men nog om mig och mina IVF-ungar (sic!).
Förlaget ger förslaget “lyrisk roman” på den här nästan 700-sidiga knölen när ett uppenbart mer passande begrepp är apelsinprosa; way to övertydlig för en så pass krokig högermarginal. Och lång var den. Boken alltså. Trött blev jag. Nanna således. Sen piggnade jag till. Tjosan. Bäst var när Elin sa att det inte är körsbärsträden som har den finaste blomningen, nej vackrast är päron- och äppelblom. Varför? För jag trodde henne. Blint.
Måste erkänna att jag skrämdes lite av konceptet "lyrisk roman" men jäklar vad glad jag är att jag valde att klättra över den tröskeln. En fantastisk bok.