"Vi kommer ändå bara bli becknare" av Rihab Garci var en av de speciella ungdomsböcker som jag läste i mars förra våren. Den boken har stannat i mitt minne, inte minst för språkets skull, men också för hur den beskriver det för mig så annorlunda förortslivet bland de unga, av vilka en stor del även är invandrare i grunden.
Det första ni gör är säkert frågar er är vad en becknare är? Vi kan kalla becknare även langare eller försäljare. Hela boken i genom upprepar sig vissa ord som hos en läsare i början kan väcka frågor - vad är det, vad betyder det? Eller så här som finlandssvensk läsare, vilket jag är, frågade jag mig det åtminstone: gähda, keff, PK, walla, cok, guzz, bre, gäri, tamam, yani... - ja, orden är otaliga och det kanske inte skulle skada med en liten ordlista i samband med boken. Men rätt fort vänjer jag mig vid språket och lär mig det lite grann också, vilket gör det intressant och gör mig nyfiken då jag får följa med denna intressanta berättelse om de ungas förortsliv och vad det kan råka ut för och är villiga att göra för varandra när det kommer till kritan.
Bokens titel talar ju redan för sig själv. Många elever i förortsskolor lever med denna sorts framtidstro, vilket Garci vill lyfta fram är fallet här också. Samtidigt har hon inkluderat en unik lärare i berättelsen som finns till hands för sina elever när de behöver henne och får tron att vända hos dem då de står i trubbel, misstro och tvivlan. Boken är fylld med värme, även humor, och alla tre tonårshuvudpersoner, Selma, Samir och Sebbe, samt deras lärare Leila, har sina egna kapitel och får sin röst hörd.
Boken gjorde stort intryck på mig, säkert också för att jag sällan läst böcker som denna. De unga läsarna den är skriven för finner den säkert rätt med tanke på för dem familjära livsskeden, liksom framtidsplanerna och arbetet innan för att nå fram till dem.