What do you think?
Rate this book
Sørgegondolen
The Sorrow Gondola was the great Swedish poet Tomas Tranströmer's first collection of poems after his stroke in 1990. Translated by Michael McGriff, Tranströmer's great work is available in its first single-volume English edition.
29 pages
First published January 1, 1996
6 people are currently reading
304 people want to read
About the author
Tomas Tranströmer
155 books387 followersHis poetry, building on Modernism, Expressionism, and Surrealism, contains powerful imagery concerned with issues of fragmentation and isolation. “He has perfected a particular kind of epiphanic lyric, often in quatrains, in which nature is the active, energizing subject, and the self (if the self is present at all) is the object,” notes critic Katie Peterson in the Boston Review.
Critic and poet Tom Sleigh observed, in his Interview with a Ghost (2006), that “Tranströmer’s poems imagine the spaces that the deep then inhabits, like ground water gushing up into a newly dug well.”
His honors include the Lifetime Recognition Award from the Griffin Trust for Excellence in Poetry, the Aftonbladets Literary Prize, the Bonnier Award for Poetry, the Neustadt International Prize for Literature, the Oevralids Prize, the Petrarch Prize in Germany, the Swedish Award from International Poetry Forum,the Swedish Academy’s Nordic Prize, and especially the 2011 Nobel Prize in literature. His work has been translated into more than 50 languages.
Tranströmer suffered a stroke in 1990, and after a six-year silence published his collection Sorgegondolen (Grief Gondola) (1996). Prior to his stroke, he worked as a psychologist, focusing on the juvenile prison population as well as the disabled, convicts, and drug addicts. He lives in Sweden.
On Thursday, 6th of October 2011 he was awarded the Nobel prize in Literature "because, through his condensed, translucent images, he gives us fresh access to reality".
Critic and poet Tom Sleigh observed, in his Interview with a Ghost (2006), that “Tranströmer’s poems imagine the spaces that the deep then inhabits, like ground water gushing up into a newly dug well.”
His honors include the Lifetime Recognition Award from the Griffin Trust for Excellence in Poetry, the Aftonbladets Literary Prize, the Bonnier Award for Poetry, the Neustadt International Prize for Literature, the Oevralids Prize, the Petrarch Prize in Germany, the Swedish Award from International Poetry Forum,the Swedish Academy’s Nordic Prize, and especially the 2011 Nobel Prize in literature. His work has been translated into more than 50 languages.
Tranströmer suffered a stroke in 1990, and after a six-year silence published his collection Sorgegondolen (Grief Gondola) (1996). Prior to his stroke, he worked as a psychologist, focusing on the juvenile prison population as well as the disabled, convicts, and drug addicts. He lives in Sweden.
On Thursday, 6th of October 2011 he was awarded the Nobel prize in Literature "because, through his condensed, translucent images, he gives us fresh access to reality".
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 58 reviews
September 24, 2021
Hjärnblödning med afasi som följd är förstås en mardröm för alla, men kanske än mer för en författare. Det hände Tranströmer och är kan hända en av anledningarna till den ödesmättade stämningen i den här diktsamlingen. I den första dikten ”April och tystnad” skriver han:
”Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
[…]
Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”
Först tänker jag att det är just språket som är utom räckhåll, språket räcker inte till för allt som glimmar i en människa (känslor, tankar) men i nästa dikt ”Osäkerhetens rike” förstår jag att det också är något i samtiden (1996) som misslyckas med att skapa spegelbilder. Här finns en byråchef som liknas vid en demon och den fortsätter:
”En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.”
Den metafysiska nivån har i vårt sekulariserade samhälle suddats ut till förmån för tillväxt, kommersiella krafter och ondska. Det ekonomiska klimatets hegemoni. Hjälmen tolkar jag som metafor för makten som inte kan fästas vid individer utan är kollektiv. Människan har moder jord, hon flyr oss. Mycket dystopiskt.
I ”Nattboksblad” står det:
”Och bakom mig
bortom de blyskimrande vattnen
fanns den andra kusten
och de som härskade.
Människor med framtid
i stället för ansikten.”
Jag tolkar det som att makten är långt borta, den är skapad av människan men är samtidigt omänsklig. De sista raderna drabbar mig. Jag tänker på hur människor lever för framtiden, investerar, studerar, sparar och att det vackra i nuet och de existentiella värdena i vårt liv glider undan, som hade vi stumma själar.
Tranströmer, ”Mr Transformer” eller epifanins svenske fader, fick inte bara Augustpris utan också Nobelpris för sin skicklighet att välja rätt ord och sätta det på rätt plats. Han uppger själv att hans dikter ”vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar av verkligheten som de konventionella språken och synsätten brukar hålla isär” och det tycker jag verkligen att han lyckas med. Han fångar livets komplexitet och skapar bilder i läsaren. Med få ord får han oändligt mycket sagt och lyckas blixtbelysa de dolda dimensionerna i nuet, där ingår tron på något högre som en gud eller varför inte naturen. Han är också en musikalisk poet, som kanske fick större tillgång till musiken när språket fattades honom. Stroken medförde att han förlorade kontrollen över sin högra hand, han spelade piano med vänster. Men om köttet och den fysiska förlusten finner jag inget i den här diktsamlingen.
”Sorgegondol nr 2” som gett boken sitt namn, behandlar ett möte mellan pianisterna Frans Liszt och hans svärson Rickard Wagner (1800-tal). Liszt skrev ett pianostycke som hette Sorgegondolen. Jag saknar förkunskaper om dessa, känner bara ytligt till att Wagner hyste antisemitiska åsikter och hyllades av nazisterna.
”Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner
till brunskjortornas år.”
I ”Sorgegondolen nr 2” finns också gluggar mot 1990, vilket var året han fick stroken.
I ”Landskap med solar” skriver Tranströmer om förhållandet mellan människa och gud där solen är metafor för det sistnämnda. ”November i forna DDR” innehåller den fantastiska raden
”November bjuder på karameller av granit.”
I övrigt tänker jag på att det är positivt att kommunismen föll, men det är sorgligt att rättvisetänket föll med den. (Vänsterpartiet ses som ett extremparti.) ”Från juli 90” skildrar en begravning och implicerar en transcendent nivå, det vill säga bortom empiri och vetenskap.
”Det var en begravning
och jag kände att den döde
läste mina tankar
bättre än jag själv.
[…]
Min väns röst höll till
på minuternas baksida.”
Vi lever våra korta liv på minuternas framsida, i tiden. Sen hamnar vi på baksidan. Oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte, hamnar vi alla på minuternas baksida.
Nu börjar det bli en lång text det här. Men jag är eld och lågor och nu när jag börjat närläsa dikterna kan jag inte sluta. De öppnar sig för mig och jag får en känsla av att jag ska implodera om jag inte får uttrycka vad jag tänker. Det är ganska ansträngande att läsa poesi för mig, jag kan inte alls slappna av och ”bara njuta”, snarare går hjärnan i spinn. Ju färre ord en författare använder ju mer krävs av mig som läsare.
”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
träs över ens huvud som en säck
genoms säckens maskor skymtar solen
och man hör körsbärsträden gnola.”
”Som att vara barn” (ovan) tänker jag mig handlar om hur den västerländska moderna människan lever med huvudet i en säck. Delvis av fri vilja. Vi drar ner mössan framför våra egna ögon. Vi blundar för de största frågorna, gläds inte åt våren, engagerar oss inte i det meningsfulla. Vi kan bara skymta solen (guden) genom säckens maskor. Det får mig att tänka på Platons grottliknelse. Tranströmer tycks vilja påvisa att livet blir fattigt utan existentiella tankar. Mössan som vi drar ner skimrar, vilket jag tolkar som en metafor för hur saker kan se bra ut, människans förmåga att maskera sig och välja vilken sida man vill visa upp. Det får mig att associera till ett livsråd som Tranströmer skrivit och som fastnat i mig:
”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent! // De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade – gå förbi dem!” (Ur Guldstekel, den är inte med i den här diktsamlingen.)
I ”Två städer” berör han hur det onda/hatet och det goda/kärleken i människan förhåller sig till varandra. Den ena staden är mörklagd, i den andra brinner lamporna och det är bara ett sund som skiljer dem åt. Genom att formulera att den lysande stranden kan hypnotisera den mörka, implicerar han att det goda har förmåga att lysa starkare. Men för människan kan det mörka vattnet framstå som glittrande, ovetande simmar hon mot sitt fördärv. Med hjälp av ”tubastöt” det vill säga musik, gud, eller en vän kanske, kan människan ledas på rätt väg.
Han förgyller den här diktsamlingen med några haikudikter (Japansk tradition). En västerländsk haiku ska bestå av tre rader med ord som har 5-7-5, totalt 17 stavelser. Den ska därtill följa ett antal regler som exempelvis undvika starka adjektiv och pronomen, innehålla en årstidsangivelse, vara överraskande och sinnrika.
”Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.”
”Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.”
Åter handlar det om människans behov av att omfamna den transcendenta nivån av livet.
Sorgegondolen är bara 37 sidor. Det finns flera dikter i den än de jag berört här. Men jag orkar faktiskt inte mer nu. Det här var en omvälvande och krävande läsupplevelse, inne mig öppnade sig valv efter valv oändligt. Jag är ingen vad poesiläsare, men jag kanske blir en dag. Jag är då rakt inte färdig med Tranströmer, det blir man nog aldrig.
”Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.
[…]
Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.
Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.”
Först tänker jag att det är just språket som är utom räckhåll, språket räcker inte till för allt som glimmar i en människa (känslor, tankar) men i nästa dikt ”Osäkerhetens rike” förstår jag att det också är något i samtiden (1996) som misslyckas med att skapa spegelbilder. Här finns en byråchef som liknas vid en demon och den fortsätter:
”En hjälm som bärs av ingen har tagit makten.
Modersköldpaddan flyr flygande under vattnet.”
Den metafysiska nivån har i vårt sekulariserade samhälle suddats ut till förmån för tillväxt, kommersiella krafter och ondska. Det ekonomiska klimatets hegemoni. Hjälmen tolkar jag som metafor för makten som inte kan fästas vid individer utan är kollektiv. Människan har moder jord, hon flyr oss. Mycket dystopiskt.
I ”Nattboksblad” står det:
”Och bakom mig
bortom de blyskimrande vattnen
fanns den andra kusten
och de som härskade.
Människor med framtid
i stället för ansikten.”
Jag tolkar det som att makten är långt borta, den är skapad av människan men är samtidigt omänsklig. De sista raderna drabbar mig. Jag tänker på hur människor lever för framtiden, investerar, studerar, sparar och att det vackra i nuet och de existentiella värdena i vårt liv glider undan, som hade vi stumma själar.
Tranströmer, ”Mr Transformer” eller epifanins svenske fader, fick inte bara Augustpris utan också Nobelpris för sin skicklighet att välja rätt ord och sätta det på rätt plats. Han uppger själv att hans dikter ”vill etablera en plötslig förbindelse mellan delar av verkligheten som de konventionella språken och synsätten brukar hålla isär” och det tycker jag verkligen att han lyckas med. Han fångar livets komplexitet och skapar bilder i läsaren. Med få ord får han oändligt mycket sagt och lyckas blixtbelysa de dolda dimensionerna i nuet, där ingår tron på något högre som en gud eller varför inte naturen. Han är också en musikalisk poet, som kanske fick större tillgång till musiken när språket fattades honom. Stroken medförde att han förlorade kontrollen över sin högra hand, han spelade piano med vänster. Men om köttet och den fysiska förlusten finner jag inget i den här diktsamlingen.
”Sorgegondol nr 2” som gett boken sitt namn, behandlar ett möte mellan pianisterna Frans Liszt och hans svärson Rickard Wagner (1800-tal). Liszt skrev ett pianostycke som hette Sorgegondolen. Jag saknar förkunskaper om dessa, känner bara ytligt till att Wagner hyste antisemitiska åsikter och hyllades av nazisterna.
”Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas
till mineralogiska institutionen i Padova för analys.
Meteoriter!
För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom framtiden ända ner
till brunskjortornas år.”
I ”Sorgegondolen nr 2” finns också gluggar mot 1990, vilket var året han fick stroken.
I ”Landskap med solar” skriver Tranströmer om förhållandet mellan människa och gud där solen är metafor för det sistnämnda. ”November i forna DDR” innehåller den fantastiska raden
”November bjuder på karameller av granit.”
I övrigt tänker jag på att det är positivt att kommunismen föll, men det är sorgligt att rättvisetänket föll med den. (Vänsterpartiet ses som ett extremparti.) ”Från juli 90” skildrar en begravning och implicerar en transcendent nivå, det vill säga bortom empiri och vetenskap.
”Det var en begravning
och jag kände att den döde
läste mina tankar
bättre än jag själv.
[…]
Min väns röst höll till
på minuternas baksida.”
Vi lever våra korta liv på minuternas framsida, i tiden. Sen hamnar vi på baksidan. Oavsett om det finns ett liv efter detta eller inte, hamnar vi alla på minuternas baksida.
Nu börjar det bli en lång text det här. Men jag är eld och lågor och nu när jag börjat närläsa dikterna kan jag inte sluta. De öppnar sig för mig och jag får en känsla av att jag ska implodera om jag inte får uttrycka vad jag tänker. Det är ganska ansträngande att läsa poesi för mig, jag kan inte alls slappna av och ”bara njuta”, snarare går hjärnan i spinn. Ju färre ord en författare använder ju mer krävs av mig som läsare.
”Som att vara barn och en oerhörd förolämpning
träs över ens huvud som en säck
genoms säckens maskor skymtar solen
och man hör körsbärsträden gnola.”
”Som att vara barn” (ovan) tänker jag mig handlar om hur den västerländska moderna människan lever med huvudet i en säck. Delvis av fri vilja. Vi drar ner mössan framför våra egna ögon. Vi blundar för de största frågorna, gläds inte åt våren, engagerar oss inte i det meningsfulla. Vi kan bara skymta solen (guden) genom säckens maskor. Det får mig att tänka på Platons grottliknelse. Tranströmer tycks vilja påvisa att livet blir fattigt utan existentiella tankar. Mössan som vi drar ner skimrar, vilket jag tolkar som en metafor för hur saker kan se bra ut, människans förmåga att maskera sig och välja vilken sida man vill visa upp. Det får mig att associera till ett livsråd som Tranströmer skrivit och som fastnat i mig:
”Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent! // De som inte kan vistas någon annanstans än på sin framsida. De som aldrig är tankspridda. De som aldrig öppnar fel dörr och får se en skymt av den oidentifierade – gå förbi dem!” (Ur Guldstekel, den är inte med i den här diktsamlingen.)
I ”Två städer” berör han hur det onda/hatet och det goda/kärleken i människan förhåller sig till varandra. Den ena staden är mörklagd, i den andra brinner lamporna och det är bara ett sund som skiljer dem åt. Genom att formulera att den lysande stranden kan hypnotisera den mörka, implicerar han att det goda har förmåga att lysa starkare. Men för människan kan det mörka vattnet framstå som glittrande, ovetande simmar hon mot sitt fördärv. Med hjälp av ”tubastöt” det vill säga musik, gud, eller en vän kanske, kan människan ledas på rätt väg.
Han förgyller den här diktsamlingen med några haikudikter (Japansk tradition). En västerländsk haiku ska bestå av tre rader med ord som har 5-7-5, totalt 17 stavelser. Den ska därtill följa ett antal regler som exempelvis undvika starka adjektiv och pronomen, innehålla en årstidsangivelse, vara överraskande och sinnrika.
”Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.”
”Närvaro av Gud.
I fågelsångens tunnel
öppnas en låst port.”
Åter handlar det om människans behov av att omfamna den transcendenta nivån av livet.
Sorgegondolen är bara 37 sidor. Det finns flera dikter i den än de jag berört här. Men jag orkar faktiskt inte mer nu. Det här var en omvälvande och krävande läsupplevelse, inne mig öppnade sig valv efter valv oändligt. Jag är ingen vad poesiläsare, men jag kanske blir en dag. Jag är då rakt inte färdig med Tranströmer, det blir man nog aldrig.
February 20, 2019
Maybe one has to collect
enough life
to like Tranströmer's poems
or maybe the poems are for
days like these
endless
work
and a poem the only consolation
a gondola
full of sorrow, but still a
gondola!
enough life
to like Tranströmer's poems
or maybe the poems are for
days like these
endless
work
and a poem the only consolation
a gondola
full of sorrow, but still a
gondola!
April 21, 2022
Walk by, they are buried...
A cloud floats over the sun's disc.
Starvation is a tall building
moving in the night
in the bedroom an elevator's dark shaft
opens towards the interior.
Flowers in the ditch. Fanfare and silence.
Walk by, they are buried...
The silverware survives in large schools
at the depths where the Atlantic is black.
November 20, 2025
I’m carried in my shadow
like a violin
in its black case.
The only thing I want to say
gleams out of reach
like the silver
in a pawnshop.
*
What
happens is always more than we can carry. There’s
nothing to be surprised about.
like a violin
in its black case.
The only thing I want to say
gleams out of reach
like the silver
in a pawnshop.
*
What
happens is always more than we can carry. There’s
nothing to be surprised about.
November 9, 2011
Tranströmer's poetry feels personal on a level I can't appreciate. I like some of his turns of phrase ("a tremendous insult is slipped over your head like a sack"), but the poems are short to the point of feeling incomplete.
December 27, 2011
Good, but I must say that I was slightly disappointed. I wonder how much was lost in translation.
Loved "the cuckoo," though. Loved it.
Loved "the cuckoo," though. Loved it.
January 14, 2023
Leí este libro hace cinco años y no lo entendí para nada porque estaba bien pendejo. Ahorita lo releí y me pareció excelente (aunque siga estando bien pendejo pero poquito menos espero).
Read
April 22, 2025La verdad es que no lo disfruté.
Hubo dos poemas que me gustaron pero ninguna maravilla.
Este Nobel, del 2011, está entre los que menos me han gustado.
No daré calificación a este libro pues no carezco de las herramientas para calificar un poemario en términos técnicos.
Hubo dos poemas que me gustaron pero ninguna maravilla.
Este Nobel, del 2011, está entre los que menos me han gustado.
No daré calificación a este libro pues no carezco de las herramientas para calificar un poemario en términos técnicos.
July 7, 2022
Vackra, mystiska, omöjliga och sorgliga bilder målas upp. Hur Tranströmer arrangerar sina språkliga äktenskap är inspirerande.
June 7, 2021
Näistä runoista en pitänyt. Tranströmerin kieltä kutsutaan ytimekkääksi ja tiheäksi. Sitä se toden totta oli. Jokainen runo alkoi lupaavasti, mutta lopuissa ei ollut mitään järkeä. Kuin ne olisivat tönkösti töksähtäen loppuneet kesken. Kuin lauseista olisi tiputettu kaikki objektit pois. Käsi pystyyn sen merkiksi, etten tajunnut näistä runoista ensimmäistäkään.
November 27, 2018
Molto bello e corposo il saggio La tastiera muta. Leggere la poesia di Tomas Tranströmer presente nel testo di questa edizione di Gianna Chiesa Isnardi (saggio di 83 pagine, occupa più di metà libro, comprensibilissimo anche da un inesperto come me di poesia e linguaggio poetico) da cui estraggo le seguenti perle di Tranströmer che mi piace condividere
La tastiera muta
Ho sognato che avevo disegnato tasti
di pianoforte sul tavolo di cucina.
Io ci suonavo sopra, erano muti.
I vicini venivano ad ascoltare.
In questo mondo e accanto
Alla giusta distanza
dalla realtà
Strofa e controstrofa
Con la prua sollevata, in situazione
senza speranza, sta il relitto di un sogno, nero
contro la linea rosso chiaro della costa.
La vita è un viaggio
La strada non finisce mai. L’orizzonte corre in avanti.
Preludium
Il risveglio è un salto col paracadute dal sogno.
Libero dal turbine soffocante il viaggiatore
sprofonda verso lo spazio verde del mattino.
Liberi ma prudenti, come quando si sta in piedi su una imbarcazione stretta.
La tastiera muta
Ho sognato che avevo disegnato tasti
di pianoforte sul tavolo di cucina.
Io ci suonavo sopra, erano muti.
I vicini venivano ad ascoltare.
In questo mondo e accanto
Alla giusta distanza
dalla realtà
Strofa e controstrofa
Con la prua sollevata, in situazione
senza speranza, sta il relitto di un sogno, nero
contro la linea rosso chiaro della costa.
La vita è un viaggio
La strada non finisce mai. L’orizzonte corre in avanti.
Preludium
Il risveglio è un salto col paracadute dal sogno.
Libero dal turbine soffocante il viaggiatore
sprofonda verso lo spazio verde del mattino.
Liberi ma prudenti, come quando si sta in piedi su una imbarcazione stretta.
August 25, 2016
Bij Knausgard kwam ik een verwijzing naar Tranströmer tegen, en ineens herinnerde ik mij hem. De jaren dat ik veel poëzie las, opnieuw en opnieuw, proevend, herkauwend.
Zo helend kunnen woorden zijn.
Blij dat ik de bundel gewoon uit de kast kon plukken, en in de koelte van de ochtend kan herlezen. En opnieuw en opnieuw.
Zo helend kunnen woorden zijn.
Blij dat ik de bundel gewoon uit de kast kon plukken, en in de koelte van de ochtend kan herlezen. En opnieuw en opnieuw.
January 28, 2025
Stark poems about the impact of a stroke, aging, and coming to peace with “what happens is always more than we can carry”
Midwinter
A blue light
radiates from my clothing
Midwinter.
Clattering tambourines of ice.
I close my eyes.
There is a silent world
there is a crack
where the dead
are smuggled across the border.
Midwinter
A blue light
radiates from my clothing
Midwinter.
Clattering tambourines of ice.
I close my eyes.
There is a silent world
there is a crack
where the dead
are smuggled across the border.
May 14, 2020
Beautiful, with particularly beautiful descriptions of nature and seasons
July 30, 2021
Sorgegondolen är en mycket kort diktsamling på knappa 40 sidor. Men det som står i den är mycket, mycket bra. Lugna reflektioner om livet och döden och ödet; om naturen och stämningarna. Själva dikten "Sorgegondol nr 2" utgör en mittpunkt i dikten, om de åldrande Liszt och Wagner varvat med drömbilder. Vissa av stroferna känns nästan mer aktuella idag: "Drömde att jag besökte ett stort sjukhus. / Ingen personal. Alla var patienter" och "Drömde att att jag skulle börja skolan men kom försent. / Alla i rummet bar vita masker för ansiktet. / Vem som var läraren gick inte att säga."
En del dikter verkar handla, helt eller delvis, om den hjärnblödning Tranströmer fick 1990, som gav honom svårigheter med språket. Men det märks inget av det i själva dikternas språk - de är livfulla, bildrika och sköna att vila i.
En del dikter verkar handla, helt eller delvis, om den hjärnblödning Tranströmer fick 1990, som gav honom svårigheter med språket. Men det märks inget av det i själva dikternas språk - de är livfulla, bildrika och sköna att vila i.
October 9, 2010
This is the first collection of poems by Tranströmer that has been published since the devastating stroke he suffered in 1990. The poems are published side by side in Swedish and English, and consist of 18 mostly light pieces, such as "Two Cities":
Two Cities
One each side of the strait, two cities
one blacked out, occupied by the enemy.
In the other the lamps are burning.
The bright shore hypnotizes the dark one.
I swim out in a trance
on the glittering dark waters.
A low tuba-blast pushes into me.
It's a friend's voice, Take your grave and go.
These poems were beautifully written, but were too light to leave a significant impression on me.
Two Cities
One each side of the strait, two cities
one blacked out, occupied by the enemy.
In the other the lamps are burning.
The bright shore hypnotizes the dark one.
I swim out in a trance
on the glittering dark waters.
A low tuba-blast pushes into me.
It's a friend's voice, Take your grave and go.
These poems were beautifully written, but were too light to leave a significant impression on me.
December 14, 2019
Så våldsamt vackert och hela tiden en aning bortom min fulla förståelse. Bild efter bild dyker upp i huvudet när jag läser (högt för mig själv) och jag känner att jag behöver åldras, leva länge och fullständigt för att verkligen förstå vad de betyder. Det är så fint, favoriterna är nog hans haikudikter och dikten Midvinter:
Ett blått sken
strömmar från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.
Så vackert att jag vill gråta!
Ett blått sken
strömmar från mina kläder.
Midvinter.
Klirrande tamburiner av is.
Jag sluter ögonen.
Det finns en ljudlös värld
det finns en spricka
där döda
smugglas över gränsen.
Så vackert att jag vill gråta!
December 8, 2011
Nice imagery. The best thing about this book, besides the poems themselves, is that the original Swedish is published side-by-side with the English.
February 4, 2016
I'm not a big fan of poems but I did enjoy these so it gets the most I will ever give to poems
July 14, 2024
Poesie bellissime che sanno creare un'atmosfera lugubre quanto tra-sognante.
Consiglio spassionato di ascoltare le composizioni di Listz e la sua intera "trilogia" di cui le due versioni de Die Trauergondel 1 & 2 fanno parte, per entrare maggiormente nello spirito della seguente opera poetica.
Unica nota dolente è il pedante e prolisso saggio di Gianna Chiesa Isnardi che purtroppo segue la meravigliosa raccolta poetica con traduzione a fronte.
Consiglio spassionato di ascoltare le composizioni di Listz e la sua intera "trilogia" di cui le due versioni de Die Trauergondel 1 & 2 fanno parte, per entrare maggiormente nello spirito della seguente opera poetica.
Unica nota dolente è il pedante e prolisso saggio di Gianna Chiesa Isnardi che purtroppo segue la meravigliosa raccolta poetica con traduzione a fronte.
May 12, 2021
En diktsamling att dö för. Eller åtminstone ha i bokhyllan och kika igenom ganska ofta. Några favoriter gömmer sig bland de utsökta sidorna: April och tystnaden, Nattboksblad, VII, Landskap med solar, November i forna DDR, Som att vara barn.
Mycket evokativt med färgrika symboler.
Älskar Tranströmer.
Mycket evokativt med färgrika symboler.
Älskar Tranströmer.
April 28, 2024
The leaves whispered;
a wild boar at the organ.
And the bells rang out
And the night pours
from east to west
at the speed of moon
I come to know about this book and poet while reading Booker 2024 short listed nivel "The Detail". Found it online and finished. This title contains some beautiful poems, while some went over the top.
a wild boar at the organ.
And the bells rang out
And the night pours
from east to west
at the speed of moon
I come to know about this book and poet while reading Booker 2024 short listed nivel "The Detail". Found it online and finished. This title contains some beautiful poems, while some went over the top.
September 9, 2025
Simply mesmerizing. I had never understood poetry before and always overlooked the Nobel-winning poets but Tomas Transtomer’s meditation on his stroke in 1990 pierced my ignorance. He conjures up vivid, surrealist images in poems relating to memory, the loss of identity, and mortality that are at once sparse and dense. Absolutely breathtaking and can’t wait to reread this in the winter.
November 11, 2023
“Spring lies deserted.
The velvet-dark ditch
crawls by my side
without reflections.
All that shines
are yellow flowers.
I'm carried in my shadow
like a violin
in its black case.
The only thing I want to say
gleams out of reach
like the silver
in a pawnshop.”
The velvet-dark ditch
crawls by my side
without reflections.
All that shines
are yellow flowers.
I'm carried in my shadow
like a violin
in its black case.
The only thing I want to say
gleams out of reach
like the silver
in a pawnshop.”
August 2, 2017
Come traduzione preferisco quella della raccolta curata da Crocetti. Ho trovato invece molto interessante il saggio della Chiesa Isnardi.
May 11, 2019
sent, utsökt.
March 25, 2020
الترجمة!
November 12, 2021
I really liked the description and imagery! and what a wonderful title. I just wish there was more haha
June 27, 2023
oversat af Peter Nielsen
Read
January 6, 2024Jag ska nog inte ge ngt betyg än. Känner inte att jag vågar. Ska kanske läsa igen? Fattar jag diktsamlingar/haiku nog för att uttala mig? Helt ärligt kände jag ingenting…
Displaying 1 - 30 of 58 reviews