Varm och träffsäker skildring av rotlöshet, mellanförskap och en sårig far-dotterrelation.
Mizan och hans dotter Nadira befinner sig hundratals mil från varandra, både geografiskt och kulturellt. Mizan saknar hemlandet, sin döda hustru och den dotter han inte längre förstår sig på. Efter ett nervsammanbrott tvingas han delta i en samtalsgrupp för att lära sig tänka positivt.
Samtidigt, i London, har Nadira precis dumpat sin kille. Hon är 30, bostadslös och äger inte ens några bestick. När Nadira träffar Camilla inser hon att det liv hon vill leva är ännu längre bort från Mizans ideal än hon tidigare trott.
Under julledigheten hemma i Sverige förvärras konflikterna och snart briserar tillvaron. Men ibland kommer hjälp från oväntat håll.
Det här är en omtyckt debutbok om en far- och dotterrelation, mellanförskap och att hitta sig själv ”sent” i livet.
Borde vara tacksam är en parallellberättelse om pappa Misan och dotter Nadira. De tänker på varandra och sörjer den bortgångna frun och mamman Sofia, död sedan tolv år, på olika håll. Han i en svensk småstad, ensam, hypokondriker, skeptiskt till att prova nya saker, går motvilligt i samtalsterapi på Nadiras inrådan. Hon runt trettio, i London, nybliven singel efter att ha lämnat Klas och hans exklusiva hudvårdsrutin. Hon är osäker på vem hon egentligen är och äger inte ens bestick.
Protagonisterna fokaliseras omväxlande i varannat kapitel vilket berättar om hur de feltolkar och missförstår varandra. Stundtals något tillspetsat, ofta väldigt likt verkligheten, vid några enstaka tillfällen berörande. Jag skrattar och var tvungen att gråta en skvätt till och med.
Hussain skriver insiktsfullt om rasism, kulturskillnader, ensamhet och sorg. Jag uppskattar samhällskritiken och med vilken värme hon presenterar sina karaktärer.
Borde vara tacksam är ett stycke trevligt tidsfördriv.
Fin skildring av sårig pappa-dotter-relation, sökande efter identitet, mellanförskap, skuld och sorg. Jag tyckte mycket om den. Kände ev. att jag hade velat ha något/några kapitel till för att riktigt sätta pricken över i, men det är en petitess i sammanhanget.
Vacker men tragisk! Relationer kan ju vara väldigt svåra att hantera, speciellt när man har olika förväntningar på varandra, förutfattade meningar eller oförmågan att se den andra personen.
"Borde vara tacksam" är en berättelse om Mizan och Nadira, en far och en dotter, som försöker återskapa sin trasiga relation. Båda har ett tungt bagage och vill så gärna att det ska bli bra men de ser inte varandras problem, uppfattar inte att de kanske stjälper varandra istället för hjälper. Det är flera gånger som jag önskar att jag kunde hoppa in i boken och medla mellan dem, få dem att prata med varandra på riktigt
Detta är Sonia Hussains debutroman men det märks inte. Hon navigerar skickligt mellan känslor av skuld och sorg, kärlek och vänskap. Det är hög igenkänning på vissa bitar och jag kommer på mig själv med att både le och känna mig berörd vid flera tillfällen. Ibland upplever jag boken som lite seg, som om karaktärerna irrar runt i en labyrint utan att få tummen ur ändan och göra något och situationen. Men för det mesta finns det ett driv framåt, mycket tack vare de växelvisa kapitlen.
Sammanfattning: 4/10 Märkligt schizo. Den "ena" berättelsen som rör integration, assimilering och ensamheten och rotlösheten det måste innebära att fly till ett nytt land tycker jag är skarpsynt och välberättad. Den "andra" delen som mestadels utspelar sig i London känns rätt banal, pubertal och nästan fånig. Får inte ihop bitarna.
-
Story: 6/10 Storyn är väl egentligen rätt okej...
-
Hantverket: 3/10 ... Det är upplägget och utförandet som jag inte blir klok på. Ett evigt fånigt droppande av namn, drinkar och gator i London som inte tillför handlingen någonting egentligen.
-
Karaktärs- och miljöbeskrivningar: 3/10 Pappan tycker jag beskrivs bra och kärleksfullt, men i övrigt... Nä, rätt platt.
-
Uppläsning: 3/10 Siham Shurafa läser okej, men de överdrivna amerikanska uttalen blir otroligt störiga efter ett tag. Särskilt namnet "Camilla". 🙄
Nadira bor i London och bryter precis när boken startar upp från sin sambo. Hon har ett jobb hon egentligen inte trivs med och blir inneboende hos en kompis. Trettiostrecket är nära. Hemma i Sverige går hennes pappa Mizan runt i en deprimerande ensamhet och saknar frun som dog tjugosju år tidigare och drömmer om barnbarnen han aldrig tycks få. Far och dotter har svårt att komma varandra nära på alla plan. Jag gillar den här boken! Den skildrar den trasiga och såriga relationen på ett trovärdigt sätt och inte utan humor. Båda huvudkaraktärerna irriterar mig emellanåt men det är inget negativt utan snarare ett tecken på att jag köper skildringen av dem. Båda är liksom fast i beteenden och tankebanor de har svårt att komma ur. Om något så skulle jag ha önskat några kapitel till. Mest för att jag vill veta hur det går för dem. (Stark trea)
Vi får följa far och dotter växelvis i vartannat kapitel. Pappa Mizan lever ett ensamt liv i en förortslägenhet. Han är änkeman och förtidspensionerad och förstår sig inte på sin omvärld. Allt han vill är att dottern Nadira som bor i London ska gifta sig med sin pojkvän och skaffa barn så att hans liv kan få mening. Istället gör Nadira slut med pojkvännen och ifrågasätter alla sina livsval. Detta är en fin berättelse om relationen mellan förälder och barn, hur det är att aldrig bli sedd som svensk trots att man kämpar och hur svårt det kan vara att kommunicera med varandra fast man tror att man är väldigt tydlig.
Vilken fin berättelse. Sorglig och lite rolig. Mizan, vilken karaktär. Man känner hans depression och sorg. Läsaren får insikt och en viss förståelse för hur slitsamtcdet kan vara att inte riktigt höra hemma någonstans. Nadira, man känner hennes tvekan och längtan och den där osäkerheten att berätta och had händer då? Ett bra och viktigt ämne att åter belysa i vårt samhälle.
En fin bok om en pappa/dotter relation. Om att komma till ett nytt land och en ny kultur. Genom hela boken får man både ta del av pappans och dotterns perspektiv vilket gör det tydligt att livet uppfattas på olika sätt, främst beroende på ålderskillnaden. En bok som behandlar tuffa ämnen men på ett lättsamt sätt. Perfekt sommarläsning.
This was a slow read, but very thought provoking. The best part was when Nadira was home with her dad. It's kind of a tragic story of misunderstandings. The end was a page turner and it really warmed my heart.
Läsvärd och fint skriven bok. Tyckte uppenbarligen väldigt mycket om den med tanke på hur jag bara ville fortsätta läsa!! Om en far- och dotterrelation, hur vi ser så olika på saker och ting i våra relationer, om hjärnspöken och utanförskap.
Fin och berörande. Verklig och påtaglig skildring av depression. Skulle varit en 4a men slutet var för abrupt för min smak, kändes som att boken tog slut mitt i berättelsens klimax.