What do you think?
Rate this book
Sammanflätning
Anna och Lis-Mari möts i mamma Fridas lägenhet i ett litet samhälle i södra Norrland. Frida närmar sig livets slut och de vuxna döttrarna anar tystade berättelser i släktens minnen. Som en fladdrande oro bär Frida mörka fragment från sin mormor Ingas öde. Hon som fördes från Karesuandotrakten söderut, till Piteå och Furunäsets sjukhus och levde där till sin död 1928, men vars grav aldrig har återfunnits.
"Sammanflätning" är en roman om att inte få begrava och sörja, att inte veta, att tystas, söka.
"Det tar fyra generationer att komma över ett krig, säger de, att glömma, läkas. Men det här var väl inget krig? Hon är den tredje generationen. Gammelmormor är punkten, såret, hjärtslaget, rispan, hugget, revan, sedan bär mormor, mamma, hon själv och Lis-Mari revorna och ärren. Om man följer en moderslinje."
"Sammanflätning" är en roman om att inte få begrava och sörja, att inte veta, att tystas, söka.
"Det tar fyra generationer att komma över ett krig, säger de, att glömma, läkas. Men det här var väl inget krig? Hon är den tredje generationen. Gammelmormor är punkten, såret, hjärtslaget, rispan, hugget, revan, sedan bär mormor, mamma, hon själv och Lis-Mari revorna och ärren. Om man följer en moderslinje."
259 pages, Hardcover
First published January 23, 2024
5 people are currently reading
88 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
October 13, 2025
Efter omläsning:
Läst ut Sammanflätning nu, en omläsning. I den här läsningen framträder det ännu tydligare för mig, hur texten i sig är det broderi som Anna skapar. Ingas ord, de kursiverade ropen från andra sidan graven, är som Annas stödord för broderierna. De finns där, men skrivs inte ut i broderiet. När broderiet är text, så finns det dock med. Intrikat och fint, hur de två elementen sammanflätas (måste jag ju skriva). I en omläsning blev också allting tydligare för mig, som jag i första läsningen förstod men det var ändå pusselbitar som jag behövde lägga, så skarvarna syntes nog i min läsning. Nu, med första läsningen i ryggen, glider jag genom läsningen utan synliga skarvar.
Tystnadskultur, påtvingad och ibland självvald, om man nu kan kalla om självvaldhet. Det är ju ett skydd, likväl som det kommer som något pålagt från myndigheternas. Statens, institutens övergrepp, hur de ser ner på de ”fattiga samerna” utan att ens fråga, bara bestämmer, anser sig ha den rätten – och rätten att ta en människas kvarlevor för forskning som om det inte vore något annat än objekt, omänskligt. Det är fruktansvärt. Jag tänker på Antigone. Att samernas rättighetskämpar är som Antigone kanske.
Det finns också ett arbetarperspektiv här. Att det är genomgående, att man bedöms efter huruvida man kan arbeta eller inte. Ingas ”svagsinhet” i förhållande till det, hennes dotters fastklamrande vid att vara en som kan arbeta. Alldeles förutom det samiska/tornedalsfinska perspektivet men förstås sammanflätat med det (kan inte hejda mig från att använda den metaforen…)
Första reflektionen:
Hur börjar man? Ett gestaltande av och ett undersökande berättande om ett sårigt arv, som har sin början i den psykiskt sköra Ingá, en oro, en svaghet kanske, som nog också görs värre av tystnaden, att sådant talar man inte om. En kvinna, mor och mormor, gammelmormor, som till slut bryter samman och tas till mentalsjukhus, lämnar sina barn genom sjukdomen, lämnas av de sina, som aldrig besöker henne. Hur denna kvinna efter många långa år till slut avlider, och man bara bestämmer utan att fråga, att familjen är för fattig för att få begrava kroppen hemma. Hur dessa kvarlevor sedan inte går att hitta, och förmodas ha skickats till de rasbiologiska samlingarna. Hur detta trauma och ovissheten om det inte minst, lever vidare i generationer. Med en ramberättelse om Anna, som broderar fram berättelsen i små broderier, som återvänder till platsen de kom ifrån och platsen där Ingá föddes och levde, och kanske genom stygnen lyckas sy ihop en slags upprättelse, ett återinförande i historien. Vackert språk, växlande struktur med gestaltning av Ingás och hennes barn Fridas liv, tillsammans med Annas och hennes systers, då Frida börjar bli gammal och behöva hjälp. Genom boken också Ingás röst invävd, sammanflätad.
Läst ut Sammanflätning nu, en omläsning. I den här läsningen framträder det ännu tydligare för mig, hur texten i sig är det broderi som Anna skapar. Ingas ord, de kursiverade ropen från andra sidan graven, är som Annas stödord för broderierna. De finns där, men skrivs inte ut i broderiet. När broderiet är text, så finns det dock med. Intrikat och fint, hur de två elementen sammanflätas (måste jag ju skriva). I en omläsning blev också allting tydligare för mig, som jag i första läsningen förstod men det var ändå pusselbitar som jag behövde lägga, så skarvarna syntes nog i min läsning. Nu, med första läsningen i ryggen, glider jag genom läsningen utan synliga skarvar.
Tystnadskultur, påtvingad och ibland självvald, om man nu kan kalla om självvaldhet. Det är ju ett skydd, likväl som det kommer som något pålagt från myndigheternas. Statens, institutens övergrepp, hur de ser ner på de ”fattiga samerna” utan att ens fråga, bara bestämmer, anser sig ha den rätten – och rätten att ta en människas kvarlevor för forskning som om det inte vore något annat än objekt, omänskligt. Det är fruktansvärt. Jag tänker på Antigone. Att samernas rättighetskämpar är som Antigone kanske.
Det finns också ett arbetarperspektiv här. Att det är genomgående, att man bedöms efter huruvida man kan arbeta eller inte. Ingas ”svagsinhet” i förhållande till det, hennes dotters fastklamrande vid att vara en som kan arbeta. Alldeles förutom det samiska/tornedalsfinska perspektivet men förstås sammanflätat med det (kan inte hejda mig från att använda den metaforen…)
Första reflektionen:
Hur börjar man? Ett gestaltande av och ett undersökande berättande om ett sårigt arv, som har sin början i den psykiskt sköra Ingá, en oro, en svaghet kanske, som nog också görs värre av tystnaden, att sådant talar man inte om. En kvinna, mor och mormor, gammelmormor, som till slut bryter samman och tas till mentalsjukhus, lämnar sina barn genom sjukdomen, lämnas av de sina, som aldrig besöker henne. Hur denna kvinna efter många långa år till slut avlider, och man bara bestämmer utan att fråga, att familjen är för fattig för att få begrava kroppen hemma. Hur dessa kvarlevor sedan inte går att hitta, och förmodas ha skickats till de rasbiologiska samlingarna. Hur detta trauma och ovissheten om det inte minst, lever vidare i generationer. Med en ramberättelse om Anna, som broderar fram berättelsen i små broderier, som återvänder till platsen de kom ifrån och platsen där Ingá föddes och levde, och kanske genom stygnen lyckas sy ihop en slags upprättelse, ett återinförande i historien. Vackert språk, växlande struktur med gestaltning av Ingás och hennes barn Fridas liv, tillsammans med Annas och hennes systers, då Frida börjar bli gammal och behöva hjälp. Genom boken också Ingás röst invävd, sammanflätad.
June 30, 2025
Jag tyckte om att få ta del av den här berättelsen, tyckte om hur platserna skrevs fram. Jag tyckte också om att den innehöll ett litet inslag av magisk realism som passade fint ihop med berättelsen.
Samtidigt var Sammanflätning lite fel bok för mig att läsa under årets antagligen intensivaste period (inskolning för nya arbetsuppgifter) och jag skulle egentligen ha behövt läsa något med mera flyt och tydligare riktning framåt.
Samtidigt var Sammanflätning lite fel bok för mig att läsa under årets antagligen intensivaste period (inskolning för nya arbetsuppgifter) och jag skulle egentligen ha behövt läsa något med mera flyt och tydligare riktning framåt.
July 24, 2024
Wow vilken otroligt bok, vilket otroligt språk, med stycken som var de sorgligaste jag någonsin läst. Raattamaa Visén har en unik förmåga att placera läsaren i en miljö som man kanske aldrig varit i - man kan höra myggen, känna lukten av det kokande kaffet, och se myren framför sig, som om man varit där flera gånger. Och även en unik förmåga att krossa ens hjärta med skildringar av människor, generationstrauma och sorg.
Det enda som jag hade svårt för var de korta meningarna och blandningen av språk, vilket jag i och för sig jag förstår syftet bakom, men som gjorde det lite svårt för mig att komma in i ett flow på samma sätt som i debutromanen.
Det enda som jag hade svårt för var de korta meningarna och blandningen av språk, vilket jag i och för sig jag förstår syftet bakom, men som gjorde det lite svårt för mig att komma in i ett flow på samma sätt som i debutromanen.
February 21, 2024
”Människor lägger ut spår, förbereder arv, och ägnar stor möda åt att sopa igen andra spår, men spår går inte alltid att dölja, de hittas, dyker upp, leder vidare.”
Som ett vemodigt vackert broderi är den här boken…
Vi får börja med att möta en familj på två systrar och deras äldre mor, som vägrar ta emot hemtjänst men är beroende av särskilt den ena systerns hjälp. Den andra systern är textilkonstnär och funderar mycket medan hon broderar. Hon söker efter sitt ursprung, sin familjs historia och särskilt kvinnorna - sin mormor och mormoderns mor som på ett mystiskt sätt försvann men ändå fanns kvar.
Vi får sedan möta mormoderns mor. Ingá. Det är hennes riktiga samiska namn, fast samerna blev döpta och inskrivna med andra namn som passade svenska språket bättre. Ingá drabbas av en chock och då hon stångas av en tjur som hon inte klarar att återhämta sig ifrån. Hon skickas iväg, till mentalsjukhus där hon inte får lov att prata sitt eget språk, samiska, och befinner sig långt bort från familj och sitt älskade hem. När hon behandlas med de grymma behandlingsmetoder som fanns på den tiden, tex kallbad, färdas hon i drömmen hem till myren vid deras hem. När hon sedan dör är hon en av många som inte fick en riktig begravning, då man i rasbiologins Sverige ville spara kvarlevorna till sin ”forskning”.
Detta får inte familjen veta så mycket om men skulden över att ha övergett sin mor ligger tungt över hennes dotter hela livet. Den rädslan och skulden har förts över till dem som lever än i dag.
Boken är så otroligt vackert skriven. Hantverket är framträdande hela tiden, i konstnärens broderi men också i Ingás traditionella hantverk tex i bällingskor gjorda av renskinn. Jag får lära mig så mycket om samisk kultur, hemliv men också om den tragiska historien där samer tvångsförflyttades, inte ansågs som riktiga svenskar och inte fick prata sitt språk eller använda sina egna namn.
Den fylld av ömhet mot äldre mödrar och mormödrar och alla förmödrar som genom generationer har bryggt kaffe, tröstat och försökt skydda sina barn, hållit ut och lidit i det tysta.
August 18, 2024
Äääälskade blandningen av meänkieli, samiska & svenska <3 Bidrog så till sammanflätningen. Precis som i ”Där rinner en älv genom Saivomuotka by” är jag golvad av hur Raattamaa Visén kan skriva dialog som är så smärtsamt rakt på sak och samtidigt förmedlar tystnaden och skammen. Gjorde så hjärtskärande ont många gånger.
September 4, 2024
Stark skildring av tornedalssamers levnadsöden och möjliga konsekvenser av storsvenskar nedvärderande. Försök att ge ord åt det tänkta, det anade och det befarade. Samtidigt om banden mellan mödrar o döttrar, och svårigheten att hantera separation och skuld. Vem ska ansvara för vem?
Vackert språk, inflätat med miänkieli och samiska.
Vackert språk, inflätat med miänkieli och samiska.
July 22, 2024
Som en lång vemodig visa eller dikt. Skammen (som, som vanligt borde tillhöra någon annan än den som lever med den), relation mellan mor och dotter och kärleken till naturen och landskapet. Allt berörde mig så djupt. Språket är otroligt och hur författaren lyckas beskriva dessa kvinnors liv på ett sätt att man upplever att man nästan känner dem på så få sidor ändå. Wow. Verkligen en av dem absolut bästa böckerna jag läst någonsin. Älskade debutromanen, det gjorde vi alla i vår bokklubb, så jag var skeptisk till om denna nya skulle kunna mäta sig med den, men wow
September 4, 2025
En bok så fint skriven att jag läste långsamt och rent av backade för att läsa samma mening igen.
Svenska, meän kieli och samiska.
Läs denna hjärtskärande skildring av att inte få begrava sin mor, mommo gammelmommo.
Svenska, meän kieli och samiska.
Läs denna hjärtskärande skildring av att inte få begrava sin mor, mommo gammelmommo.
Displaying 1 - 8 of 8 reviews