What do you think?
Rate this book
Ånger: ett reportage inifrån transvården
En tioåring berättar för sina föräldrar att de inte längre har en dotter utan en son.
En kvinna slår larm om att hennes transition var ett misstag.
En läkare börjar ställa obekväma frågor, men får inga svar.
Allt detta sker under en dramatisk tid på landets transkliniker. Aldrig tidigare har så många unga stått i kö för behandling. Men i takt med att transvården byggs ut börjar både läkare och föräldrar ifrågasätta om allt går rätt till i mottagningarnas slutna rum. Få vågar tala öppet om sin oro. Allt förändras när det visar sig att flera patienter skadats av behandlingen, och att det har mörkats av vården.
I Ånger berättar de granskande journalisterna Karin Mattisson och Carolina Jemsby historien om en transvård där många blundade för riskerna, ända tills den medicinska skandalen var ett faktum.
En kvinna slår larm om att hennes transition var ett misstag.
En läkare börjar ställa obekväma frågor, men får inga svar.
Allt detta sker under en dramatisk tid på landets transkliniker. Aldrig tidigare har så många unga stått i kö för behandling. Men i takt med att transvården byggs ut börjar både läkare och föräldrar ifrågasätta om allt går rätt till i mottagningarnas slutna rum. Få vågar tala öppet om sin oro. Allt förändras när det visar sig att flera patienter skadats av behandlingen, och att det har mörkats av vården.
I Ånger berättar de granskande journalisterna Karin Mattisson och Carolina Jemsby historien om en transvård där många blundade för riskerna, ända tills den medicinska skandalen var ett faktum.
- GenresNonfictionAudiobook
234 pages, Hardcover
First published January 7, 2024
3 people are currently reading
44 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 22 of 22 reviews
April 10, 2024
Huruvida könet sitter i hjärnan eller i kroppen – en ickefråga enligt mig – diskuteras inte i den här reportageboken som snarare är en rasande anklagelseakt mot de svenska läkare som medverkat till att under begreppet ”könsbekräftande transvård” experimentera och skada unga transpersoner. Det är några få – och hemska – fall journalisterna fokuserar på men även om bevisföringen är anekdotisk, är den övertygande om vad som händer när lobbyism styr, politiker och myndigheter tappar huvudet och läkare bryter mot patientlagen:
”7 § Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Lag (2017:66).
8 § När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.”
Carolina Jemsby och Karin Mattisson har tidigare gjort ett tredelat reportage i Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna. I början av 2000-talet hade ett par personer diagnosen könsdysfori, antalet har ökat markant sedan dess främst bland biologiska tjejer i åldrarna 13-17. Varför frågar man sig?
Kanske för att barn kommer allt tidigare i puberteten. Puberteten är en omvälvande kris, en jobbig tid då många mår dåligt. Är puberteten inte alltid kopplad till en viss nivå av dysfori när identitetsförvirring och alienation från jaget och den obekanta kroppen uppstår? Självhat, ätstörningar och fixering vid kroppen är väl inget ovanligt då, eller att man vill vara någon annan.
Ökad psykisk ohälsa och sjukdom bland unga kan vara en anledning till varför alltfler får diagnosen. Kanske är inte könsdysfori alltid primärdiagnosen, ibland snarare en lösning. Många som får diagnosen könsdysfori har också andra diagnoser som anorexi, autism, psykisk sjukdom. (Vissa menar dock tvärtom att man utvecklar sjukdom av obehandlad könsdysfori, det förklarar dock inte ökningen.)
Jag tänker att det pågår ett försjukligande i vårt samhälle som handlar om att överdiagnostisera och söka vård för normalt lidande. Vuxenvärlden sviker när vi bekräftar att det är något fel på barnen som känner sig vilsna, fel eller missnöjda med sig själva. Tron på vård och mediciner är för stor och respekten för biverkningar för liten, menar jag. Oskuret är bäst och iatrogena problem ska inte undervärderas.
Vi har kanske slagit i taket vad gäller övertro på läkarvetenskap och psykologi och även på identitet och språk. Jag som ciskvinna, icke trans, skulle förmodligen inte kunde argumentera övertygande om att min könsidentitet är kvinna. Jag vet nämligen inte hur jag vet det. Annat än kroppens uppenbara funktioner och formationer.
Sen ska man inte heller underskatta tillhörigheten som erbjuds för den som ansluter sig till transgemenskapen, på sociala medier inte minst. En mamma som journalisterna pratat med berättar om sin nya progressiva identitet som transmamma vilken genererar nya vänner och stort stöd. Men annat blir det sen när hennes barn – och hon själv givetvis – ångrar sig. Som titeln lovar är det de som ångrar den könsbekräftande vården som det handlar om här.
Det är Leo som blivit benskör av stopphormoner. Det är Ellen som får avslag på att ändra tillbaka sitt juridiska kön till kvinna, hon är inte övertygande nog. En förälder som säger nej till könsbekräftande vård blir orosanmäld till socialtjänsten.
Det framkommer att bestämmande läkare var medvetna om att evidens saknades men bedömde att riskerna för (o)vården övervägde nyttan. En fjortonåring fick genomgå mastektomi. Även i de fall barnen ångrade sig bedömdes vården varit riktig – då – med argumentet att barnen själva ville det. Barn vill äta godis istället för mat, de är givetvis inte mogna att ta dessa beslut. Enligt den devisen skulle man låta anorektiska patienter svälta också, i enlighet med patientens egen vilja.
För denna granskning av transvårdens brister förtjänar författarna högsta betyg. Kanske har de räddat åtskilliga barn, 2022 tvärvände nämligen socialstyrelsen angående hormonbehandling. Men som läsupplevelse är den inte mer än okej.
”7 § Patienten ska få sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som är av god kvalitet och som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Lag (2017:66).
8 § När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas.”
Carolina Jemsby och Karin Mattisson har tidigare gjort ett tredelat reportage i Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna. I början av 2000-talet hade ett par personer diagnosen könsdysfori, antalet har ökat markant sedan dess främst bland biologiska tjejer i åldrarna 13-17. Varför frågar man sig?
Kanske för att barn kommer allt tidigare i puberteten. Puberteten är en omvälvande kris, en jobbig tid då många mår dåligt. Är puberteten inte alltid kopplad till en viss nivå av dysfori när identitetsförvirring och alienation från jaget och den obekanta kroppen uppstår? Självhat, ätstörningar och fixering vid kroppen är väl inget ovanligt då, eller att man vill vara någon annan.
Ökad psykisk ohälsa och sjukdom bland unga kan vara en anledning till varför alltfler får diagnosen. Kanske är inte könsdysfori alltid primärdiagnosen, ibland snarare en lösning. Många som får diagnosen könsdysfori har också andra diagnoser som anorexi, autism, psykisk sjukdom. (Vissa menar dock tvärtom att man utvecklar sjukdom av obehandlad könsdysfori, det förklarar dock inte ökningen.)
Jag tänker att det pågår ett försjukligande i vårt samhälle som handlar om att överdiagnostisera och söka vård för normalt lidande. Vuxenvärlden sviker när vi bekräftar att det är något fel på barnen som känner sig vilsna, fel eller missnöjda med sig själva. Tron på vård och mediciner är för stor och respekten för biverkningar för liten, menar jag. Oskuret är bäst och iatrogena problem ska inte undervärderas.
Vi har kanske slagit i taket vad gäller övertro på läkarvetenskap och psykologi och även på identitet och språk. Jag som ciskvinna, icke trans, skulle förmodligen inte kunde argumentera övertygande om att min könsidentitet är kvinna. Jag vet nämligen inte hur jag vet det. Annat än kroppens uppenbara funktioner och formationer.
Sen ska man inte heller underskatta tillhörigheten som erbjuds för den som ansluter sig till transgemenskapen, på sociala medier inte minst. En mamma som journalisterna pratat med berättar om sin nya progressiva identitet som transmamma vilken genererar nya vänner och stort stöd. Men annat blir det sen när hennes barn – och hon själv givetvis – ångrar sig. Som titeln lovar är det de som ångrar den könsbekräftande vården som det handlar om här.
Det är Leo som blivit benskör av stopphormoner. Det är Ellen som får avslag på att ändra tillbaka sitt juridiska kön till kvinna, hon är inte övertygande nog. En förälder som säger nej till könsbekräftande vård blir orosanmäld till socialtjänsten.
Det framkommer att bestämmande läkare var medvetna om att evidens saknades men bedömde att riskerna för (o)vården övervägde nyttan. En fjortonåring fick genomgå mastektomi. Även i de fall barnen ångrade sig bedömdes vården varit riktig – då – med argumentet att barnen själva ville det. Barn vill äta godis istället för mat, de är givetvis inte mogna att ta dessa beslut. Enligt den devisen skulle man låta anorektiska patienter svälta också, i enlighet med patientens egen vilja.
För denna granskning av transvårdens brister förtjänar författarna högsta betyg. Kanske har de räddat åtskilliga barn, 2022 tvärvände nämligen socialstyrelsen angående hormonbehandling. Men som läsupplevelse är den inte mer än okej.
January 31, 2024
Det är sällan jag läser en fackbok från pärm till pärm på två dagar, men denna var otroligt engagerande och upprörande. Och jag är inte läkare eller psykolog, kan inte värdera innehållet. Men att fel har begåtts är helt klarlagt. Att så unga barn som 10 år, med flera diagnoser, behandlats med starka hormoner som förstört deras kroppar och liv. Vill bara gråta.... Sen finns naturligtvis också personer som räddats av samma vård. Men det är inte dom den här boken handlar om.
February 13, 2024
Bra reportage, obehaglig bok. Blev så arg att jag slängde boken ifrån mig ett par gånger. Snälla vi måste kunna ha två tankar i huvudet samtidigt: transpersoner ska bli korrekt bemötta och få den hjälp de behöver och alla som söker vård ska inte inleda permanenta och livslånga behandlingar med allvarliga biverkningar.
March 10, 2024
3,5*
Författarna till boken lyckas göra en ögonöppnande och respektfull skildring av ett väldigt viktig och känsligt ämne. Mycket läsvärd!
Författarna till boken lyckas göra en ögonöppnande och respektfull skildring av ett väldigt viktig och känsligt ämne. Mycket läsvärd!
February 28, 2025
Viktig bok som skänker nyans till en i samhällsdebatten onyanserad fråga. Efteråt vet jag inte vad jag ska tro, eller vad jag tycker längre. Uppenbart är endast att någonting inte står rätt till i transvården. Rekommenderad läsning.
February 16, 2024
Vill dock poängtera att jag verkligen håller med att det är lite knas, att man sätter barn på livsomvälvande behandlingar och att mina tankar går till dom anhöriga i boken. Men jag stör mig lite på att vinkeln författarna skapar, själv så (OTROLIGT HOTTAKE NU) anser jag att problemet ligger i ett maniskt heteronormativt samhälle där vi hetsar ett binärt system flicka/pojke och att vi typ inte låtar bögiga pojkar och flatiga flickor, får just vara bögiga pojkar och flatiga flickor, vilket ändå typ berördes i slutet av kapitel 4, i att man ska bete sig på ett visst traditionellt sätt för att få behandling. Men inte samma utgångspunkt som jag själv har att det kanske är ett homofobiskt samhälle som ställer till problem idk idk idk.
Författarna pratar om att detta är ett komplex ämne och att det behövs mer nyans, men jag upplever dom själva är allt lite för insnöade i att det är "PK-Sverige" som har skapat denna problematik. Man får läsa minst varannan sida om hur "ingen vågar prata om detta", "alla är så rädda att vara transfobiska" och hur modiga Mattisson och Jemsby är som faktiskt vågar skrapa ytan på detta katastrofala fenomen.
EDIT: Alltså blir så provocerad att omslaget är en HBTQ+ flaggan, diagnoskulturen är helt banal i sverige men ändå lyckats man vrida och vända detta till något drev från queer-aktivism. Efterordet berör att läget i världen för transpersoner har förvärrats... men jag måste verkligen ifrågasätta författarnas egentliga agenda, om det är lobbying eller bara ren ragebait för att ingen läste deras tidigare reportage så är något pyrt. Ämnet behövde ömhet och saklighet, inte empatilös passiv aggressivitet. IDK IDK IDK.
Boken var tråkig förresten, extremt repetitiv.
February 23, 2024
Jag har läst boken Ånger med undertiteln Ett reportage inifrån transvården av Carolina Jemsby och Karin Mattisson. Det är Jemsby och Mattisson som ligger bakom de tre avsnitten av Uppdrag granskning som heter Tranståget och tonårsflickorna, Tranståget 2 och Transbarnen som sändes mellan 2019 och 2021. Boken Ånger är en slags fortsättning på undersökningarna från Uppdrag granskning.
Nu en brasklapp! Känns nödvändigt innan jag skriver vad jag tänker om en bok som handlar om könsdysforiska barn och tonåringar. Jag är cis. Jag känner mig, ser ut som och har ett biologiskt kön som stämmer överens. Jag är inte förälder till ett barn med könsdysfori, inte heller nära vän till någon som har ett sådant barn. Min kontakt med transpersoner är via en före detta kollega och de ungdomar som jag möter via mitt jobb. Svenska transvård berör mig alltså inte personligen och är inte heller något jag har direkt erfarenhet av. Så när jag läser Ånger är det med intresse, men rätt neutrala känslor. I brist på bättre ord. Det ska också sägas att jag inte sett något av programmen Jemsby och Mattisson gjorde för Uppdrag granskning, men jag har läst en del i ämnet.
Ånger handlar om de ungdomar som helt enkelt ångrat sig och vill tillbaka till sina biologiska kön, de vill detransitionera. Vi får följa Love och Ellen i deras försök att återgå till det kön de föddes som, men även Leo och hans mamma Natalie. Leo är en av dem som drabbas mycket allvarligt av de biverkningar som följer med stopphormoner. Läkare, psykologer och anhöriga kommer till tals varvat med journaler och dagboksanteckningar.
Ånger är en väldigt sorglig läsning. Som de flesta nog vet har patientgruppen som söker vård för könsdysfori ändrats senaste två decennierna. De flesta är födda flickor och har flera andra diagnoser som anorexi, depression och autism. I de exempel som tas upp (som så klart just därför är med i boken) undrar man verkligen hur det kunde få gå till som det gjorde. Jag tycker så otroligt synd om vissa av föräldrarna som handlat i god tro och nu i efterhand klandrar sig själva för att de inte protesterade mer.
Ånger gör mig också arg! Jag fattar inte att medicinområdet där evidens och beprövad erfarenhet är riktlinjerna tystat ner oro och de som lyft men-tänk-om. Just människor inom läkarvetenskapen, tycker jag, borde vara öppna för att vi inte vet allt och ännu inte har hela bilden (tycker jag för övrigt om all vetenskap). Konsensus inom ett så pass nytt område är farligt! Kritik eller invändningar borde välkomnas för att tredje part, patienterna, alltid ska få bästa möjliga vård.
Jag förstå också verkligen dilemmat. Stopphormoner, mastektomi med mera kan vara det som ger en person livet åter. Men om det blir fel är dessa irreversibla ingrepp en katastrof. Och jag förstår inte att detta blandas ihop. Båda är så klart sanna samtidigt!
Det är en soppa! Ungdomar över lag mår sådär. Tonåren är alltid en jobbig tid där den egna identiteten ska stötas och blötas. Området är fortfarande relativt nytt och långtidskonsekvenserna vet vi inte förrän om tjugo, trettio, femtio år. De som behöver hjälp måste få det, men hur ska man veta vad som är vad. Jag känner både beundran och ryser vid tanken på att jobba med det här.
Jag tänker också på min egen uppväxt. Jag är 70-talist där kläder skulle vara könsneutrala och ungar fick leka med vad de ville. Grunge var grejen under mina tonår och för mig som var blyg och osäker kändes det bra att gömma sig i flannelskjortor, för stora jeans och kort hår. Jag var inte ledsen över att vara tjej, men jag ville absolut inte "bli" kvinna. För jag tänkte att det betydde att jag skulle stå i högklackat vid en spis och föda barn. Jag fattade inte att det fanns alternativa sätt att vara kvinna/man/människa och om trans hade funnits i min världsbild kanske det hade känts rätt? Trots att det hade blivit så fel.
Jag vet att Jemsby och Mattisson fått kritik för att vara transfober, men jag tycker inte att Ånger är transfobisk. Jag tycker de lyfter fram komplexiteten och hur svårt det är att avgöra vad som är vad när det gäller unga, unga människor som mår dåligt. Jag tror också det är viktigt att lyfta annat än framgångarna så att könskorrigering inte framstår som något som löser allt. De som ångrat sig beskriver närmast en religiös företeelse med den varma gemenskapen man välkomnas in i som "nyfrälst". Hur ifrågasättande milt, men hårt, tystas ner och hur de som verkligen inte kan köpa narrativet sakta bara försvinner. De finns ju. Ångrarna. Allas erfarenheter är som sagt sanna och det är inte farligt att de existerar samtidigt.
Ånger känns viktig. Läs den.
Nu en brasklapp! Känns nödvändigt innan jag skriver vad jag tänker om en bok som handlar om könsdysforiska barn och tonåringar. Jag är cis. Jag känner mig, ser ut som och har ett biologiskt kön som stämmer överens. Jag är inte förälder till ett barn med könsdysfori, inte heller nära vän till någon som har ett sådant barn. Min kontakt med transpersoner är via en före detta kollega och de ungdomar som jag möter via mitt jobb. Svenska transvård berör mig alltså inte personligen och är inte heller något jag har direkt erfarenhet av. Så när jag läser Ånger är det med intresse, men rätt neutrala känslor. I brist på bättre ord. Det ska också sägas att jag inte sett något av programmen Jemsby och Mattisson gjorde för Uppdrag granskning, men jag har läst en del i ämnet.
Ånger handlar om de ungdomar som helt enkelt ångrat sig och vill tillbaka till sina biologiska kön, de vill detransitionera. Vi får följa Love och Ellen i deras försök att återgå till det kön de föddes som, men även Leo och hans mamma Natalie. Leo är en av dem som drabbas mycket allvarligt av de biverkningar som följer med stopphormoner. Läkare, psykologer och anhöriga kommer till tals varvat med journaler och dagboksanteckningar.
Ånger är en väldigt sorglig läsning. Som de flesta nog vet har patientgruppen som söker vård för könsdysfori ändrats senaste två decennierna. De flesta är födda flickor och har flera andra diagnoser som anorexi, depression och autism. I de exempel som tas upp (som så klart just därför är med i boken) undrar man verkligen hur det kunde få gå till som det gjorde. Jag tycker så otroligt synd om vissa av föräldrarna som handlat i god tro och nu i efterhand klandrar sig själva för att de inte protesterade mer.
Ånger gör mig också arg! Jag fattar inte att medicinområdet där evidens och beprövad erfarenhet är riktlinjerna tystat ner oro och de som lyft men-tänk-om. Just människor inom läkarvetenskapen, tycker jag, borde vara öppna för att vi inte vet allt och ännu inte har hela bilden (tycker jag för övrigt om all vetenskap). Konsensus inom ett så pass nytt område är farligt! Kritik eller invändningar borde välkomnas för att tredje part, patienterna, alltid ska få bästa möjliga vård.
Jag förstå också verkligen dilemmat. Stopphormoner, mastektomi med mera kan vara det som ger en person livet åter. Men om det blir fel är dessa irreversibla ingrepp en katastrof. Och jag förstår inte att detta blandas ihop. Båda är så klart sanna samtidigt!
Det är en soppa! Ungdomar över lag mår sådär. Tonåren är alltid en jobbig tid där den egna identiteten ska stötas och blötas. Området är fortfarande relativt nytt och långtidskonsekvenserna vet vi inte förrän om tjugo, trettio, femtio år. De som behöver hjälp måste få det, men hur ska man veta vad som är vad. Jag känner både beundran och ryser vid tanken på att jobba med det här.
Jag tänker också på min egen uppväxt. Jag är 70-talist där kläder skulle vara könsneutrala och ungar fick leka med vad de ville. Grunge var grejen under mina tonår och för mig som var blyg och osäker kändes det bra att gömma sig i flannelskjortor, för stora jeans och kort hår. Jag var inte ledsen över att vara tjej, men jag ville absolut inte "bli" kvinna. För jag tänkte att det betydde att jag skulle stå i högklackat vid en spis och föda barn. Jag fattade inte att det fanns alternativa sätt att vara kvinna/man/människa och om trans hade funnits i min världsbild kanske det hade känts rätt? Trots att det hade blivit så fel.
Jag vet att Jemsby och Mattisson fått kritik för att vara transfober, men jag tycker inte att Ånger är transfobisk. Jag tycker de lyfter fram komplexiteten och hur svårt det är att avgöra vad som är vad när det gäller unga, unga människor som mår dåligt. Jag tror också det är viktigt att lyfta annat än framgångarna så att könskorrigering inte framstår som något som löser allt. De som ångrat sig beskriver närmast en religiös företeelse med den varma gemenskapen man välkomnas in i som "nyfrälst". Hur ifrågasättande milt, men hårt, tystas ner och hur de som verkligen inte kan köpa narrativet sakta bara försvinner. De finns ju. Ångrarna. Allas erfarenheter är som sagt sanna och det är inte farligt att de existerar samtidigt.
Ånger känns viktig. Läs den.
June 28, 2024
2.5/5
Som en ickebinär person som tycker att det här är ett väldigt viktigt ämne, men som också ser hur mycket skada Uppdrag granskning-dokumentärerna har gjort för transpersoner i Sverige:
Jag är glad att se att den här boken är mycket mer nyanserad än dokumentärerna. Inte alls problemfri men bättre. I slutordet finns faktiskt en slags disclaimer där de kort tar upp transpersoners ökade utsatthet. Hade velat se författarna ta lite ansvar för hur mycket skada de själva har gjort också, för de faktafel och orimliga vinklingar som fanns i mängder i dokumentärerna, och hade velat se dem väva in mer om hur komplext det är att navigera den här frågan samtidigt som den aktivt används i transfobiska syften. Känns väldigt olustigt när de i början av boken klappar sig själva på axeln för att ha gjort skillnad i vården utan att också nämna hur det drabbar många som är i genuint behov av transvård. Men man kan inte få allt antar jag, och författarna har definitivt tagit ett steg i rätt riktning, även om boken som sagt fortfarande har problem.
I övrigt är boken skriven på ett lättläst och lättbegripligt sätt. Bokens främsta styrka är skildringarna av erfarenheter hos de som själva gått eller går igenom en detransition, och hur interaktionen med vården har varit och upplevts för dem. De känns levande och viktiga, och visar på flera sätt hur vården och samhället sviker patienter som upplever att de har fått fel behandling.
Jag tycker personligen att man skulle ha lagt mindre fokus på föräldrar till transvårdspatienter (även om det finns mycket anmärkningsvärt i hur föräldrarna har bemötts av vården också, och de säkert kan delge mycket av deras barns upplevelser, men det är en helt annan sak än att själv vara patient) bland annat för att det ger en konstig vinkel när man inte nyanserar vad föräldrarna säger med hur barn/unga i transvården ofta själva uppfattar sina föräldrars attityder. Åtminstone en förälder som nämns verkar ha en rent transfobisk attityd som slätas ut med den klassiska "kan man inte bara vara en pojkig flicka/flickig pojke"-kommentaren. Att man framställer sådana attityder som rimliga utan att ge ordentlig nyans är ett utmärkt exempel på hur man kan bidra till transfobi om man inte hanterar den här frågan med den noggrannhet, tydlighet och nyansering som är nödvändig. (För tro mig, ingen genomgår en medicinsk transition utan att ha tänkt den tanken många gånger.)
Jag hoppas på att den ändå lite mer nyanserade bilden som den här boken ger kan göra att fler inom vården vågar prata om ämnet på ett öppet sätt. Vi behöver mycket mer forskning om hur vården ska kunna göra bättre bedömningar av vem som faktiskt kommer må bättre av medicinsk transition och inte, utan att det ska bygga på en idé om att det tydligt går att särskilja en grupp som är trans "på riktigt" och en som inte är det, och att man på så vis lätt kan avgöra vad som blir rätt, och utan att man gör generaliseringar som är baserade på omoderna idéer om autistiska personer och andra grupper inom psykiatrin och habiliteringen (vilket är ytterligare en sak som den här boken hade behövt nyansera mer).
Jag tror dock att författarna har gett sig själva väldigt dåligt rykte bland många i och med Uppdrag granskning, vilket kanske också är varför jag inte har sett så många prata om den här boken. Man tar dem helt enkelt inte på så stort allvar att det verkar värt att ödsla tid på boken. Jag hade själv inte läst den om det inte vore för att jag känner en som har intervjuats för boken, och även då var jag väldigt skeptisk och stålsatte mig innan jag började läsa eftersom jag förväntade mig att ta illa upp av mycket av innehållet. Så tyvärr tror jag att författarnas tidigare arbete i frågan på många sätt är ett hinder för att boken och dess innehåll ska få mycket mer spridning än bland de som redan sett och uppskattat dokumentärerna. Polariseringen som de bidrog till genom alla faktafel, vinkling och brist på nyans kommer alltså enligt min uppfattning att fortsätta att skada både transpersoner och personer som detransitionerar under ett bra tag framöver.
---
Om författarna råkar läsa det här måste jag också tillägga: Det finns definitivt detransitionerade personer som upplever att deras transition var nödvändig eller positiv eller inte ångrar den! Kan tipsa om intervjun/avsnittet som Matt Bernstein (A Bit Fruity) gjorde med en detransitionerad kvinna, Lucy Kartikasari. De pratar bland annat om hur hon fick sin komplexa upplevelse som detrans vinklad till att låta som en historia om ånger i en dokumentär liknande de ni gjorde. Det kanske skulle hjälpa er att förstå varför många som detransitionerat och inte ångrar sig inte vill prata med media alls.
Som en ickebinär person som tycker att det här är ett väldigt viktigt ämne, men som också ser hur mycket skada Uppdrag granskning-dokumentärerna har gjort för transpersoner i Sverige:
Jag är glad att se att den här boken är mycket mer nyanserad än dokumentärerna. Inte alls problemfri men bättre. I slutordet finns faktiskt en slags disclaimer där de kort tar upp transpersoners ökade utsatthet. Hade velat se författarna ta lite ansvar för hur mycket skada de själva har gjort också, för de faktafel och orimliga vinklingar som fanns i mängder i dokumentärerna, och hade velat se dem väva in mer om hur komplext det är att navigera den här frågan samtidigt som den aktivt används i transfobiska syften. Känns väldigt olustigt när de i början av boken klappar sig själva på axeln för att ha gjort skillnad i vården utan att också nämna hur det drabbar många som är i genuint behov av transvård. Men man kan inte få allt antar jag, och författarna har definitivt tagit ett steg i rätt riktning, även om boken som sagt fortfarande har problem.
I övrigt är boken skriven på ett lättläst och lättbegripligt sätt. Bokens främsta styrka är skildringarna av erfarenheter hos de som själva gått eller går igenom en detransition, och hur interaktionen med vården har varit och upplevts för dem. De känns levande och viktiga, och visar på flera sätt hur vården och samhället sviker patienter som upplever att de har fått fel behandling.
Jag tycker personligen att man skulle ha lagt mindre fokus på föräldrar till transvårdspatienter (även om det finns mycket anmärkningsvärt i hur föräldrarna har bemötts av vården också, och de säkert kan delge mycket av deras barns upplevelser, men det är en helt annan sak än att själv vara patient) bland annat för att det ger en konstig vinkel när man inte nyanserar vad föräldrarna säger med hur barn/unga i transvården ofta själva uppfattar sina föräldrars attityder. Åtminstone en förälder som nämns verkar ha en rent transfobisk attityd som slätas ut med den klassiska "kan man inte bara vara en pojkig flicka/flickig pojke"-kommentaren. Att man framställer sådana attityder som rimliga utan att ge ordentlig nyans är ett utmärkt exempel på hur man kan bidra till transfobi om man inte hanterar den här frågan med den noggrannhet, tydlighet och nyansering som är nödvändig. (För tro mig, ingen genomgår en medicinsk transition utan att ha tänkt den tanken många gånger.)
Jag hoppas på att den ändå lite mer nyanserade bilden som den här boken ger kan göra att fler inom vården vågar prata om ämnet på ett öppet sätt. Vi behöver mycket mer forskning om hur vården ska kunna göra bättre bedömningar av vem som faktiskt kommer må bättre av medicinsk transition och inte, utan att det ska bygga på en idé om att det tydligt går att särskilja en grupp som är trans "på riktigt" och en som inte är det, och att man på så vis lätt kan avgöra vad som blir rätt, och utan att man gör generaliseringar som är baserade på omoderna idéer om autistiska personer och andra grupper inom psykiatrin och habiliteringen (vilket är ytterligare en sak som den här boken hade behövt nyansera mer).
Jag tror dock att författarna har gett sig själva väldigt dåligt rykte bland många i och med Uppdrag granskning, vilket kanske också är varför jag inte har sett så många prata om den här boken. Man tar dem helt enkelt inte på så stort allvar att det verkar värt att ödsla tid på boken. Jag hade själv inte läst den om det inte vore för att jag känner en som har intervjuats för boken, och även då var jag väldigt skeptisk och stålsatte mig innan jag började läsa eftersom jag förväntade mig att ta illa upp av mycket av innehållet. Så tyvärr tror jag att författarnas tidigare arbete i frågan på många sätt är ett hinder för att boken och dess innehåll ska få mycket mer spridning än bland de som redan sett och uppskattat dokumentärerna. Polariseringen som de bidrog till genom alla faktafel, vinkling och brist på nyans kommer alltså enligt min uppfattning att fortsätta att skada både transpersoner och personer som detransitionerar under ett bra tag framöver.
---
Om författarna råkar läsa det här måste jag också tillägga: Det finns definitivt detransitionerade personer som upplever att deras transition var nödvändig eller positiv eller inte ångrar den! Kan tipsa om intervjun/avsnittet som Matt Bernstein (A Bit Fruity) gjorde med en detransitionerad kvinna, Lucy Kartikasari. De pratar bland annat om hur hon fick sin komplexa upplevelse som detrans vinklad till att låta som en historia om ånger i en dokumentär liknande de ni gjorde. Det kanske skulle hjälpa er att förstå varför många som detransitionerat och inte ångrar sig inte vill prata med media alls.
July 8, 2024
En hjärtslitande reportagebok som jag slukar på 48 timmar. Sådana människoöden, dessa barn som fått sin framtid grovt, grovt grusad. Och ansvaret hänger fritt i luften? Fruktansvärt.
Ånger handlar om personer i Sverige som i unga år mått psykiskt dåligt, kontaktat vården, utforskat möjligheten att de möjligen lider av könsdysfori (alltså att vara född i en kropp av fel kön), fått behandling för detta (med hjälp av medicin och kirurgi transitionerat till det andra könet) och sen ångrat sig. Det som utforskas i boken är huruvida det svenska vårdsystemet ibland varit lite väl kvick till att löpa linan ut med dessa irreversibla behandlingar på väldigt unga personer - barn. Svaret som boken ger är att ja, det har gått för snabbt. Man kanske har velat väl, men i många fall har det har blivit ack så fel.
Det är den betydligt tyngsta bok jag läst på ett bra tag. De stackars människoöden som skildras här... det är verkligen hjärtskärande läsning. Samtidigt, som vissa säkerligen påpekar, blir bevisföringen stundtals anekdotisk. Men också, det tycks som att man medvetet valt att inte föra statistik över de som det gått illa för. Det finns barn som farit illa, och vårdsystemet fungerade inte. De stackare som faktiskt ångrade sig, de förkastades i princip både av sina “communities” och av vården.
Med detta sagt, tycker jag dock det verkar som att framtiden bådar gott. Detta är säkert en kontroversiell bok enligt många, men den innehåller inte politiskt sprängstoff som kommer sänka ett särskilt parti eller en särskild doktor (tror jag). Snarare verkar det som att många de senaste åren har börjat inse att det inte gått så bra, och att man numera är försiktigare med att sätta igång behandlingar på unga barn. Det är, så vitt jag kan bedöma, ett tecken på en sundare inställning till en ytterst svår fråga.
Ånger handlar om personer i Sverige som i unga år mått psykiskt dåligt, kontaktat vården, utforskat möjligheten att de möjligen lider av könsdysfori (alltså att vara född i en kropp av fel kön), fått behandling för detta (med hjälp av medicin och kirurgi transitionerat till det andra könet) och sen ångrat sig. Det som utforskas i boken är huruvida det svenska vårdsystemet ibland varit lite väl kvick till att löpa linan ut med dessa irreversibla behandlingar på väldigt unga personer - barn. Svaret som boken ger är att ja, det har gått för snabbt. Man kanske har velat väl, men i många fall har det har blivit ack så fel.
Det är den betydligt tyngsta bok jag läst på ett bra tag. De stackars människoöden som skildras här... det är verkligen hjärtskärande läsning. Samtidigt, som vissa säkerligen påpekar, blir bevisföringen stundtals anekdotisk. Men också, det tycks som att man medvetet valt att inte föra statistik över de som det gått illa för. Det finns barn som farit illa, och vårdsystemet fungerade inte. De stackare som faktiskt ångrade sig, de förkastades i princip både av sina “communities” och av vården.
Med detta sagt, tycker jag dock det verkar som att framtiden bådar gott. Detta är säkert en kontroversiell bok enligt många, men den innehåller inte politiskt sprängstoff som kommer sänka ett särskilt parti eller en särskild doktor (tror jag). Snarare verkar det som att många de senaste åren har börjat inse att det inte gått så bra, och att man numera är försiktigare med att sätta igång behandlingar på unga barn. Det är, så vitt jag kan bedöma, ett tecken på en sundare inställning till en ytterst svår fråga.
February 21, 2024
Förvånansvärt intressant och till en början rätt opartisk trots att de har valt ett otroligt tragiskt patientfall att ha som en röd tråd genom boken. Mot slutet blev den alltmer vinklad och upprepande vilket var lite onödigt. Budskapet gick fram med råge ändå. Trots det var det fascinerande och otäck läsning.
Hade önskat en uppföljare som undersöker varför ungdomar mår så dåligt att ett könsbyte känns som en rimlig utväg?
Hade önskat en uppföljare som undersöker varför ungdomar mår så dåligt att ett könsbyte känns som en rimlig utväg?
April 17, 2024
Läsning i tiden. Idag fattar riksdagen beslut om den nya lagen om könstillhörighet och jag har precis läst ut Ånger av Uppdrag granskning-journalisterna Carolina Jemsby och Karin Mattsson. Alla människor har rätt att känna sig hemma i sin egen kropp, men det här rafflande reportaget om svensk transvård är en rysare. Den ger förstås inte hela bilden av transvården, många får rätt behandling, men det är också en bild av hur snett det kan gå. Läsvärd om man vill orientera sig i komplexa frågor.
June 24, 2024
Ärligt talat var jag skeptisk till att läsa den här boken. Jag klarade inte av att se Uppdrag gransknings 'Tranståget och tonårsflickorna' eftersom den var alldeles för partisk och ensidig för min smak. Men jag ser ändå en poäng med att ställa de frågor som tas upp i boken, och jag tycker att det är viktigt att höra synpunkter från alla sidor, även om källan är ganska ensidig. Nu har det gått några dagar sedan jag läste klart boken och jag har reflekterat mycket över den. Det råder ingen tvekan om att berättelserna i boken är oroväckande. Det råder också ingen tvekan om att bokens mål är att väcka oro och att författarna endast presenterar material som stödjer detta syfte. Man bör alltså läsa kritiskt. Det är till exempel märkligt att författarna kritiserar kvaliteten på forskning som stödjer den 'gender-affirming' modellen för vård av transbarn, samtidigt som de plockar 'faktum' från andra studier med lika stora eller ännu större vetenskapliga brister (t.ex. påståendet att 80% av barn som identifierar sig som trans kommer återidentifiera sig i sitt biologiska kön efter puberteten).
March 9, 2024
Otroligt välskriven bok om ett angeläget ämne!
March 28, 2024
När det inte råder samsyn inom vård, familj och självinsikt. Viljan att vilja vårda "rätt" verkar off. Varning för gurus.
April 8, 2024
Intressant och läsvärd bok…
May 14, 2024
Ja det var ingen rolig läsning. Hemskt hur man agerat ifrån vården. Gediget journalistisk arbete som lett till välbehövliga diskussioner och förändring i transvården.
January 13, 2026
Mycket gripande livsöden och ett viktigt och intressant ämne! Lättlyssnad och bra redogörelse av granskningen som gjorts inom ämnet.
March 7, 2024
Ögonöppnande bok som gav en djupare förståelse i detta känsliga ämne, tycker dom skrev boken respektfullt och tydligen. Var svårt att inte bli berörd av de olika historierna i boken.
June 1, 2024
En väldigt viktig bok av journalisterna bakom inslagen Tranståget och tonårsflickorna (ej längre tillgänglig på SVT Play) och Transbarnen i Uppdrag Granskning, samt serien Transkriget. Jag var upprörd redan när jag såg dokumentärerna, och ilskan har direkt inte blivit mindre efter att ha läst boken. Det här är riktig journalistik.
Det är helt sanslöst hur vården har experimenterat på barn utan vetenskapligt stöd av ideologiska skäl. När det sedan visar sig gå snett tar de noll ansvar och anstränger sig istället för att mörklägga det hela.
Jag arbetar själv inom socialtjänsten och känner igen mönstret i en av frågorna jag arbetar med, nämligen våld i nära relationer. Även det är ett ideologiskt färgat område med stora inslag av aktivism.
I såväl svensk som internationell forskning ser man ett tydligt mönster, nämligen att såväl utsatthet som förövande är könsbalanserat. Så fort du har ett stort slumpmässigt urval där både män och kvinnor ingår finns det här mönstret i europeiska och nordamerikanska studier.
Och det är inte en handfull eller ett dussin studier som påstår det. Martin S. Fiebert som är pensionerad professor i psykologi vid CSULB har löpande sammanställt forskning på området. Den senaste publicerades för tio år sedan och innehöll över 300 exempel på studier (References Examining Assaults by Women on Their Spouses or Male Partners: An Updated Annotated Bibliography, Sexuality & Culture (2014) 18:405–467) där såväl förövande och utsatthet var könsbalanserat.
Trots detta så är budskapet i såväl riktlinjer som utbildningar (eller i samtal och möten med andra tjänstepersoner och chefer) ett annat. Nämligen att "nästan alltid", eller "i stort sett alla fall" eller "99 gånger av 100" (det är här är direkta citat från utbildningar) så är det en man som utsätter en kvinna för våld i nära relationer. Och man använder hellre uttrycket "mäns våld mot kvinnor" än "våld i nära relationer".
När jag har påpekat för utredare och chefer - och universitet som har hållit i utbildningarna - att det saknas vetenskapligt stöd för sådana påståenden är reaktionen blandad. För det första ifrågasätts det jag säger, men känner sig inte känna igen sådan forskning, vilket är osannolikt eftersom det finns stora svenska studier som pekar på just detta. Eller så möts man av misstänksamhet, som att man förnekar att kvinnor utsätts för våld. Hur som helst är det ingen som tar det sig till sig, ingen policy som förändras. Det tystas ned eftersom det inte går ihop med den ideologiska bilden av våld i nära relationer, vilket påminner om reaktionen från läkare och aktivister i den här boken.
Om detta berg av forskning - svensk och internationell - som pekar på att såväl förövande som utsatthet är könsbalanserat stämmer, hur kommer det sig att vi inom socialtjänsten är så dåliga på att ”hitta” våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor? Nu håller vi lyckligtvis inte på med medicinsk behandling, men det betyder att hälften av befolkningen inte får det stöd och den hjälp de har rätt till vilket är nog så illa.
På ett sätt kan man gratulera translobbyn i den här bokens fall, och kvinnolobbyn inom mitt område, för ett gott utfört lobbyarbete. Frågan är bara på vems bekostnad. Ångrare och manliga brottsoffer är båda grupper som ignoreras eftersom de inte passar in i den ideologiska mallen.
Det är helt sanslöst hur vården har experimenterat på barn utan vetenskapligt stöd av ideologiska skäl. När det sedan visar sig gå snett tar de noll ansvar och anstränger sig istället för att mörklägga det hela.
Jag arbetar själv inom socialtjänsten och känner igen mönstret i en av frågorna jag arbetar med, nämligen våld i nära relationer. Även det är ett ideologiskt färgat område med stora inslag av aktivism.
I såväl svensk som internationell forskning ser man ett tydligt mönster, nämligen att såväl utsatthet som förövande är könsbalanserat. Så fort du har ett stort slumpmässigt urval där både män och kvinnor ingår finns det här mönstret i europeiska och nordamerikanska studier.
Och det är inte en handfull eller ett dussin studier som påstår det. Martin S. Fiebert som är pensionerad professor i psykologi vid CSULB har löpande sammanställt forskning på området. Den senaste publicerades för tio år sedan och innehöll över 300 exempel på studier (References Examining Assaults by Women on Their Spouses or Male Partners: An Updated Annotated Bibliography, Sexuality & Culture (2014) 18:405–467) där såväl förövande och utsatthet var könsbalanserat.
Trots detta så är budskapet i såväl riktlinjer som utbildningar (eller i samtal och möten med andra tjänstepersoner och chefer) ett annat. Nämligen att "nästan alltid", eller "i stort sett alla fall" eller "99 gånger av 100" (det är här är direkta citat från utbildningar) så är det en man som utsätter en kvinna för våld i nära relationer. Och man använder hellre uttrycket "mäns våld mot kvinnor" än "våld i nära relationer".
När jag har påpekat för utredare och chefer - och universitet som har hållit i utbildningarna - att det saknas vetenskapligt stöd för sådana påståenden är reaktionen blandad. För det första ifrågasätts det jag säger, men känner sig inte känna igen sådan forskning, vilket är osannolikt eftersom det finns stora svenska studier som pekar på just detta. Eller så möts man av misstänksamhet, som att man förnekar att kvinnor utsätts för våld. Hur som helst är det ingen som tar det sig till sig, ingen policy som förändras. Det tystas ned eftersom det inte går ihop med den ideologiska bilden av våld i nära relationer, vilket påminner om reaktionen från läkare och aktivister i den här boken.
Om detta berg av forskning - svensk och internationell - som pekar på att såväl förövande som utsatthet är könsbalanserat stämmer, hur kommer det sig att vi inom socialtjänsten är så dåliga på att ”hitta” våldsutsatta män och våldsutövande kvinnor? Nu håller vi lyckligtvis inte på med medicinsk behandling, men det betyder att hälften av befolkningen inte får det stöd och den hjälp de har rätt till vilket är nog så illa.
På ett sätt kan man gratulera translobbyn i den här bokens fall, och kvinnolobbyn inom mitt område, för ett gott utfört lobbyarbete. Frågan är bara på vems bekostnad. Ångrare och manliga brottsoffer är båda grupper som ignoreras eftersom de inte passar in i den ideologiska mallen.
February 26, 2026
Bok som baserar sig på Kalla Faktas program om transvården för barn av samma journalister som gjort programmet.
Väldigt intressant och skrämmande vad gäller hur otroligt dåligt underbyggd behandlingen av så unga individer har varit och hur lite den följt protokollet (ett protokoll som oftast haft väldigt låg evidens för patientgruppen). Man blir mörkrädd, att folk som vill så väl gör så illa.
Väldigt intressant och skrämmande vad gäller hur otroligt dåligt underbyggd behandlingen av så unga individer har varit och hur lite den följt protokollet (ett protokoll som oftast haft väldigt låg evidens för patientgruppen). Man blir mörkrädd, att folk som vill så väl gör så illa.
April 20, 2024
En otroligt viktig bok att läsa för att få insyn hur transvården gör vad de kan för att hjälpa folk, men att det inte alltid blir bra. Jag tycker det är viktigt att vi pratar om ångrarna och inte försöker sopa dom under mattan för att vi skäms över dom.
December 31, 2025
Så viktig bok. Ämnet måste få lyftas. Det går inte att tysta ner när barn far illa!
Displaying 1 - 22 of 22 reviews