När jag var snö

by Ingela Strandberg

Res dig up ur graven, katt
Gå med mig nerför vägen
Vi ska gå rakt mot den helvetiska fruktsamheten
Mot den förbannade blomningen
vars enda mål är drift och förstörelse
Skönheten hotar våra sömmar
Men jag håller emot

Genres: Poetry, Death, Sweden

47 pages, Hardcover

First published February 1, 2024

Reviews

[John Hatley · Rating 3 out of 5]

A pleasant read. Here are a few lines that I particularly liked:

Come let’s go down to the bus stop

Not to travel
But to stay

[Elin Persson · Rating 5 out of 5]

så kaxig o öm, älskade

[Emma · Rating 4 out of 5]

Fin!! gillar att den är kort med återkommande teman: katten, naturen, landsbygden, döden. ✨️❄️

[Farbror the Guru · Rating 3 out of 5]

Jag kan inte helt rätta in mig i recensionernas gränslösa hyllningskör. Nog är det verser som är färgstarka, bildtäta och som blir kvar men det är nästan lika många verser som överträffas av brådmogna gymnasister på kondis.

Läsvärd. Inte fullständigt fantastisk.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Biblioteksexemplaret hade kaffefläckar.

Och det är väl egentligen bara slarvmajor och spillpellar som kan uppskatta bilder som “Körsbärsträden står i bröllopskläder” (s. 3).

Vi andra får hitta andra kvaliteter.

[Vendela Lundegårdh · Rating 5 out of 5]

Vill läsa högt på alla begravningar, och till alla de nyfödda och dödfödda.

[Hanna Lundström · Rating 3 out of 5]

”Naturen har lyft på kjolen /
Hon är inget annat än en hora /
Inbjudande till lidelse och lidande”

[Andreas · Rating 5 out of 5]

Den älskade kattens bortgång kläs i återkommande bilder, väcker minnen av andra förluster och varvas med ett återhållet raseri över förgängligheten. Naturen har en dubbelhet, den är lockande och förgörande, den äger en ”helvetisk fruktsamhet”. Strandberg är skicklig på att gestalta detta, ofta med formuleringar som känns tranströmerska, som när ”Körsbärsträden står i bröllopskläder”, för att sedan i diktjaget möta en genklang i moll: ”Jag är högtidsklädd som en likkista”.

Det finns i dikterna en motvillig acceptans för det kretslopp naturen och vi alla ingår i. Ibland tycks dikterna knyta näven i fickan, ibland glider de över i försiktig hoppfullhet, som när den döda katten hörs i en dröm: ”det finns ett ljus / norr om mörkret”.

[VM · Rating 4 out of 5]

Jag tycker fantastiskt mycket om Ingela Strandberg, som tycks bli bättre och bättre med åren - tveklöst en av våra finaste poeter idag. Men jag måste säga att denna var en liten besvikelse. Det finns flera strålande dikter och formuleringar som jag kommer bära med mig, men den känns kanske lite… snackig? Känner mig ungefär som kejsar Josef II i ”Amadeus” när han kritiserar Mozart: ”too many notes”! En idiot, naturligtvis. Med risk för att vara en idiot själv: för många ord.

Med det sagt: ser varmt fram emot hennes nästa diktsamling!

[Torbjörn Nilsson · Rating 4 out of 5]

Provade att läsa denna för en tid sedan, men då kom jag inte in i den.
Igår gjorde jag ett nytt försök och då sögs jag in.
Litet format, men stort innehåll.
Döden, förintelsen är ständigt närvarande. Sorgearbetet efter en katts död, men också över själva existensen och dess grymhet.
Och jublet över livet på landet bland djur och lastbilar, vardagen, hela universum och dess återfödande kraft.

"Jag vänder mig hela tiden om

och söker efter skammen

jag kan inte leva utan skammen"


"Jag är högtidsklädd som en likkista"

[Björn H · Rating 4 out of 5]

Ingela Strandbergs nya diktsamling tar avstamp i ett kärt husdjurs död. Dikterna söker sig sedan vidare, från katten till döden till tiden och dess obönhörliga gång. Ingela Strandberg har ett direkt tilltal och en poetisk skärpa som få andra. Förmågan att med få ord uttrycka en stämning, en känsla är något som Strandberg verkligen bemästrar. Det är en tunn diktsamling, men det som finns i den räcker länge.

[David Karlsson · Rating 4 out of 5]

Jag läste Strandbergs senaste diktsamling nån gång i början av sommaren. Gillade den och hittade kort därefter hennes förra på en liten lokal bokhandel och har sedan dess läst båda två ett par gånger.

I "Ingenstans mitt segel" är det uppväxtbygdens lador som talar och ropar diktjaget tillbaka till sin barndom och uppväxt. Hon följer med sin pappa som reparerar stationshus längs järnvägen, hon vaktar, lämnar och kommer tillbaka. "När jag var snö" tar sin utgångspunkt i begravningen av en död katt och rör sig i liknande landskap som den förra. Det är i båda böckerna ofta skymning eller natt, tama och vilda djur syns, det barbariska i djurfabrikerna. Hunden återkommer, viljan till upplösning mellan människa och djur.

Jag uppskattar likheterna, att många teman och bilder återkommer utan att det för den skull är samma sak två gånger. Helheten blir mer än delarna. "Ingenstans mitt segel" tilltalar mig mest tematiskt av de två, "När jag var snö" är starkare stilistiskt och mer direkt, kanske den som lämnar flest spår i slutändan.

[Sara Kelemit · Rating 3 out of 5]

Vissa poem fantastiska, andra berörde mig inte alls.

[Filippa · Rating 5 out of 5]

*4.5 Älskar 🥹

[Litteraturisten · Rating 4 out of 5]

Vemod 🤍

[John Hakenmyr · Rating 4 out of 5]

Mycket bra men måste nog läsa igenom några gånger till för att verkligen förstå dikterna