Res dig up ur graven, katt Gå med mig nerför vägen Vi ska gå rakt mot den helvetiska fruktsamheten Mot den förbannade blomningen vars enda mål är drift och förstörelse Skönheten hotar våra sömmar Men jag håller emot
Jag kan inte helt rätta in mig i recensionernas gränslösa hyllningskör. Nog är det verser som är färgstarka, bildtäta och som blir kvar men det är nästan lika många verser som överträffas av brådmogna gymnasister på kondis.
Jag tycker fantastiskt mycket om Ingela Strandberg, som tycks bli bättre och bättre med åren - tveklöst en av våra finaste poeter idag. Men jag måste säga att denna var en liten besvikelse. Det finns flera strålande dikter och formuleringar som jag kommer bära med mig, men den känns kanske lite… snackig? Känner mig ungefär som kejsar Josef II i ”Amadeus” när han kritiserar Mozart: ”too many notes”! En idiot, naturligtvis. Med risk för att vara en idiot själv: för många ord.
Med det sagt: ser varmt fram emot hennes nästa diktsamling!
Provade att läsa denna för en tid sedan, men då kom jag inte in i den. Igår gjorde jag ett nytt försök och då sögs jag in. Litet format, men stort innehåll. Döden, förintelsen är ständigt närvarande. Sorgearbetet efter en katts död, men också över själva existensen och dess grymhet. Och jublet över livet på landet bland djur och lastbilar, vardagen, hela universum och dess återfödande kraft.
Ingela Strandbergs nya diktsamling tar avstamp i ett kärt husdjurs död. Dikterna söker sig sedan vidare, från katten till döden till tiden och dess obönhörliga gång. Ingela Strandberg har ett direkt tilltal och en poetisk skärpa som få andra. Förmågan att med få ord uttrycka en stämning, en känsla är något som Strandberg verkligen bemästrar. Det är en tunn diktsamling, men det som finns i den räcker länge.
Jag läste Strandbergs senaste diktsamling nån gång i början av sommaren. Gillade den och hittade kort därefter hennes förra på en liten lokal bokhandel och har sedan dess läst båda två ett par gånger.
I "Ingenstans mitt segel" är det uppväxtbygdens lador som talar och ropar diktjaget tillbaka till sin barndom och uppväxt. Hon följer med sin pappa som reparerar stationshus längs järnvägen, hon vaktar, lämnar och kommer tillbaka. "När jag var snö" tar sin utgångspunkt i begravningen av en död katt och rör sig i liknande landskap som den förra. Det är i båda böckerna ofta skymning eller natt, tama och vilda djur syns, det barbariska i djurfabrikerna. Hunden återkommer, viljan till upplösning mellan människa och djur.
Jag uppskattar likheterna, att många teman och bilder återkommer utan att det för den skull är samma sak två gånger. Helheten blir mer än delarna. "Ingenstans mitt segel" tilltalar mig mest tematiskt av de två, "När jag var snö" är starkare stilistiskt och mer direkt, kanske den som lämnar flest spår i slutändan.