Nioosha Shams skriver en lycklig, hungrig poesi som bejakar kärleken och ljuset, sinnligheten och berusningen. Staden är full av kroppar och hetta, här finns en törst som inte går att släcka. Men två biografer vetter mot katastrofen – en som bommas för och sätts i brand och en dit diktjaget återvänder gång på gång, oundvikligen förbunden med hettan och skriken från den andra.
Nioosha Shams, född 1996, har tidigare gett ut ungdomsboken Om det regnar i Ahvaz. Teshne – törstig på farsi – är Shams första poesibok och även den första på Nirstedt/litteratur.
Jag är helt betagen. Jag känner ljuset i livet. Jag känner tron på kärleken. Jag känner kärleken som i mig. Jag känner mig levande när jag läser Nioosha Shams
Lite pinsam, rak på och tydlig med sin kärlek. Det är också härligt. Igenkänningsfaktor i vissa delar om att gå runt i försommaren och vara orimligt kär.
”när jag var liten var jag kär i min lärarpraktikant sen blev jag stor och blev kär i dig”
Den var fin! Simpel, men det är ju så rätt ofta. Känns taskigt att kalla det simpelt. Kände känslor men hade nog varit mer mottaglig en annan gång. Vill läsa dikterna igen, önskar alltid när jag har läst poesi att jag inte lånat boken på biblioteket. Språket är fint och jag gillar att det är så rakt fram, önskar att fler pratade så. Bara sa saker. Är också nostalgisk, den sista dikten var megafin, fällde en tår haha.
Älskar Nioosha som författare och som person, dock inte lika mycket som poet. Hon uttrycker sig öppet och fint om kärlek, men bland ca 120 dikter så var det typ 3 st som jag faktsikt kunde känna något för. Och de kom bara efter mittpunkten. Det kanske bara handlar om smak, men poesin var inte riktigt för mig. Dock, den sista dikten, sida 120-121 var den bästa! Jag tolkade det som att Nioosha skrev om alla personer som hon hade älskat, och det kunde jag verkligen relatera till, och älska. Så i slutändan så var boken inte så dålig, men bara för det mesta inte för mig :)
Så fint! Så intensiv och ivrig poträttering! Jag var lite svårövertygad till en början men ju mer jag läste ju mer steg min puls och så insåg jag vad häftigt alla meningarna strålade och vad genuint det hela kändes och så blev jag berörd av det små och intima och det modiga i galenskapen att älska så mycket och nu är jag bara rätt glad och tacksam, lite exstasisk.
Kärlek! Längtan! Törst! Jag är mer för smärtsamt och komplicerat i poesi men älskade att allt var på bordet på något sätt. Våga vara lite cringe på ett sätt
Hoppfullt och vackert att kärlek upphöjs i all sin vardagliga enkelhet samtidigt som det är det största i världen. Minus för spretighet i teman, Cinema Rex tex är en väldigt känsloladdad händelse för alla iranier som väckte mycket starka och jobbiga känslor helt plötsligt vilket inte inkorporerades på ett bra sätt med resten av texten.
Nioosha Shams första diktsamling är livsbejakande, lättläst, kåt och lätt att ta till sig.
Den är också ganska ostrukturerad, famlar över ämnen som kärlek, ungdomsåtrå och iranska revolutionen med ungefär samma tyngd och intensitet. Branden på Cinema Rex i Abadan (jag googlade) tas upp som i förbifarten innan det hastigt går vidare till fokus på kön och örsnibbars mjukhet. Det finns inga indelningar i boken, inget som hjälper med orienteringen och organisering, dikterna verkar skrivna i ett flöde och nya infall tillåts komma in när som helst. Det går till viss del, men det blir i slutändan för spretigt.
Inte riktigt min stil av poesi, men den var väldigt intressant. Gillade hur bio-poesin återkom. De tog ett bra tag innan jag insåg att de va några lesbiska dikter. Gillade att hon blandar in hennes modersmål i ett par dikter. Boken kändes onödigt stor dock, skulle passat bättre som en pocket.