Ett litet mästerverk. Otroligt inspirerande, aldrig sentimentalt, absurt à la Michail Bulgakov, beläst, imponerande stilsäkert och varierat och trots att författaren är ständigt närvarande, trots att karaktärerna så uppenbart är karaktärer, eller kanske just därför, så blir sorgen så oväntat genuin och drabbande på slutet. Maja Lundgren levandegör, just för att hon inte tar sig själv och sina karaktärer på alltför stort allvar, just för att hon inte bara försökt skriva någon "historisk roman" à la Hollywoods Spartacus-recept. Pompeji får mig att känna mig märkligt förbunden med mänskligheten, märkligt närvarande i detta absurda, ofattbara, vansinniga och underbara flöde av historier, teorier, språk och texter. Tack.