What do you think?
Rate this book
Sjælens Amerika
Hvorfor skrive, hvorfor male, hvorfor fotografere? Hvorfor læse, hvorfor se på kunst? Hvis ikke for at søge ind til de store spørgsmål? Og hvad andet handler de om end det individuelle liv?
Sjælens Amerika er en samling tekster der spænder fra ensomheden i Francesca Woodmans fotografier til hvad det egentlig vil sige at skide, fra billedet af Jesus Kristus i et stykke ristet toastbrød til massakren på Utøya, fra Knut Hamsuns mislykkede mesterværk Mysterier til den nåde det kan være at se en død far blive begravet.
Da Karl Ove Knausgaard debuterede med romanen Ude af verdenen i 1998, havde han allerede fået udgivet artikler, essays og anmeldelser. Det essayistiske har været en drivkraft i alt det han skriver: originale tankerækker og inspirerede overvejelser om sammenhænge mellem det individuelle og det alt for ens, vor egen tid og historisk tid, kunst og ikke-kunst, idioten og det guddommelige.
Sjælens Amerika er en samling tekster der spænder fra ensomheden i Francesca Woodmans fotografier til hvad det egentlig vil sige at skide, fra billedet af Jesus Kristus i et stykke ristet toastbrød til massakren på Utøya, fra Knut Hamsuns mislykkede mesterværk Mysterier til den nåde det kan være at se en død far blive begravet.
Da Karl Ove Knausgaard debuterede med romanen Ude af verdenen i 1998, havde han allerede fået udgivet artikler, essays og anmeldelser. Det essayistiske har været en drivkraft i alt det han skriver: originale tankerækker og inspirerede overvejelser om sammenhænge mellem det individuelle og det alt for ens, vor egen tid og historisk tid, kunst og ikke-kunst, idioten og det guddommelige.
416 pages, Hardcover
First published January 1, 2013
48 people are currently reading
406 people want to read
About the author
Karl Ove Knausgård
76 books7,441 followersNominated to the 2004 Nordic Council’s Literature Prize & awarded the 2004 Norwegian Critics’ Prize.
Karl Ove Knausgård (b. 1968) made his literary debut in 1998 with the widely acclaimed novel Out of the World, which was a great critical and commercial success and won him, as the first debut novel ever, The Norwegian Critics' Prize. He then went on to write six autobiographical novels, titled My Struggle (Min Kamp), which have become a publication phenomenon in his native Norway as well as the world over.
Karl Ove Knausgård (b. 1968) made his literary debut in 1998 with the widely acclaimed novel Out of the World, which was a great critical and commercial success and won him, as the first debut novel ever, The Norwegian Critics' Prize. He then went on to write six autobiographical novels, titled My Struggle (Min Kamp), which have become a publication phenomenon in his native Norway as well as the world over.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 34 reviews
May 3, 2019
Bei aller angebrachter Skepsis gegenüber dem Hype um Karl Ove Knausgårds Mammutwerk "Min kamp", muss man doch eingestehen, dass der norwegische Meister der literarischen Introspektion verdammt gute Essays schreiben kann. Bereits an seinem Roman "Sterben" (ich kenne nur den ersten Teil der Serie) konnte ich den abschweifenden Betrachtungen zu Leben, Kunst etc mehr abgewinnen, als der Aufarbeitung der familiären Probleme des Erzählers. Deshalb stellte sich die vorliegende Textsammlung, die übrigens thematisch sehr breit gefächert ist, als echter Glücksgriff heraus. Man bekommt den interessanten Karl Ove Knausgård zu lesen, ohne sich erst durch die (manchmal) langatmigen Passagen seiner Romane kämpfen zu müssen.
September 14, 2018
Eighteen Essays by Karl Ove love-him-or-hate-him Knausgård.
After the voluminous Min Kamp series, the four Seasons reflections, and the letter exchange with Fredrik Ekelund on football, Brazil and everything, this was my twelfth book by the Norwegian writer, and I think I’m now able to blindly recognize him by his writing style; well, not blindly, but without seeing his name on the cover.
At first glance, the topics of these essays, which were published between 1996 and 2013, seem widely dispersed and relatively unconnected, but that’s not necessarily the case. The order in which these pieces are presented does make sense. I wouldn’t go so far as to speak of a continuous narrative here, but a certain amount of tension can be felt throughout, and it has a beginning (a boy puking in a toilet bowl), a middle part, and an end. Clever Karl Ove. He’s probably got such a large number of writings by now that he can make a small “novel” out of everything.
I was quite impressed by his reflections on Anders Breivik, the mass murderer from Norway, who slaughtered almost 70 people on a small Norwegian island in 2011. The essay is called THE MONOPHONIC MAN. Breivik quickly makes room for Hitler and fascism in general and the essay ends with a short review of a short story by Gustav Flaubert. A fascinating little treatise, which later finds an echo in the fantastic essay LITERATURE AND EVIL.
Another “storyline” deals with the visual arts, Knausgård’s second field of expertise alongside literature – or perhaps just a pet issue? In three essays he introduces us to three female photographers and their works, describes some of their photos (which I recommend to google for) and the consequences they have for him and his life.
Worth mentioning, because unexpected, are two essays that deal with Christian religion in a broader sense. First, Knausgård explains how he came to work on a new Norwegian translation of the Old Testament, and how this project helped him to better judge the style of the Bible. He also goes into translation problems in detail, about the pros and cons of different approaches [Umberto Ecco sends his regards]. The second essay is about Grace in the Christian sense. In this context, the name Breivik suddenly reappears, and I have to confess that I am of a different opinion than Karl Ove.
What runs through the entire book, like a red thread, are references to literature and writing. The longest essay can be found in the middle section. It is called THE AMERICA OF THE SOUL, like this book, and therefore deserves special attention. It essentially contains, in my opinion, a very deep analysis of Knut Hamsung’s Mysterier . Unfortunately I do not know Hamsung’s work. Not yet. In this respect parts of it remained somewhat incomprehensible for me.
Some sort of conclusion and climax comes with the last essay: TO WHERE THE NARRATIVE DOES NOT GO. Simply put, the author tells us about his relationship to his editor over the years. But he also talks a little out of the box and gives us an impression of how his Min Kamp cycle came about. Knausgård masters the art of writing about writing like hardly any other in my opinion. The book ties in structurally (and contentwise to some degree) with the season volumes ( Autumn and Winter ), however the pieces here are much longer and therefore also deeper. Unfortunately it has not yet been published in English, as far as I know.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.
After the voluminous Min Kamp series, the four Seasons reflections, and the letter exchange with Fredrik Ekelund on football, Brazil and everything, this was my twelfth book by the Norwegian writer, and I think I’m now able to blindly recognize him by his writing style; well, not blindly, but without seeing his name on the cover.
At first glance, the topics of these essays, which were published between 1996 and 2013, seem widely dispersed and relatively unconnected, but that’s not necessarily the case. The order in which these pieces are presented does make sense. I wouldn’t go so far as to speak of a continuous narrative here, but a certain amount of tension can be felt throughout, and it has a beginning (a boy puking in a toilet bowl), a middle part, and an end. Clever Karl Ove. He’s probably got such a large number of writings by now that he can make a small “novel” out of everything.
I was quite impressed by his reflections on Anders Breivik, the mass murderer from Norway, who slaughtered almost 70 people on a small Norwegian island in 2011. The essay is called THE MONOPHONIC MAN. Breivik quickly makes room for Hitler and fascism in general and the essay ends with a short review of a short story by Gustav Flaubert. A fascinating little treatise, which later finds an echo in the fantastic essay LITERATURE AND EVIL.
Another “storyline” deals with the visual arts, Knausgård’s second field of expertise alongside literature – or perhaps just a pet issue? In three essays he introduces us to three female photographers and their works, describes some of their photos (which I recommend to google for) and the consequences they have for him and his life.
Worth mentioning, because unexpected, are two essays that deal with Christian religion in a broader sense. First, Knausgård explains how he came to work on a new Norwegian translation of the Old Testament, and how this project helped him to better judge the style of the Bible. He also goes into translation problems in detail, about the pros and cons of different approaches [Umberto Ecco sends his regards]. The second essay is about Grace in the Christian sense. In this context, the name Breivik suddenly reappears, and I have to confess that I am of a different opinion than Karl Ove.
What runs through the entire book, like a red thread, are references to literature and writing. The longest essay can be found in the middle section. It is called THE AMERICA OF THE SOUL, like this book, and therefore deserves special attention. It essentially contains, in my opinion, a very deep analysis of Knut Hamsung’s Mysterier . Unfortunately I do not know Hamsung’s work. Not yet. In this respect parts of it remained somewhat incomprehensible for me.
Some sort of conclusion and climax comes with the last essay: TO WHERE THE NARRATIVE DOES NOT GO. Simply put, the author tells us about his relationship to his editor over the years. But he also talks a little out of the box and gives us an impression of how his Min Kamp cycle came about. Knausgård masters the art of writing about writing like hardly any other in my opinion. The book ties in structurally (and contentwise to some degree) with the season volumes ( Autumn and Winter ), however the pieces here are much longer and therefore also deeper. Unfortunately it has not yet been published in English, as far as I know.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License.
October 17, 2016
Der skal ikke herske nogen tvivl om, at Knausgård kan formulere sig både klart og tydeligt og samtidig gøre det til en æstetisk oplevelse for læseren. Han formår også at gøre ukendte og komplicerede emner tilgængelige for lægmænd, hvilket jeg anser som en stor kvalitet.
Essaysamlinger er anderledes at vurdere end romaner, og de er bestemt også anderledes at læse. Det er et godt stykke tid siden, jeg gik i gang med ’Sjælens Amerika’. Sommetider har jeg været betaget og opslugt, sommetider har jeg har haft lyst til at springe videre til næste tekst. Faglitteraturen mangler det narrative, der kan binde mig til en tekst over længere tid, og dermed et det i højere grad genren, end selve bogen, der gør, at den ikke får topkarakter. Det konstant reflekterende bliver næsten kvalmende, når det ikke suppleres med det berettende, som det fx bliver gjort i ’Min kamp’. Som essaysamling befinder den sig i ellers i et godt spændingsfelt mellem de komplekse emner og den umiddelbare undren.
Essaysamlinger er anderledes at vurdere end romaner, og de er bestemt også anderledes at læse. Det er et godt stykke tid siden, jeg gik i gang med ’Sjælens Amerika’. Sommetider har jeg været betaget og opslugt, sommetider har jeg har haft lyst til at springe videre til næste tekst. Faglitteraturen mangler det narrative, der kan binde mig til en tekst over længere tid, og dermed et det i højere grad genren, end selve bogen, der gør, at den ikke får topkarakter. Det konstant reflekterende bliver næsten kvalmende, når det ikke suppleres med det berettende, som det fx bliver gjort i ’Min kamp’. Som essaysamling befinder den sig i ellers i et godt spændingsfelt mellem de komplekse emner og den umiddelbare undren.
October 2, 2018
Een verzameling essays.
Rond mijn twintigste voelde ik mij erg onwetend en dom. Wanhopig probeerde ik mij bij te lezen, maar elke roman, elk gedicht, elke tentoonstelling confronteerde mij met 1000 dingen die ook interessant waren, die ik ook moest kennen. Literatuur, muziek, film, filosofie,... ergens in een doos heb ik de lijstjes bewaard, alfabetisch gerangschikt. Eindeloze lijsten waardoor het leek dat hoe meer ik probeerde op te slurpen, hoe minder ik eigenlijk wist.
Tot ik op een donkere dag de lijsten in een doos opborg en de doos vergat (of toch probeerde te vergeten).
Knausgard wakkerde het smeulende vuurtje terug aan, de honger naar kennis, niet meer op de wanhopige manier van de filosofie studente van toen, maar met een goesting.
Op een zeer intelligente en slimme manier legt Knausgard verbanden, stelt hij vragen en steeds weeft hij persoonlijke verhalen door zijn essays, zodat ze niet langer theoretisch blijven maar menselijk worden, kwetsbaar.
Misschien schrijf ik toch 1 filosoof op mijn lijstje: Kierkegaard. Ik deed, zonder ooit maar één letter van hem gelezen te hebben, een beetje lacherig over hem, in mijn jonge onbezonnen jaren. Bij het lezen van Het Amerika van de Ziel bedenk ik mij dat dat misschien onterecht was, misschien verdienen ook filosofen waar men lacherig over doet een kans om op zijn minst gelezen te worden.
Iemand een tip? Ik ruil hem voor deze gouden tip: lees Het Amerika van de ziel.
Rond mijn twintigste voelde ik mij erg onwetend en dom. Wanhopig probeerde ik mij bij te lezen, maar elke roman, elk gedicht, elke tentoonstelling confronteerde mij met 1000 dingen die ook interessant waren, die ik ook moest kennen. Literatuur, muziek, film, filosofie,... ergens in een doos heb ik de lijstjes bewaard, alfabetisch gerangschikt. Eindeloze lijsten waardoor het leek dat hoe meer ik probeerde op te slurpen, hoe minder ik eigenlijk wist.
Tot ik op een donkere dag de lijsten in een doos opborg en de doos vergat (of toch probeerde te vergeten).
Knausgard wakkerde het smeulende vuurtje terug aan, de honger naar kennis, niet meer op de wanhopige manier van de filosofie studente van toen, maar met een goesting.
Op een zeer intelligente en slimme manier legt Knausgard verbanden, stelt hij vragen en steeds weeft hij persoonlijke verhalen door zijn essays, zodat ze niet langer theoretisch blijven maar menselijk worden, kwetsbaar.
Misschien schrijf ik toch 1 filosoof op mijn lijstje: Kierkegaard. Ik deed, zonder ooit maar één letter van hem gelezen te hebben, een beetje lacherig over hem, in mijn jonge onbezonnen jaren. Bij het lezen van Het Amerika van de Ziel bedenk ik mij dat dat misschien onterecht was, misschien verdienen ook filosofen waar men lacherig over doet een kans om op zijn minst gelezen te worden.
Iemand een tip? Ik ruil hem voor deze gouden tip: lees Het Amerika van de ziel.
December 9, 2025
Two times in a row bad grades for Norwegian star authors ...
I was always skeptical regarding Min Kamp, Knausgård's magnum opus, and I was recommended to read his essays first to see, whether I might be responsive to his way of writing and thinking.
Well the essays did not convince me.
Most of them are random reflections about everyday activities or some literary and art works which in my opinion reflect deeper insights. A longer reflection on Hamsun and modernity stands, however, out.
More interesting were his essay about his involvement in the current project of translation of the Bible into both versions of Norwegian, and his reflection on the relationship between the writer and his publishing editor.
The almost 400 pages did not entice my interest to read 3600 pages more, and when it comes to insightful essays on strange aspects of art and literature from the Nordics, I would rather recommend Voetmann's Sotades' kiste.
I was always skeptical regarding Min Kamp, Knausgård's magnum opus, and I was recommended to read his essays first to see, whether I might be responsive to his way of writing and thinking.
Well the essays did not convince me.
Most of them are random reflections about everyday activities or some literary and art works which in my opinion reflect deeper insights. A longer reflection on Hamsun and modernity stands, however, out.
More interesting were his essay about his involvement in the current project of translation of the Bible into both versions of Norwegian, and his reflection on the relationship between the writer and his publishing editor.
The almost 400 pages did not entice my interest to read 3600 pages more, and when it comes to insightful essays on strange aspects of art and literature from the Nordics, I would rather recommend Voetmann's Sotades' kiste.
July 2, 2014
I really like the way Knausgård writes, the prose, but also the way he analyzes his own thought processes, society and the customs and things around him and how he and others responds to them. He doesnt stay at the surface, but goes deeper and questions it again and again. Why am i repulsed by this? because i believe... but why do i believe....? etc. He is honest and his analytical skills and reflections are interesting and admirable.
That said, it wasnt all the topics in here, I found equally interesting, and I dont agree with Knausgård on everything.
Knausgård can be blamed for neither, of course, but it is reflected in my very personal and subjective rating of the book, which is a reflection of how much i enjoyed and was immersed in a book.
Which in this case was a lot at some points, and there were passages and sentences that were so well put, and then there were other points where i was just a bit bored.
That said, it wasnt all the topics in here, I found equally interesting, and I dont agree with Knausgård on everything.
Knausgård can be blamed for neither, of course, but it is reflected in my very personal and subjective rating of the book, which is a reflection of how much i enjoyed and was immersed in a book.
Which in this case was a lot at some points, and there were passages and sentences that were so well put, and then there were other points where i was just a bit bored.
December 25, 2018
Es erstaunt mich immer wieder selber, wie tief und stark mich die Zeilen von Karl Ove Knausgård bewegen und mitreissen. Das passierte nicht nur in den Jahreszeiten-Romanen oder seinem autobiografischen Projekt, sondern nun auch in den gesammelten Essays. "Das Amerika der Seele" versammelt kürzere Aufsätze zu einer grossen Vielfalt an Thematiken, welche das Leben in jeder Form berühren und betrachten.
Geschrieben zwischen 1996 und 2013, beschreibt Knausgård in seinen Texten nicht nur sein persönliches Leben und seine Familie, sondern die Mechaniken der Schriftstellerei, die philosophischen Konstrukte in der Bibel und die körperlichen Zwänge. Und wie es sich für den Norweger gehört, ist jeder Satz vorzüglich geschrieben und die Aussagen sind voller sprühender Gedanken. Ein fantastisches Buch, ein Schatz.
Geschrieben zwischen 1996 und 2013, beschreibt Knausgård in seinen Texten nicht nur sein persönliches Leben und seine Familie, sondern die Mechaniken der Schriftstellerei, die philosophischen Konstrukte in der Bibel und die körperlichen Zwänge. Und wie es sich für den Norweger gehört, ist jeder Satz vorzüglich geschrieben und die Aussagen sind voller sprühender Gedanken. Ein fantastisches Buch, ein Schatz.
April 10, 2022
Solide.
March 8, 2023
Jeg har altid problemer med at oversætte mondæn til engelsk. Den ender i mundane. Hvilket er snotforkert. Mondæn er det luksuriøse, det høje. Mundane er det almindelige, det lave.
Mine problemer med at oversætte giver dog et indblik i Knausgårds forfatterskab, for det er i mellem de to begreber han balancerer. Han åbner det høje ved at beskrive det lave. I Sjælens Amerika indgår essayet: Den brune hale. Det handler om at skide, lave pølser, nummer to: Det laveste af det lave - vulgært i ordets egentlige forstand: Normalt eller almindeligt. Essayet kredser om lukkemuskulatur og lugt, men i lige så høj grad om det sociale, om bevidsthed og om skam. Fra det lave til det høje.
Fællesnævneren for essaysene er blikket. Det handler om at se. Kanusgård betragter det almindelige og forstørrer det i et forsøg på at nå det eviggyldige, det almenmenneskelige - måske endda det guddommelige.
Opvask og bleskift forvandler sig fra trummerum til transcendens, når Knausgård folder sig ud. Og langt hen af vejen er jeg med på rejsen. Indtil en af hans grundlæggende antagelser strider mod mine egne og luftkastellerne punkteres. For er "At skide" virkelig det eneste sted, hvor mennesket er helt alene?
Mine problemer med at oversætte giver dog et indblik i Knausgårds forfatterskab, for det er i mellem de to begreber han balancerer. Han åbner det høje ved at beskrive det lave. I Sjælens Amerika indgår essayet: Den brune hale. Det handler om at skide, lave pølser, nummer to: Det laveste af det lave - vulgært i ordets egentlige forstand: Normalt eller almindeligt. Essayet kredser om lukkemuskulatur og lugt, men i lige så høj grad om det sociale, om bevidsthed og om skam. Fra det lave til det høje.
Fællesnævneren for essaysene er blikket. Det handler om at se. Kanusgård betragter det almindelige og forstørrer det i et forsøg på at nå det eviggyldige, det almenmenneskelige - måske endda det guddommelige.
Opvask og bleskift forvandler sig fra trummerum til transcendens, når Knausgård folder sig ud. Og langt hen af vejen er jeg med på rejsen. Indtil en af hans grundlæggende antagelser strider mod mine egne og luftkastellerne punkteres. For er "At skide" virkelig det eneste sted, hvor mennesket er helt alene?
March 2, 2017
Nikdy jsem nepatřil k dětem, který hodiny a hodiny vysedávaly u počítačových her místo aby se snažily kouknout přes přidělaný zrcátko na botě spolužačkám pod sukni. Jedinou vyjímkou bylo Diablo, který vyšlo v roce 1996. U týhle hry jsem dokázal strávit hodiny a hodiny. O pár let později vyšel druhej díl a mě to zase stálo hodiny a hodiny tupýho klikání. To bylo plus minus v dobách, kdy jsem byl tlustej a měl dlouhý vlasy a tak to bylo vlastně jedno, protože jsem stejně neměl šanci si vrznout. V roce 2012 vyšel pak díl třetí a i to jsem hrál. Už hubenej. Každej ze třech dílů pak měl datadisk, kterej obsahoval nějaký rozšíření. Když člověk tu hru hrál, tak to bylo borůvkový. Když si někdo koupil jen datadisk, tak level zábavy klesl o sedm.
Obloukem se chci dostat k tomu, že Knausgårdovy knihy jsou pro mne stejná droga a všech pět zatim německy vydanejch knih jsem vloni vdechnul. Tahle loňská sbírka esejí je skvělá - ale je to jen datadisk. 18 esejí na různý témata, od Breivika, přes Hamsuna, Danteho, překladání bible, kadění (samozřejmě nejlepší esej), proces psaní, literární kritiku, fotografii, umění a co já vim co ještě.
Jelikož se jedná o Knausgårdovi úvahy na různá témata, tak se čtenář znalý jeho díla a tudíž jeho života nachází ve známém prostředí. První povídka má stránku a půl a hlavní postava, která není jmenována je jeho fotr. A to neni ledajakej fotr. Dále tam jsou pak zmínky o jeho přátelích, různých obdobích v jeho životě a tak dále pana krále. A to všechno psáno samozřejmě jeho nezaměnitelným slohem.
Dost by mě zajímalo, jak bych hodnotil knihu, kdybych byl neznalý a láskou ke Knausgårdovi nezaujatý čtenář. Ale to se nikdy nedovím, stejně jako se nikdy nedovím jaký to je jezdit na segwayi. Za mne 8/10, protože ne všechno bylo zábavný jako esej o kadění.
Obloukem se chci dostat k tomu, že Knausgårdovy knihy jsou pro mne stejná droga a všech pět zatim německy vydanejch knih jsem vloni vdechnul. Tahle loňská sbírka esejí je skvělá - ale je to jen datadisk. 18 esejí na různý témata, od Breivika, přes Hamsuna, Danteho, překladání bible, kadění (samozřejmě nejlepší esej), proces psaní, literární kritiku, fotografii, umění a co já vim co ještě.
Jelikož se jedná o Knausgårdovi úvahy na různá témata, tak se čtenář znalý jeho díla a tudíž jeho života nachází ve známém prostředí. První povídka má stránku a půl a hlavní postava, která není jmenována je jeho fotr. A to neni ledajakej fotr. Dále tam jsou pak zmínky o jeho přátelích, různých obdobích v jeho životě a tak dále pana krále. A to všechno psáno samozřejmě jeho nezaměnitelným slohem.
Dost by mě zajímalo, jak bych hodnotil knihu, kdybych byl neznalý a láskou ke Knausgårdovi nezaujatý čtenář. Ale to se nikdy nedovím, stejně jako se nikdy nedovím jaký to je jezdit na segwayi. Za mne 8/10, protože ne všechno bylo zábavný jako esej o kadění.
July 27, 2022
Knausgård är alltid Knausgård men konceptet samlade texter har aldrig varit något för mig. Ska jag läsa 40 sidor om Hamsun så måste texten vara inbakad i en roman och dyka upp helt utan förvarning.
July 31, 2019
Fantastische reeks essays. Knausgard neemt je altijd mee in zijn wereld, zijn reflecties en verknoopt het met veel relevante literatuur en filosofische beschouwingen. Ik ben fan!
August 27, 2017
„Zu schreiben heißt, das Innere zu suchen, einen Ort, wo es das Soziale nicht gibt, man es aber sehen kann, einen Ort, wo Grenzen überschritten und auf diese Weise sichtbar und neu definiert werden.“
Lange habe ich gebraucht, um Das Amerika der Seele von Karl Ove Knausgard zu beenden. Ein Buch mit achtzehn Essays zu so unterschiedlichen Themen wie die Kunst von Cindy Sherman, die Kunst von Sally Mann, die eigene Darmtätigkeit, Adolf Hitler, das Massaker von Utoya, Knut Hamsun, Sören Kierkegaard, die Bibel, das Schreiben…..
Das Spektrum Knausgards scheint unendlich. Beim Lesen gewinnt man immer wieder den Eindruck, seiner persönlichen Spur zu folgen. Er sitzt in seinem Schreibzimmer, er liest, er taucht ein in den eigenen Raum von Stille und Nichts, aus welchem er dann seine Texte holt, die eine Kombination sind von ihm selbst, seinem Leben, und dem, was er so liest, während er arbeitet. Schon allein aus diesem Grund finde ich das Buch unendlich spannend. Es ist wie eine offene Tür in sein Innerstes, in seinen Schreibprozess. Das hat mich sehr fasziniert.
Den Rest meiner Besprechung könnt Ihr sehr gerne nachlesen unter https://lobedentag.blogspot.de/2017/0...
Lange habe ich gebraucht, um Das Amerika der Seele von Karl Ove Knausgard zu beenden. Ein Buch mit achtzehn Essays zu so unterschiedlichen Themen wie die Kunst von Cindy Sherman, die Kunst von Sally Mann, die eigene Darmtätigkeit, Adolf Hitler, das Massaker von Utoya, Knut Hamsun, Sören Kierkegaard, die Bibel, das Schreiben…..
Das Spektrum Knausgards scheint unendlich. Beim Lesen gewinnt man immer wieder den Eindruck, seiner persönlichen Spur zu folgen. Er sitzt in seinem Schreibzimmer, er liest, er taucht ein in den eigenen Raum von Stille und Nichts, aus welchem er dann seine Texte holt, die eine Kombination sind von ihm selbst, seinem Leben, und dem, was er so liest, während er arbeitet. Schon allein aus diesem Grund finde ich das Buch unendlich spannend. Es ist wie eine offene Tür in sein Innerstes, in seinen Schreibprozess. Das hat mich sehr fasziniert.
Den Rest meiner Besprechung könnt Ihr sehr gerne nachlesen unter https://lobedentag.blogspot.de/2017/0...
December 11, 2014
Nesten ett år har jeg brukt på å lese denne essay-samlingen. Hvert eneste ett står så sterkt at det har vært umulig å lese flere på rad eller raskt gjennom. Til tider har det vær tungt, jeg har ikke orket, det har vært så mye lettere å velge noe annet. Men det har hele tiden vært en opplevelse å lese Knausgårds refleksjoner. Både Siri Hustvedts "Livet, tanken, blikket" og denne "Sjelens Amerika" har jeg behøvd mye tid på å lese. Kanskje er det fordi formen krever en helt annen refleksjon. Kanskje er det fordi jeg er langt mer trent i å lese romaner. Det kan være det samme. Jeg utfordres av dette og jeg liker det jeg opplever. I denne gjorde essayet "Det monomane mennesket" om ABB sterkt inntrykk, men best likte jeg nok "Kosmos`idioter".
January 27, 2017
Boken är en samling essäer. Från det mest triviala till det mer djupsinniga. Reseskildringar, granskningar av Breiviks psyke, betraktelser, exegetik och insikter (om t ex det onda som påminner om hur jag resonerade kring "det goda" då det begav sig). Mer om litteratur än om politik, drömmen om skillnader i en samtid som hyllar det gränslösa, det normlösa. Boken har gett mig många insikter, planterat en tanke där och en här. Det är väl just så som god litteratur, skapa tankar hos läsaren; förnya, förändra (om det nu är möjligt) och förnya tankar. Boken har varit en lustfylld inspirationskälla som skapar lust att vilja läsa en "riktig" roman av denne författare.
June 16, 2015
”Jag måste skita, det var så bråttom att jag inte kunde planera någonting förrän den saken var avklarad.” Så inleder Knausgård essän den Bruna svansen. Han ramar in något nödvändigt vardagligt och pekar sedan på just ramarna. Varför finns de egentligen där, och vem eller vilka satte upp dem? Han zoomar ut och ställer frågor. Frågor vilka han sedan med ofta triviala och personliga bilder zoomar in på och spinner in läsaren med. De som läst Min Kamp förstår precis vad jag menar.
Själens Amerika är Knausgård på detaljnivå. Essäer där han glänser och fungerar som allra bäst. Han har en sorts förmåga att hitta igen saker och frågeställningar som finns inom en själv men som man inte riktigt har lyft. Eller så har man gjort det men inte orkat dra det vidare. Men det gör Karl-Ove. Och många sätter likhetstecken mellan navelpillande och Knausgård, att det blir lite väl mycket. Och för dessa är verkligen Själens Amerika ingen rekommenderad läsning. Själv formligen älskade jag Min Kamp och kanske framförallt just det där detaljerade vardagliga, hans språk, nystandet bland det typiska virrvarvet, zoomandet mot det större i det mindre. Men det finns faktiskt essäer här där han förlorar också mig. Som hjälpreda på Bibeln där han berättar om sitt bibelöversättningsbidrag, där enkla meningar som: ” Det stora djupet”, eller bara ”djupet”, dryftas om och om igen. Vad låter bra i en modern bibel. Vad är bäst rent språkligt med hänsyn till både tradition, liturgi och exeges? Det blir helt enkelt för hardcore Knausgård för att jag ”på riktigt” ska orka engagera mig. Men annars, tyckte man om Min Kamp kommer man garanterat att uppskatta Själens Amerika. Essäer som rymmer litteratur och skrivandets roll. Dostojevskij, Kirkegaard och Sartre. Människokroppen som just människokroppen, och hur tydligt den sågs genom institutionen Knausgård ett tag jobbade på. Gott och ont. Närhet och avstånd. Och vilka gärningar som mänskligheten är kapabla till med just detta avstånd. Hiroshima och Nagasaki. Breivik och Tintindebatten för att bara nämna några ämnen som Knausgård i Själens Amerika drar läsaren genom.
Slumpstycket: Besättningen som släppte bomben över Hiroshima var ansvarig för hundratusentals människors död, men plågades aldrig av samvetskval, de hävdade ständigt att de gjorde det rätta, för en god sak – men vad skulle de ha sagt om avståndet hade eliminerats, och de hade blivit tvungna att döda alla dessa hundratusen människor för hand, med kniv, stått där och skurit halsen av dem en efter en, sett var och en i ögonen, känt lukten av dem, hört deras röster?
Själens Amerika är Knausgård på detaljnivå. Essäer där han glänser och fungerar som allra bäst. Han har en sorts förmåga att hitta igen saker och frågeställningar som finns inom en själv men som man inte riktigt har lyft. Eller så har man gjort det men inte orkat dra det vidare. Men det gör Karl-Ove. Och många sätter likhetstecken mellan navelpillande och Knausgård, att det blir lite väl mycket. Och för dessa är verkligen Själens Amerika ingen rekommenderad läsning. Själv formligen älskade jag Min Kamp och kanske framförallt just det där detaljerade vardagliga, hans språk, nystandet bland det typiska virrvarvet, zoomandet mot det större i det mindre. Men det finns faktiskt essäer här där han förlorar också mig. Som hjälpreda på Bibeln där han berättar om sitt bibelöversättningsbidrag, där enkla meningar som: ” Det stora djupet”, eller bara ”djupet”, dryftas om och om igen. Vad låter bra i en modern bibel. Vad är bäst rent språkligt med hänsyn till både tradition, liturgi och exeges? Det blir helt enkelt för hardcore Knausgård för att jag ”på riktigt” ska orka engagera mig. Men annars, tyckte man om Min Kamp kommer man garanterat att uppskatta Själens Amerika. Essäer som rymmer litteratur och skrivandets roll. Dostojevskij, Kirkegaard och Sartre. Människokroppen som just människokroppen, och hur tydligt den sågs genom institutionen Knausgård ett tag jobbade på. Gott och ont. Närhet och avstånd. Och vilka gärningar som mänskligheten är kapabla till med just detta avstånd. Hiroshima och Nagasaki. Breivik och Tintindebatten för att bara nämna några ämnen som Knausgård i Själens Amerika drar läsaren genom.
Slumpstycket: Besättningen som släppte bomben över Hiroshima var ansvarig för hundratusentals människors död, men plågades aldrig av samvetskval, de hävdade ständigt att de gjorde det rätta, för en god sak – men vad skulle de ha sagt om avståndet hade eliminerats, och de hade blivit tvungna att döda alla dessa hundratusen människor för hand, med kniv, stått där och skurit halsen av dem en efter en, sett var och en i ögonen, känt lukten av dem, hört deras röster?
June 29, 2018
Het Amerika van de ziel door Karl Ove Knausgård
Nee, geen nieuwe roman van Knausgård, ook geen nieuw werk. Wel een verzameling essays; de belangrijkste teksten die hij afgelopen twintig jaar schreef en waarvan sommigen al ergens gepubliceerd werden en anderen nu voor het eerst in druk verschijnen.
Deze bundel dateert al van 2013 maar is nu pas in het Nederlands verschenen. Misschien omdat er momenteel even geen ander werk van Karl Ove verschijnt? Wat een beetje klinkt als een bron van inkomsten in plaats van een werk dat het lezen waard is; toch is het echt de moeite.
Ik weet niet goed hoe ik Knausgård moet omschrijven. Hij is voor mij een zak gemengde paaseitjes van mijn favoriete chocolademerk, of één van mijn leukere familieleden. Je weet wat je er aan hebt maar elke keer is toch anders, zoiets. Qua grote lijnen is Karl Ove iemand die een geweldig talent voor observeren heeft, hij heeft de gave (of hij kan gewoon niet anders) om van het grote het kleine te maken en het kleine immens uitgebreid te analyseren en beschrijven.
Je kiest een essay, en je denkt pistache aan te gaan treffen, niet je favoriete eitjes-smaak, maar het blijkt speculaas te zijn (wél je favoriet). Zoiets. Onderwerpen waar je niets met hebt blijken plots helemaal je ding te zijn en omgekeerd.
Knausgård schrijft over literatuur, cultuur, kapitalisme, filosofie, natuur, vrouwvriendelijkheid,… maar ook over je behoefte doen, walging, Breivik,…
Soms was ik het helemaal met hem eens, soms leerde ik dingen bij, dan weer onderlijnde ik een halve pagina. Af en toe was ik het ook niet eens, vond ik het te langdradig of boeide een bepaald idee of onderwerp me niet echt.
Toch ben ik geweldig blij dat ik Het Amerika van de ziel gelezen heb. Net als bij familie wil je toch alles weten wat er in hun leven (in dit geval op papier) gebeurt. En na de Mijn Strijd-reeks én de Seizoenen voelt Karl Ove al een beetje als familie aan.
Nee, geen nieuwe roman van Knausgård, ook geen nieuw werk. Wel een verzameling essays; de belangrijkste teksten die hij afgelopen twintig jaar schreef en waarvan sommigen al ergens gepubliceerd werden en anderen nu voor het eerst in druk verschijnen.
Deze bundel dateert al van 2013 maar is nu pas in het Nederlands verschenen. Misschien omdat er momenteel even geen ander werk van Karl Ove verschijnt? Wat een beetje klinkt als een bron van inkomsten in plaats van een werk dat het lezen waard is; toch is het echt de moeite.
Ik weet niet goed hoe ik Knausgård moet omschrijven. Hij is voor mij een zak gemengde paaseitjes van mijn favoriete chocolademerk, of één van mijn leukere familieleden. Je weet wat je er aan hebt maar elke keer is toch anders, zoiets. Qua grote lijnen is Karl Ove iemand die een geweldig talent voor observeren heeft, hij heeft de gave (of hij kan gewoon niet anders) om van het grote het kleine te maken en het kleine immens uitgebreid te analyseren en beschrijven.
Je kiest een essay, en je denkt pistache aan te gaan treffen, niet je favoriete eitjes-smaak, maar het blijkt speculaas te zijn (wél je favoriet). Zoiets. Onderwerpen waar je niets met hebt blijken plots helemaal je ding te zijn en omgekeerd.
Knausgård schrijft over literatuur, cultuur, kapitalisme, filosofie, natuur, vrouwvriendelijkheid,… maar ook over je behoefte doen, walging, Breivik,…
Soms was ik het helemaal met hem eens, soms leerde ik dingen bij, dan weer onderlijnde ik een halve pagina. Af en toe was ik het ook niet eens, vond ik het te langdradig of boeide een bepaald idee of onderwerp me niet echt.
Toch ben ik geweldig blij dat ik Het Amerika van de ziel gelezen heb. Net als bij familie wil je toch alles weten wat er in hun leven (in dit geval op papier) gebeurt. En na de Mijn Strijd-reeks én de Seizoenen voelt Karl Ove al een beetje als familie aan.
January 20, 2017
Auf „Das Amerika der Seele“ von Karl Ove Knausgård bin ich aufmerksam geworden, nachdem ich so viel Interessantes (sowohl Positives als auch Negatives) über sein autobiographisches Projekt „Sterben“, „Lieben“, „Spielen“, „Leben“, „Träumen“, „Kämpfen“ gelesen und gehört habe. Da ich nicht sofort mit der Reihe beginnen, sondern mich erst einmal in den Schreibstil Knausgårds einlesen wollte, sah ich in „Das Amerika der Seele“ einen guten Start.
Hierin enthalten sind achtzehn Essays, die sich mehr oder weniger um das Leben mit und um Kunst und Künstler drehen. Vor allem geht es aber um die Verknüpfung von Leben und Kunst. Hängt das nicht alles irgendwie zusammen? Betrachten wir die Dinge um uns nicht alle irgendwie als kunstvoll? Und ist der Mensch selbst nicht ein Kunstwerk, indem er sich selbst darstellt, präsentiert und in Form von Texten, Gemälden, Fotografien etc. Selbstverwirklichung findet?
Knausgårds Schreibstil ist bestechend. Er schreibt, als ob man in seinen Gedanken sitzen würde und schafft es alltägliche Vorgänge so detailliert zu beschreiben, als ob man in Echtzeit dabei wäre. Das könnte prinzipiell recht langweilig sein, wenn er es nicht gleichzeitig schaffen würde, „so schön“ zu schreiben und immer wieder neue Denkanstöße zu geben. Es ist einfach eine Freude, Knausgårds Texte zu lesen, weil es immer wieder erstaunlich ist, wie er aus einfachen, alltäglichen Beschreibungen plötzlich zu ganz tiefen Sinneseindrücken gelangt. Und ja, manchmal stellt er auch ziemlich irrsinnige Vergleiche an, die dann aber dennoch enorm schlüssig sind, sodass man ihn nur dafür bewundern kann. Auch für seinen Mut. Denn welcher Literat traut sich schon den „Akt des Scheißens“ mit dem Tod zu vergleichen? Und damit erreicht er nämlich genau das, was er will: Man regt sich darüber auf – oder auch nicht. Ganz egal, aber man spricht darüber, denn Knausgård provoziert gerne. Er greift radikale und soziale Themen auf, schreibt von der Moderne und dem was-wäre-wenn und gibt immer wieder neue Impulse. Alles begreifen und alles mitnehmen kann man beim ersten Mal durchlesen von „Das Amerika der Seele“ sicher nicht und, ich muss es leider zugeben, nicht alle Essays empfinde ich als inhaltlich gänzlich gelungen. Dafür sind Knausgårds Texte sprachlich großartig und deshalb freue ich mich darauf bald mit seinem autobiographischen Projekt fortzufahren. Da ich mir gut vorstellen kann, dass Knausgårds Gedanken und seine Art diese wiederzugeben nicht jedermanns Sache ist, ist daher „Das Amerika der Seele“ als Einstieg ziemlich gut. Mich hat es in jedem Fall überzeugt, dass Knausgård zurecht zu den wichtigsten norwegischen Gegenwartsautoren zählt.
Hierin enthalten sind achtzehn Essays, die sich mehr oder weniger um das Leben mit und um Kunst und Künstler drehen. Vor allem geht es aber um die Verknüpfung von Leben und Kunst. Hängt das nicht alles irgendwie zusammen? Betrachten wir die Dinge um uns nicht alle irgendwie als kunstvoll? Und ist der Mensch selbst nicht ein Kunstwerk, indem er sich selbst darstellt, präsentiert und in Form von Texten, Gemälden, Fotografien etc. Selbstverwirklichung findet?
Knausgårds Schreibstil ist bestechend. Er schreibt, als ob man in seinen Gedanken sitzen würde und schafft es alltägliche Vorgänge so detailliert zu beschreiben, als ob man in Echtzeit dabei wäre. Das könnte prinzipiell recht langweilig sein, wenn er es nicht gleichzeitig schaffen würde, „so schön“ zu schreiben und immer wieder neue Denkanstöße zu geben. Es ist einfach eine Freude, Knausgårds Texte zu lesen, weil es immer wieder erstaunlich ist, wie er aus einfachen, alltäglichen Beschreibungen plötzlich zu ganz tiefen Sinneseindrücken gelangt. Und ja, manchmal stellt er auch ziemlich irrsinnige Vergleiche an, die dann aber dennoch enorm schlüssig sind, sodass man ihn nur dafür bewundern kann. Auch für seinen Mut. Denn welcher Literat traut sich schon den „Akt des Scheißens“ mit dem Tod zu vergleichen? Und damit erreicht er nämlich genau das, was er will: Man regt sich darüber auf – oder auch nicht. Ganz egal, aber man spricht darüber, denn Knausgård provoziert gerne. Er greift radikale und soziale Themen auf, schreibt von der Moderne und dem was-wäre-wenn und gibt immer wieder neue Impulse. Alles begreifen und alles mitnehmen kann man beim ersten Mal durchlesen von „Das Amerika der Seele“ sicher nicht und, ich muss es leider zugeben, nicht alle Essays empfinde ich als inhaltlich gänzlich gelungen. Dafür sind Knausgårds Texte sprachlich großartig und deshalb freue ich mich darauf bald mit seinem autobiographischen Projekt fortzufahren. Da ich mir gut vorstellen kann, dass Knausgårds Gedanken und seine Art diese wiederzugeben nicht jedermanns Sache ist, ist daher „Das Amerika der Seele“ als Einstieg ziemlich gut. Mich hat es in jedem Fall überzeugt, dass Knausgård zurecht zu den wichtigsten norwegischen Gegenwartsautoren zählt.
May 7, 2025
As always Knausgard really clicks for me somewhere!
This are some collected texts/essays. I think for me the connecting theme is that all stories are about the soul or about the body.
Inside the stories Knausgard connects different subjects and find connections which I did not see before. In example he compares the painting from Rembrandt ‘the anatomy lesson’ with the dead of Jesus (being lowered from the cross). And then he connects this theme to the divine leaving the way we view the body, as we learn more about the body. His way of connecting things is great in these stories!
Then there is of course as always his writing style which I love! The detailed descriptions. I need to keep my focus when reading, because I want to make sure I follow what he says and his choice of words.
Another aspect about this book I want to mention is his use of art and literature. I didn’t know much about the artists he mentions, so I looked up a lot of the art.
Was every story 10/10. No, it was not. But the book still has a place in my heart because of the way Knausgard thinks, connects and writes!
One last comment. I read this in Dutch and just want to say that as i think the translation was really wel done! Haven’t read the original of course, but it works and feels great!
This are some collected texts/essays. I think for me the connecting theme is that all stories are about the soul or about the body.
Inside the stories Knausgard connects different subjects and find connections which I did not see before. In example he compares the painting from Rembrandt ‘the anatomy lesson’ with the dead of Jesus (being lowered from the cross). And then he connects this theme to the divine leaving the way we view the body, as we learn more about the body. His way of connecting things is great in these stories!
Then there is of course as always his writing style which I love! The detailed descriptions. I need to keep my focus when reading, because I want to make sure I follow what he says and his choice of words.
Another aspect about this book I want to mention is his use of art and literature. I didn’t know much about the artists he mentions, so I looked up a lot of the art.
Was every story 10/10. No, it was not. But the book still has a place in my heart because of the way Knausgard thinks, connects and writes!
One last comment. I read this in Dutch and just want to say that as i think the translation was really wel done! Haven’t read the original of course, but it works and feels great!
This entire review has been hidden because of spoilers.
November 10, 2025
Den samtida litteraturen- tidsanden- antar jag tar form hos Knausgård, eftersom han inte skriver uppenbart moraliserande och står i dialog med historiens andar. Om jag någon gång blir författare är det kanske detta spår jag kommer att följa
Man behöver skumma en del, men Knausgård beskriver slutligen nåden, och han gör det som ateist, vilket är det korrekta sättet att beskriva nåden på, nämligen som social funktion.
On point
Man behöver skumma en del, men Knausgård beskriver slutligen nåden, och han gör det som ateist, vilket är det korrekta sättet att beskriva nåden på, nämligen som social funktion.
Nåden är med andra ord det sociala motsats. Det sociala delar in, stänger ute, trycker ner, lyfter upp. Det sociala är ett system av skillnader, en värld där allt och alla graderas och differentieras. Nåden upphäver alla skillnader, i den är alla lika. Radikaliteten i det är så stor, tankegången bakom så olik allt annat att betydelsen av det egentligen är omöjligt att greppa. Men det är det och ingenting annat som kristendomen handlar om. De spetälska var orena, alla vände sig bort från dem, de tvingades leva i sina egna små samhällen, där de långsamt löstes upp, precis som deras ansikten. De levde i ett slags fredlöshet; identiteten, den mänskliga de var, blev sekundär i förhållande till det som skedde med deras kroppar, det var det enda man såg. För Jesus var det ingen skillnad mellan dem och andra.
On point
October 2, 2024
Knausgård sitt talent for essayer er enormt, og idet han begynner med store ideer som det guddommelige eller det litterære trer leseren i et mindre rom som forfatteren plutselig har skapt fra tilsynelatende ingenting. Fra det offentlige drar Knausgård lett til det private; fra kosmoset til urstoffet; fra hele riker til de innbyggerne som utgjør samfunnet deres. Og helt sublim er denne samlinga fra Knausgård – en kjempebra, tenksom og sensitiv skribent som vi skal fortsette å sette høy pris på mens han fortsatt er i live.
February 16, 2018
I'd been meaning to read Knausgård for some time, and even made it through the first few chapter of My Struggle #1, but never had the time to really get into it. I had to read this in order to write a readers' report, and was taken aback by how captivated I was by his writing, even when writing about the most banal subjects. I look forward to cracking some of his bigger works in the near future!
July 17, 2018
In de boeken die deel uitmaken van 'mijn strijd' last Knausgard hier en daar essayistische stukken in. In dit boek verzamelde hij essays die hij tussen 2002 en 2013 schreef. Over literatuur, Breivik, fotografie...
Niet zo relevant als zijn romanreeks, maar toch staan er boeiende stukken in. Bijvoorbeeld over de rol die de redacteur bij het tot stand komen van een literair werk speelt.
Niet zo relevant als zijn romanreeks, maar toch staan er boeiende stukken in. Bijvoorbeeld over de rol die de redacteur bij het tot stand komen van een literair werk speelt.
July 1, 2019
The best ones are about:
a) Flying an airplane,
b) Translating the bible,
c) Editors and writers.
a) Flying an airplane,
b) Translating the bible,
c) Editors and writers.
May 15, 2022
Spænder fra det geniale til det fortænkte altsammen spundet om og af forfatterens ubestridelige velskrivenhed.
March 22, 2025
Heerlijk weer verdwalen in de gedachten van Karl Ove.
December 6, 2020
“De omstandigheden waaronder scheppende arbeid plaatsvindt, zijn vaak gecompliceerd, om een understatement te gebruiken - iedereen die ook maar iets afweet van het ambacht van schrijver, zoals dat zo mooi heet, weet dat het één grote warwinkel is van neuroses, dwanggedachten, verzet, zwakheid, gevoeligheden, alcohol, narcisme, depressies, psychoses, hyperactiviteit, manie, grootheidswaanzin, gebrek aan zelfvertrouwen, dwang, plicht, obsessies, chaos en luiheid - en in een dergelijke context is een begrip als ‘kwaliteit’ geen maatstaf, in elk geval niet als je kwaliteit als een objectieve norm beschouwt.” P 343
Een zin uit het laatste essay van deze bundel, dat een beetje een idee geeft van wat je kan verwachten.
Ik heb de 18 teksten over verschillende maanden en apart van elkaar gelezen. Ik ben blij dat ik hem las maar opgelucht dat hij uit is. Hoewel ik een trouwe KOK fan ben, is dit boek geen walk in the park geweest. Op zijn best krijg je een heldere visie op een aspect waar je wellicht nooit echt bij stil stond - zie als voorbeeld het tweede citaat hieronder -, maar al te vaak wordt het wel zeer abstract, erudiet en zwaar. Heel veel respect om in staat te zijn teksten als deze rond thema’s als fotografie, literatuur, de massamoord van Breivik op papier te krijgen, maar voor wie lezen tegelijk zoeken naar kwaliteit en ontspanning is, zal enigszins van een kale reis terugkeren.
“In die zin liegt de geschiedenis altijd, ze maakt wat toevallig, onoverzichtelijk was, of misschien zelfs geen enkele betekenis had, tot iets wat doelbewust, overzichtelijk en zinvol was. De situaties en gebeurtenissen, de mensen en de gesprekken waren uiteraard echt, het is niet zo dat ergens over schrijven betekent dat je liegt of de zaken verdraait, maar zodra deze werkelijkheid wordt opgeschreven, krijgt ze een vorm die in wezen onbeweeglijk en onveranderlijk is, en die haar op een bepaalde manier vastlegt, terwijl juist het niet-vastgelegde, onoverzichtelijke het wezenlijke ervan was.” P350
Een zin uit het laatste essay van deze bundel, dat een beetje een idee geeft van wat je kan verwachten.
Ik heb de 18 teksten over verschillende maanden en apart van elkaar gelezen. Ik ben blij dat ik hem las maar opgelucht dat hij uit is. Hoewel ik een trouwe KOK fan ben, is dit boek geen walk in the park geweest. Op zijn best krijg je een heldere visie op een aspect waar je wellicht nooit echt bij stil stond - zie als voorbeeld het tweede citaat hieronder -, maar al te vaak wordt het wel zeer abstract, erudiet en zwaar. Heel veel respect om in staat te zijn teksten als deze rond thema’s als fotografie, literatuur, de massamoord van Breivik op papier te krijgen, maar voor wie lezen tegelijk zoeken naar kwaliteit en ontspanning is, zal enigszins van een kale reis terugkeren.
“In die zin liegt de geschiedenis altijd, ze maakt wat toevallig, onoverzichtelijk was, of misschien zelfs geen enkele betekenis had, tot iets wat doelbewust, overzichtelijk en zinvol was. De situaties en gebeurtenissen, de mensen en de gesprekken waren uiteraard echt, het is niet zo dat ergens over schrijven betekent dat je liegt of de zaken verdraait, maar zodra deze werkelijkheid wordt opgeschreven, krijgt ze een vorm die in wezen onbeweeglijk en onveranderlijk is, en die haar op een bepaalde manier vastlegt, terwijl juist het niet-vastgelegde, onoverzichtelijke het wezenlijke ervan was.” P350
November 9, 2021
Somjeg har sagt mange gange før så synes jeg at Knausgård er en formidabel essayist. Sjælens AMerika var ingen undtagelse. Men den er mindre konsistent end meget af det andet han har lavet. De forskellige emner han tager op var ikke for mig lige engagerende. Nogle er til en helt klar topkarakter, mens andre er gentagelser af andet han har lavet. Året før denne udgav han "Livet i den uendelige resignations sfære" om Søren Kierkegaards værker og denne proces snakker han også om i dette essay. Problemet er bare at han gør sig nogle af de samme overvejelser i "Livet i den uendelige resignations sfære", så det virker blot som om han enten er tom for nye idéer eller stadig helt fyldt op af arbejdet med det tidligere essay.
Omvendt er hans del om arbejdet med oversættelse af biblen vanvittigt inspirerende. Hans tekstnærhed og han evne til at indføre læserne i arbejdet og problematikkerne er intet mindre end fantastisk. Dette kommer han også til at genbruge i hans næste fiktive værk "Morgenstjernen".
Alt i alt er dette et fantastisk flot essay, kun en smule forringet ved at jeg har læst så meget andet af Knaugård.
Omvendt er hans del om arbejdet med oversættelse af biblen vanvittigt inspirerende. Hans tekstnærhed og han evne til at indføre læserne i arbejdet og problematikkerne er intet mindre end fantastisk. Dette kommer han også til at genbruge i hans næste fiktive værk "Morgenstjernen".
Alt i alt er dette et fantastisk flot essay, kun en smule forringet ved at jeg har læst så meget andet af Knaugård.
May 29, 2016
Så svår bok. Det är alltså en samling av artiklar, texter och essäer Knausgård skrivit. Ingen av dem kräver egentligen någon förkunskap, men jag tror att de flesta texterna är mycket mer givande om man tex sett konstverken han analyserar eller författarna han jämför. Blir glad varje gång han nämner författare och konstnärer jag känner igen och texten blir genast mer intressant för att två sidor senare bli fullkomligt ogenomtränglig pga okunskap från min sida. Tex texten om Breivik var lättillgänglig eftersom det är en person de flesta känner till och har någon typ av relation till. För det mesta en bok som är väldigt svår att ta sig igenom, hans tankebanor är svåra att hänga med i, men jag gillar hur genomtänkt allt ändå känns. Som att han tänkt dessa tankar tusen gånger om och sen bara skrivit ner det.
Jag tycker mycket om Knausgårds tilltal. Jag känner direkt igen hans röst och det känns som vanligt som att han talar rätt genom texten och till mig. Jag älskar de episoder då man får glimtar av hans liv, Min kamp-stuk och längtar efter att fortsätta läsa den serien - tyvärr är de rätt få, eftersom det här är en helt annan typ av bok.
Jag tycker mycket om Knausgårds tilltal. Jag känner direkt igen hans röst och det känns som vanligt som att han talar rätt genom texten och till mig. Jag älskar de episoder då man får glimtar av hans liv, Min kamp-stuk och längtar efter att fortsätta läsa den serien - tyvärr är de rätt få, eftersom det här är en helt annan typ av bok.
Displaying 1 - 30 of 34 reviews