Vilhelm Moberg was a Swedish journalist, author, playwright, historian, and debater best known for his Emigrant series of novels about Swedish emigrants to America. He also wrote other novels and plays and also participated in public debates about the Swedish monarchy, bureaucracy, and corruption. Among other works are Raskens (1927) and Ride This Night (1941), a historical novel of a 17th-century rebellion in Småland acknowledged for its subliminal but widely recognised criticism against the Hitler regime.
A noted public intellectual and debater in Sweden, he was noted for very vocal criticism of the Swedish monarchy (most notably after the Haijby affair), likening it with a servile government by divine mandate, and publicly supporting its replacement with a Swiss-style confederal republic. He spoke out aggressively against the policies of Nazi Germany, the Greek military junta, and the Soviet Union, and his works were among those destroyed in Nazi book burnings. In 1971, he scolded Prime Minister Olof Palme for refusing to offer the Nobel Prize in Literature to its recipient Alexander Solzhenitsyn – who was refused permission to attend the ceremony in Stockholm – through the Swedish embassy in Moscow.
Var litet orolig med tanke landsvägen men holy moly, att få följa en mobergkaraktärer genom årtionden in till nutid? och en paranoid sådan to boot? Damn
Vilhelm Moberg har en speciell stil att skriva, som kräver lite vana för att komma in i, men när man väl vänjer sig inser man vilka beskrivningar han ger och att läsa en bok av honom är som att tjuvkika in på någons liv, gå bredvid dem i deras sysslor och händelser.
I De knutna händerna följer vi än en gång bonden Adolf i Ulvaskog (första boken Långt från landsvägen), när hans fyra barn börjar växa upp och bli mer nyfikna på världen utanför gården och vad den har att erbjuda. Det är 1910-1920-tal, gårdarna runt om börjar titta på moderniseringsprocesser och -utrustning, barnen lockas av storstadslivet och Adolf knyter sina händer och hoppas att allt bara kan fortsätta vara som det var, och att gården ska blomstra; den gård som Adolf ser som sitt bästa eftermäle till sina barn, trots deras bristande intresse av densamma.
Även om Vilhelm Moberg håller sig till en sorts stil att skriva, är det en av hans egenheter som lämnar en dålig smak i min mun, en återkommande sak, nämligen hur han beskriver flickor i puberteten. Det är ett sätt som återkommer i många av hans böcker, och det låter gubbsjukt, även när han beskriver det ur synvinkeln av jämnåriga pojkar. Det drar ner betyget.
Boken är obehaglig igenom, och inte förrän i slutet får man riktigt veta varför. Likt många nadra Moberg-böker är det egentligen inte så mycket som händer, bara en beskrivning av folk, deras liv och leverne. Dessvärre är Adolf inte en vidare sympatiskt karaktär, så att följa honom blir lite väl träligt i längden, vi lämnar inte Ulvaskog i boken.
Adolf är hemmansägare, fyrbarnsfar och änkeman. Han jobbar hårt för att hemmanet ska frodas och för att han ska kunna lämna det vidare till barnen, så att de ska kunna bruka jorden och leva av den som deras far före dem och hans far före honom och... Han lever efter mottot att han håller hårt i sitt och de sina, att hålla det i sina knutna händer. Men barnen vill inte jobba gratis ("men det är för er själva!") och lämnar honom en efter en. Och alla vill ändra på hur allt ska vara och göras... Till vilken nytta? Det som fungerat förut fungerar bra nu! Och yngsta dottern... Inte ska det gå för henne som för mor hennes... Trots att hon född på en av de olyckliga dagarna... *** Jag skulle inte valt Mobergs "De knutna händerna" själv, så då är det bra med bokcirkel. 🙂 Det är en långsam bok en man som är född "för sent". Hans sätt att leva är föråldrat och han och hans barn är inte i fas. En tänkvärd bok.