What do you think?
Rate this book
Driftens väg
Relationer som har gått i stå, förälskelse som försvunnit, åldersskillnader som blivit för påtagliga. Fem äldre kvinnor vars förhållanden har avslutats eller är på väg att ta slut. I Driftens väg blickar de tillbaka och ser framåt, synar relationerna som de har fastnat i och varit beroende av, skammen över att lämna och lämnas. De får hjälp av vissa vänner och överges av andra, söker upp kvinnor som de en gång fick sina män att gå ifrån.
Med sitt signifikativt lika karga som sylvassa språk är Lise Tremblay en mästare på att skildra och granska relationers hierarki.
Med sitt signifikativt lika karga som sylvassa språk är Lise Tremblay en mästare på att skildra och granska relationers hierarki.
114 pages, Hardcover
Published January 17, 2024
About the author
Lise Tremblay
9 books16 followersLise Tremblay est née à Chicoutimi. En 1991, elle s’est vu décerner pour son roman L’Hiver de pluie le Prix de la découverte littéraire de l’année du Salon du livre du Saguenay–Lac-Saint-Jean et le prix Joseph-S.-Stuffer du Conseil des arts du Canada. En 1999, son roman La Danse juive lui a valu le Prix du Gouverneur général. Elle a également obtenu le Grand Prix du livre de Montréal en 2003 pour son recueil de nouvelles La Héronnière. Elle a fait paraître trois romans au Boréal, La Sœur de Judith (2007), Chemin Saint-Paul (2015) et L'Habitude des bêtes (2018).
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 20 of 20 reviews
March 3, 2024
”Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek.”
På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skira uttryck och stillsamt varmbeigea färgskala retirerar inför de varnande kinder som kräver uppmärksamhet. Kvinnan styr undan sin blick, men hennes kropp vägrar låta sig gömmas undan.
Driftens väg är fem fantastiska noveller om heterosexuella kvinnor i pensionsåldern som lämnar eller blir lämnade av sina män. Det är rasande insiktsfullt, minimalistiskt och hantverksmässigt perfekt. Jag vill läsa allt av Lise Tremblay.
Det jag vetat i teorin, känner jag i magen när jag läser om kvinnorna som fäster för stor vikt vid kärlek och männen som fäster för stor vikt vid sig själva. Ljuset lyser på vivören, i hans skugga står hans sambo. Han vill att hon anpassar sig, hon vill vara till lags. Om han säger att han ska lämna sin fru, väntar hon på honom. När han är argsint backar hon. Hans begär står i centrum, hennes i marginalen. Om han vill flytta, flyttar hon med. När kvinnorna blir gamla och kommer med döden, ersätts de av yngre kvinnor, som kommer med livet.
”Ibland, upptäckte jag när jag blev äldre, finns ingen tröst att ge.”
Då skäms kvinnorna. Folk pratar skit och tittar snett. Men mest skäms de kanske för att de låtit sig utnyttjas? Att de levt en stor del av sitt liv i väntat på något annat. De har uppoffrat sig – i den blinda kärlekens namn – och han har fortsatt att prioritera sig själv. Kvinnorna blir galna, deprimerade och vilsna. Men, de ringer en vän, och de reser sig igen. Verklighetens kvinna mår bättre efter skilsmässa. Det här är realistisk feelbad som blir feelgood.
”Verkligheten var ett vapen.”
Män triggar igång somliga av kvinnors drifter och allierar dem från andra. Kvinnor borde inte fästa mindre vikt vid kärlek, män borde omprioritera. Det kommer vissa av dem aldrig att göra, kvinnor kommer ändå fortsätta att älskar män. Tills de inte gör det längre. Treamblay resonerar kring vad som händer då. Jag skönjer en slutsats om att klimakteriet kan fungera som en omkopplare. Plötsligt inser man kanske att mannen var en black om foten.
”Och jag, jag hade varit fångad i det våldet i åratal. Jag kände ingen rädsla; jag var rädslan.”
Driftens väg är en bok om hur heterosexuell kärlek och åldrande tar sig olika uttryck hos kvinnor och män. Utan att tulla på komplexiteten, överdriva eller plocka billiga poänger lyckas hon säga något om kvinnor och mäns olikheter, även i lyckliga äktenskap.
”På den tiden visste jag inte att det enda man kunde göra mot åldrandet var att resignera. Jag visste inte heller att man genomled en stor ångest inför denna resignation. Eller att resignationen kunde ge frid.”
Tremblays män resignerar inte. De lever vidare på samma sätt, som om de var unga. De skäms inte, de uppoffrar sig inte, de backar inte och de stannar inte hos en gammal kvinna. Nu verkar det som att det här är en text om stereotyper, men det är det alltså inte. Driftens väg är ett stycke livsvisdom.
”..jag hade ingen annan karriärplan än att älska litteratur.”
På framsidan av denna näpna skapelse tronar vackert Rödkindad flicka av Helene Schjerfbeck. Dess skira uttryck och stillsamt varmbeigea färgskala retirerar inför de varnande kinder som kräver uppmärksamhet. Kvinnan styr undan sin blick, men hennes kropp vägrar låta sig gömmas undan.
Driftens väg är fem fantastiska noveller om heterosexuella kvinnor i pensionsåldern som lämnar eller blir lämnade av sina män. Det är rasande insiktsfullt, minimalistiskt och hantverksmässigt perfekt. Jag vill läsa allt av Lise Tremblay.
Det jag vetat i teorin, känner jag i magen när jag läser om kvinnorna som fäster för stor vikt vid kärlek och männen som fäster för stor vikt vid sig själva. Ljuset lyser på vivören, i hans skugga står hans sambo. Han vill att hon anpassar sig, hon vill vara till lags. Om han säger att han ska lämna sin fru, väntar hon på honom. När han är argsint backar hon. Hans begär står i centrum, hennes i marginalen. Om han vill flytta, flyttar hon med. När kvinnorna blir gamla och kommer med döden, ersätts de av yngre kvinnor, som kommer med livet.
”Ibland, upptäckte jag när jag blev äldre, finns ingen tröst att ge.”
Då skäms kvinnorna. Folk pratar skit och tittar snett. Men mest skäms de kanske för att de låtit sig utnyttjas? Att de levt en stor del av sitt liv i väntat på något annat. De har uppoffrat sig – i den blinda kärlekens namn – och han har fortsatt att prioritera sig själv. Kvinnorna blir galna, deprimerade och vilsna. Men, de ringer en vän, och de reser sig igen. Verklighetens kvinna mår bättre efter skilsmässa. Det här är realistisk feelbad som blir feelgood.
”Verkligheten var ett vapen.”
Män triggar igång somliga av kvinnors drifter och allierar dem från andra. Kvinnor borde inte fästa mindre vikt vid kärlek, män borde omprioritera. Det kommer vissa av dem aldrig att göra, kvinnor kommer ändå fortsätta att älskar män. Tills de inte gör det längre. Treamblay resonerar kring vad som händer då. Jag skönjer en slutsats om att klimakteriet kan fungera som en omkopplare. Plötsligt inser man kanske att mannen var en black om foten.
”Och jag, jag hade varit fångad i det våldet i åratal. Jag kände ingen rädsla; jag var rädslan.”
Driftens väg är en bok om hur heterosexuell kärlek och åldrande tar sig olika uttryck hos kvinnor och män. Utan att tulla på komplexiteten, överdriva eller plocka billiga poänger lyckas hon säga något om kvinnor och mäns olikheter, även i lyckliga äktenskap.
”På den tiden visste jag inte att det enda man kunde göra mot åldrandet var att resignera. Jag visste inte heller att man genomled en stor ångest inför denna resignation. Eller att resignationen kunde ge frid.”
Tremblays män resignerar inte. De lever vidare på samma sätt, som om de var unga. De skäms inte, de uppoffrar sig inte, de backar inte och de stannar inte hos en gammal kvinna. Nu verkar det som att det här är en text om stereotyper, men det är det alltså inte. Driftens väg är ett stycke livsvisdom.
”..jag hade ingen annan karriärplan än att älska litteratur.”
March 6, 2024
Det här är bok nr 5 i min Challenge 2024 som jag har satt upp vid sidan av ordinarie GR Challenge. Den går ut på att läsa minst 12 böcker från länder och/eller av författare som jag inte är bekant med sedan tidigare. Avsikten är främst att upptäcka nya bekantskaper och spännande, intressanta platser i olika delar av världen. Jag vill "uppleva liv jag aldrig har levt, bredda mitt perspektiv och vidga mitt universum" som det så vackert heter.
Nu har min egen utmaning spårat ur för länge sedan. Tremblay är en "gammal bekant" och jag har dessutom läst ett antal böcker som utspelar sig i Kanada (inte minst av Alice Munro) men men det får väl bli så att ambitionen i år är att försöka "läsa nytt" i den mån det är möjligt, typ.
Vad har jag då att säga om Driftens väg? En liten pärla är det. Hägern var min första läsupplevelse med Tremblay och den här håller samma höga klass. Njutbar verkligen. Inte så lätt att få en 5:a av mig men 4:an är riktigt stark. Bland det bästa jag läst på länge. Brukar inte kommentera bokomslag men H. Schjerfbeck är en favorit och bilden känns helt "rätt" här.
Nu har min egen utmaning spårat ur för länge sedan. Tremblay är en "gammal bekant" och jag har dessutom läst ett antal böcker som utspelar sig i Kanada (inte minst av Alice Munro) men men det får väl bli så att ambitionen i år är att försöka "läsa nytt" i den mån det är möjligt, typ.
Vad har jag då att säga om Driftens väg? En liten pärla är det. Hägern var min första läsupplevelse med Tremblay och den här håller samma höga klass. Njutbar verkligen. Inte så lätt att få en 5:a av mig men 4:an är riktigt stark. Bland det bästa jag läst på länge. Brukar inte kommentera bokomslag men H. Schjerfbeck är en favorit och bilden känns helt "rätt" här.
Read
February 6, 2024Oceaner ryms i Tremblays lakonism.
May 22, 2025
Handlar om en massa kvinnor som blir lämnade och eller sjuka. Tror att författarens mission var att skriva om kvinnor som lätt blir bortglömda. Ett fint syfte, men boken blev rätt monoton och såklart också sorglig. Jag tror på att bo i kollektiv som pensionär👬👭👫
February 24, 2024
Cinq nouvelles qui racontent sensiblement la même histoire, celle d’un femme dans la soixantaine, qui quitte un mari plus vieux, à la personnalité forte, après des années passées à s’oublier. Les histoires se passent entre Montréal et les régions (Saguenay, Côte-Nord, Bas-Saint-Laurent), mettent en scène la route, qui a un effet thérapeutique sur le personnage féminin. L’écriture est celle de Lise Tremblay, fluide, dépouillée et légèrement détachée. La chute des nouvelles est souvent abrupte (trop), la honte, dominante. J’aurais aimé plus d’enrobage, de variété, plus de détails, l’espace pour fouiller les personnages et connaitre la suite, notamment la deuxième nouvelle qui est riche de potentiel. Bref, j’ai aimé, mais peut faire mieux.
April 6, 2026
"Vi kvinnor, vi fäster för stor vikt vid kärlek."
Är några av de inledande orden i Lise Tremblays "Driftens väg". En novellsamling om kvinnor som på ålderns dagar väljer att leva utan män.
I novellsamlingen möter vi fem stycken kvinnor som av olika anledningar lämnats eller lämnar sina män, och i boken finns återkommande teman om svek, otrohet och skam.
Känslan när man läser boken är en viss melankoli över hur livet blev för de här kvinnorna som offrat många av sina bästa år på män som inte verkar uppskatta eller känna dem.
Men det finns också en känsla av ett stilla hopp om att få någonting annat i livet, om att sätta sig själv i första rummet till slut.
Novellerna har också ett fint sätt att övergå från den ena berättaren till den andra, där olika teman och miljöer följer med och skapar en känsla av en röd tråd novellerna igenom.
Det här var min andra bok av Lise Tremblay, jag blev väldigt sugen på att läsa något mer av henne efter att jag läste "Judiths syster" tidigare i år.
Efter att ha läst två böcker upplever jag att Tremblay har ett väldigt speciellt och unikt skrivsätt som känns lite "snabbt" och träffsäkert, men där detaljer också får utrymme.
Jag fängslades mer av "Driftens väg" än "Judiths syster", även om jag har gillade båda böckerna. Men just "Driftens väg" berörde mig och var en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Faktiskt blev det så att jag läste den under en kväll, vilket alltid är ett bevis på när jag gillar en bok.
Är några av de inledande orden i Lise Tremblays "Driftens väg". En novellsamling om kvinnor som på ålderns dagar väljer att leva utan män.
I novellsamlingen möter vi fem stycken kvinnor som av olika anledningar lämnats eller lämnar sina män, och i boken finns återkommande teman om svek, otrohet och skam.
Känslan när man läser boken är en viss melankoli över hur livet blev för de här kvinnorna som offrat många av sina bästa år på män som inte verkar uppskatta eller känna dem.
Men det finns också en känsla av ett stilla hopp om att få någonting annat i livet, om att sätta sig själv i första rummet till slut.
Novellerna har också ett fint sätt att övergå från den ena berättaren till den andra, där olika teman och miljöer följer med och skapar en känsla av en röd tråd novellerna igenom.
Det här var min andra bok av Lise Tremblay, jag blev väldigt sugen på att läsa något mer av henne efter att jag läste "Judiths syster" tidigare i år.
Efter att ha läst två böcker upplever jag att Tremblay har ett väldigt speciellt och unikt skrivsätt som känns lite "snabbt" och träffsäkert, men där detaljer också får utrymme.
Jag fängslades mer av "Driftens väg" än "Judiths syster", även om jag har gillade båda böckerna. Men just "Driftens väg" berörde mig och var en bok jag hade svårt att lägga ifrån mig. Faktiskt blev det så att jag läste den under en kväll, vilket alltid är ett bevis på när jag gillar en bok.
June 30, 2025
Boken har fina kvaliteter men jag har aldrig varit ett fan av att läsa noveller. Precis när man kommit in i en historia så tar den slut.
March 14, 2024
Läs min bloggtext om boken här: https://www.fiktiviteter.se/2024/03/0...
April 18, 2024
Fem kvinnor som ser tillbaka på sina äktenskap. Gemensamt för berättelserna är att det är stor åldersskillnad mellan kvinna - man. De har alla fallit för männens smicker och självsäkerhet första gången de sett.
När kvinnorna tittar tillbaka på sina liv känner de besvikelse, hur de gett upp sina egna intressen för att stödja männen i deras karriärer. Alla känner stor skam över sitt öde.
Tror nog många kvinnor kan känna igen sig i vissa delar av berättelsen. Det är nog inte bara åldersskillnad som påverkar hur relationen blir under livets gång.
Tunn bok men läsvärd!
Citat från en av berättelserna:
Den sanna striden hos kvinnor som överges frigörs genom striden mot skammen.
När kvinnorna tittar tillbaka på sina liv känner de besvikelse, hur de gett upp sina egna intressen för att stödja männen i deras karriärer. Alla känner stor skam över sitt öde.
Tror nog många kvinnor kan känna igen sig i vissa delar av berättelsen. Det är nog inte bara åldersskillnad som påverkar hur relationen blir under livets gång.
Tunn bok men läsvärd!
Citat från en av berättelserna:
Den sanna striden hos kvinnor som överges frigörs genom striden mot skammen.
April 7, 2024
Det här är berättelser som liksom vibrerar in i mitt innersta väsen. Det är olevda liv, drömmar som aldrig blev av, livet som rinner ut, kvinnor som ratats, prioriterat fel, ångrar sig. Männen som svikit. Smärtsamt, och samtidigt vackert är det. På riktigt känns det. Man kan se de här novellerna som stillsamt väsande memento mori. Sällan har jag känt mig så motiverad att ta mig i kragen och leva mitt bästa liv som efter att ha läst den här lilla pärlan till bok.
Read
August 26, 2025“Hennes trädgård var hennes värv och stora framgång. Nu skulle hon dö och hon visste att Jean skulle sälja huset. Det var de enda gångerna hon grät.”
Vilket arv kommer jag att lämna efter mig? Tung fråga. I mitt fall blir det mina målningar, och mina texter. Kanske ses som objekt med större överlevnadsförmåga än en trädgård; samtidigt är livet inget annat än oförutsägbar. En trädgård må behöva någons omhuldande hand men den kan säkert leva på eget bevåg också, men då vilt växa fram till något annat; något nytt - medans en målning är vad den är. Däremot är målningen istället i fara för väder och vind, tidens gång som får färgerna att blekna och pappret att falla isär.
Det var det som slog mig mest med den här boken.
Jag tyckte inte annars att någon av berättelserna var märkvärdiga, jag läste boken igår men känner redan att jag har glömt en del. Det var nog bara Driftens väg samt Eveline-dahlior som gjorde något som när intryck på mig. Annars tyckte jag att alla historierna var extremt lika. Men det kanske var författarens mål? Påvisa att fler kvinnor än vad man tror delar samma öde med varandra, små petitesser skiljer dem åt men i det stora hela är dem detsamma. Sorgligt att vi är ämnade att sluta som torkade gummor utan något objektivt värde. Vi kan skapa oss ett subjektivt värde men efter trettio har vi inte längre ett objektivt värde.
Vilket arv kommer jag att lämna efter mig? Tung fråga. I mitt fall blir det mina målningar, och mina texter. Kanske ses som objekt med större överlevnadsförmåga än en trädgård; samtidigt är livet inget annat än oförutsägbar. En trädgård må behöva någons omhuldande hand men den kan säkert leva på eget bevåg också, men då vilt växa fram till något annat; något nytt - medans en målning är vad den är. Däremot är målningen istället i fara för väder och vind, tidens gång som får färgerna att blekna och pappret att falla isär.
Det var det som slog mig mest med den här boken.
Jag tyckte inte annars att någon av berättelserna var märkvärdiga, jag läste boken igår men känner redan att jag har glömt en del. Det var nog bara Driftens väg samt Eveline-dahlior som gjorde något som när intryck på mig. Annars tyckte jag att alla historierna var extremt lika. Men det kanske var författarens mål? Påvisa att fler kvinnor än vad man tror delar samma öde med varandra, små petitesser skiljer dem åt men i det stora hela är dem detsamma. Sorgligt att vi är ämnade att sluta som torkade gummor utan något objektivt värde. Vi kan skapa oss ett subjektivt värde men efter trettio har vi inte längre ett objektivt värde.
Read
August 18, 2025Ytterligare en liten nätt volym av Tremblay, denna gång med fem noveller som alla kretsar kring kvinnor som frivilligt eller ofrivilligt bryter upp från relationer med män. Hos kvinnorna finns ofta en skam eller ånger över situationen och relationerna de har fastnat i, medan männen tycks ta det på ett helt annat sätt. Så långt ingen särskild unik tematik alltså, men att alla berättelserna handlar om äldre kvinnor gör att det blir intressant och något man inte är lika van att läsa om.
Detta genomgående tema är en av bokens styrkor, även om det också gör att novellerna i efterhand flyter ihop lite. Tremblays finstämda sätt att skriva och skildra är såklart en annan.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
Detta genomgående tema är en av bokens styrkor, även om det också gör att novellerna i efterhand flyter ihop lite. Tremblays finstämda sätt att skriva och skildra är såklart en annan.
(Tidigare publicerad på Instagram utan betyg, sätter därför inget såhär i efterhand.)
November 4, 2024
En stor liten bok. Fem åldrande kvinnor i fem lysande små noveller. Övergivna, eller på väg att bli, reflekterar de över kvinnor i relationer till män. Om skammen att överges, om att vara följsam och följa kärleksdriften. Om att fästa sig för starkt vid kärleken.
January 22, 2026
Extrêmement répétitif : c’est la même histoire cinq fois. Je crois qu’il est possible d’écrire sur la vieillesse des femmes de différentes façons, mais on n’a qu’une version ici, malgré le concept de recueil de nouvelles.
February 27, 2026
Kom över den här underbara lilla boken på bokrean och jag älskade den. Målande, insiktsfull och drabbande i sin enkelhet. Känner spontant att jag behöver läsa mer av den här författaren. Rekommenderar!
March 16, 2023
je n’ai jamais eu cette perspective de la vieillesse
October 11, 2024
Noveller om kvinnors öde i patriarkatets förtryck. Vacker!
July 9, 2026
Hon skriver så fint och hennes berättelser har så mycket själ
Displaying 1 - 20 of 20 reviews