Händelseboken är en svindlande mosaikroman om makt, maktlöshet och fantasins kraft. På en lekplats i Malmö tar en flicka livet av sig, med tabletter som hon stulit av sin mamma. En ung man upptäcker henne, men hämtar inte hjälp eftersom han inte vill ha med myndigheterna att göra. Några dagar senare hittas han, utslagen i en trappuppgång, av en före detta radikal författare på dekis, som låter honom sova ruset av sig på sin soffa. På något sätt hör deras liv ihop med en stor mängd människor och händelser, utspridda i tid och rum. En psykedelisk dödsdans, i vilken skarp samtidsrealism blandas med uppsluppen satir.
Jag skulle kunna citera en hel hoper fyrplussiga passager, därtill ett nätt gäng femplussiga. Men jag gör det inte. Det är sent på jorden, kanske för sent, ja försent.
Något av det märkligaste jag läst. Men jag var fullkomligt trollbunden första femhundra sidorna, sedan gick det trögt ett tag.
Älskade när VD:n kom in i vardagsrummet på festen och bokstavligt talat knullade sina anställda i deras hjärtan. Att de har ett ärr som de öppnar då och då för att deras VD ska ejakulera i deras bröst, och att de sedan la kokain i såret. En fantastisk bild som bara en mycket speciell hjärna kan framkalla.
Hela sista psykos/döds-kapitlet känns som ett manifest över vad mänskligheten blivit och skulle kunnat vara. Otrolig bok. Sällan jag känner mig manad att sätta Post-It i en bok med små tankar och anekdoter, men med en så flummig bok som denna var det ett krav. Få skribenter vid liv är lika skarpa som Tichý, mästare av sociolekter, filosofier, spaningar och ord i största allmänhet. På ett bra sätt såklart.
Händelseboken, varför den heter så kan väl diskuteras i all evighet men jag nöjer mig med att livet är en händelse, take it or leave it.
Vissa passager tog hårt, vissa gav skratt men de flesta ekade i huvudet, länge. Ibland var det som att jag genomlevde en mild psykos, det gick inte att lägga ifrån mig boken hur mycket jag än ville. Något med karaktärerna, tankebanorna, händelserna, deras livsöden och deras sub umbra-attityd blandat med medeltidens danse macabre ger denna bok två starka utgångspunkter.
Svår att följa med ibland, otrolig när man väl är med - men än mer otrolig när man är vilse i den. Rekomenderar denna till den som behöver något underligt i sitt liv, men även vill känna "Ja! Ja! Exakt så! Varför har ingen uttryckt det så förut?!". Tichý är en mästare, en skam att hans verk inte prisas högre.
Jäklar vad bra!!!! Måste läsa mer av denna författare. Helt orimligt hur många trådar som knöts ihop och många som lämnades öppna men det kändes liksom okej? Så många scener som var helt sjuka, råa, groteska, väldigt rörande, fina, eller bara vardagliga. Många frågor och lite svar. Fick ibland lägga ifrån mig boken för att jag blev för illa till mods - vilket är jättebra!! Vi hänger alla ihop men ändå blir inget bra. Klassamhället och nationalismen är mäktiga fiender.
Wow! Tack för Upplevelsen! Det här var en fantastisk resa genom tid och rum. Även om mycket har sitt avstamp i Malmös Lindängen. Man kastas mellan mängder av livsöden och jag är glad att jag nästan sträckläste den då det är många namn att ha koll på. Nu måste jag läsa mer av Tischý.
"Och jag vet inte om någonting kan vara mer naivt, världsfrånvänt och historielöst än vår tids tro att man kan skapa ett hårt klassamhälle, med växande klyftor och ojämlikhet, utan att detta ska leda till blint våld som drabbar alla."
Börjar så lovande de första hundra sidorna men känner att den tappar farten och aldrig riktigt återhämtar sig. En sån bok man skulle vilja älska och känner att det är ingen annan i den svenska scenen som skriver sånt här, får lov att läsa allt han har skrivit tidigare. Random tanke som slog mig, undrar om han har läst Cartarescu eller Krasznahorkai. Tichý är såklart så mycket mer uttalad politisk i sitt verk (och didaktisk) och vågar vara didaktisk och 'on the nose' och är inte rädd och döljer sig inte bakom en mantel av billig cynism och inåtvänd världsbild, som många av författare från det forna östblocket brukar göra.
Pendlade mellan att förstå precis noll och att förstå mer än jag någonsin förstått tidigare. Vacker, rolig, sorglig, obegriplig och grotesk. Overklig och verklig. Eftersom det var så många olika trådar i olika o/kronologiska ordningar gällde det att hålla läsningen uppe för att kunna knyta allt samman.
En hæftig omgang som jeg sommetider havde svært ved at følge med i, men når jeg var med, så var det en fantastisk rejse. At læse Tichý er som at kører speedbåd på et bølget hav - det er sjovt og man har det ret vildt, men man kan nogen godt få ondt i øjnene af intensiteten og blive svimmel.
Pendlade mellan en trea och en fyra men landade på en fyra. Otrolig men lite för lång! Sista 100 sidorna inte lika vackra som de innan och blev uttråkad. Dock! Snyggaste boken i min bokhylla.
Årets hittills snyggaste omslag? Ett solklart ja för min del, och kanske också det som säger mest om boken det hör till. Urklipp från en medeltida "danse macabre" sammansatta som punkbandet Black Flags logga (för visst måste det vara tanken?) på en egensinnig tegelsten om döden, livets förgänglighet och vår tids vansinne.
Som många redan sagt är det en bok som är svår att sammanfatta. Den består av en kör av röster, vissa återkommande och andra som bara gör korta instick, och det känns för mig ganska mycket som ett musikaliskt verk. Dels för att musik är ett tema som återkommer flera gånger, men också för hur det känns som att den här kören fungerar som en symfoni där teman och fraser återkommer, rösterna förstärker varandra, tempot varieras och allt avslutas i ett mäktigt cresendo.
Trots omfånget på nästan 700 sidor är det oväntat snabb- och lättläst, sidorna flyter fram. Utmaningen är att hålla isär de olika delarna och rösterna, jag får bläddra tillbaka rätt ofta och är nästan sugen på att börja om när jag är klar för att se vad jag har missat. Vissa delar är starkare än andra och det finns någon enstaka del där jag tycker att Tichý går över gränsen och det blir lite Nikanor Teratologen över det hela, men på det hela taget är jag klart fascinerad.