I "Tulpaner" fortsätter Agnes Gerner sin undersökning av människan som ett djur bland andra djur, i dikter som både är öppnare och mer mångbottnade än tidigare. Det är en diktsamling om liv och överlevnad, om moderskap och moderlöshet, om en födelse som aktualiserar en förlust.
Mikaela Blomqvists recension i GP är missvisande och gör inte den här boken rättvisa. När litteraturkritiken är som sämst riskerar den att stöta bort oskyldiga läsare och fördröja förståelsen och uppskattningen av ett författarskap.
Om Gerners diktsamling “Skall” (2014) anmälde jag följande:
“Jag kommer inte minnas en enda rad av denna, men det känns som att förf. har valt sina ord med omsorg och tydligen är det nåt som jag helt plötsligt väljer att premiera.”
“Tulpaner” (2024) renderar samma träffande omdöme. Förvisso är den vassare än “Skall”, det är mulligt med en rimlig progression, men vad betyder det ens – vass, mullig, rumlig protestant – är den här micken på?
Trol. en fyra om jag skulle börja samla soppmossa på toppmössan och läsa om, vilket jag rakt inte kommer göra.
Väldigt vackert språk, men ett tema som jag av någon anledning (kanske att jag var lite trött haha) inte riktigt lyckades ta till mig den här gången. Planerar definitivt att läsa om.