What do you think?
Rate this book
Djävulens timma & En stoikers fostran
De två noveller som här presenteras för första gången i svensk översättning speglar Fernando Pessoas känsloliv och bär en stark prägel av hans längtan, lidelse och lidande. De härrör från två vitt skilda skeden i författarens liv - "Djävulens timma" skrevs i hans tidiga ungdom när han var full av glöd och visioner och "En stoikers fostran" mot slutet av hans liv när de flesta av hans förhoppningar hade grusats.
- GenresShort Stories
118 pages, Hardcover
First published September 20, 2006
3 people want to read
About the author
Fernando Pessoa
1,246 books6,340 followersFernando António Nogueira Pessoa was a poet and writer.
It is sometimes said that the four greatest Portuguese poets of modern times are Fernando Pessoa. The statement is possible since Pessoa, whose name means ‘person’ in Portuguese, had three alter egos who wrote in styles completely different from his own. In fact Pessoa wrote under dozens of names, but Alberto Caeiro, Ricardo Reis and Álvaro de Campos were – their creator claimed – full-fledged individuals who wrote things that he himself would never or could never write. He dubbed them ‘heteronyms’ rather than pseudonyms, since they were not false names but “other names”, belonging to distinct literary personalities. Not only were their styles different; they thought differently, they had different religious and political views, different aesthetic sensibilities, different social temperaments. And each produced a large body of poetry. Álvaro de Campos and Ricardo Reis also signed dozens of pages of prose.
The critic Harold Bloom referred to him in the book The Western Canon as the most representative poet of the twentieth century, along with Pablo Neruda.
It is sometimes said that the four greatest Portuguese poets of modern times are Fernando Pessoa. The statement is possible since Pessoa, whose name means ‘person’ in Portuguese, had three alter egos who wrote in styles completely different from his own. In fact Pessoa wrote under dozens of names, but Alberto Caeiro, Ricardo Reis and Álvaro de Campos were – their creator claimed – full-fledged individuals who wrote things that he himself would never or could never write. He dubbed them ‘heteronyms’ rather than pseudonyms, since they were not false names but “other names”, belonging to distinct literary personalities. Not only were their styles different; they thought differently, they had different religious and political views, different aesthetic sensibilities, different social temperaments. And each produced a large body of poetry. Álvaro de Campos and Ricardo Reis also signed dozens of pages of prose.
The critic Harold Bloom referred to him in the book The Western Canon as the most representative poet of the twentieth century, along with Pablo Neruda.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
October 1, 2025
3,5
Efter ”Orons bok” blev det mer Pessoa, men i det lite kortare formatet i form av två noveller.
Den första, skriven i hans ungdom och på temat möte med Djävulen, är en rätt charmig men kanske ändå hyfsat lättglömd historia. Det är istället bokens andra novell, ”En stoikers fostran”, som är den stora behållningen, kanske för att den på många sätt känns som en fortsättning på ”Orons bok”.
Berättaren, eller heteronymen som de ofta kallas i Pessoas värld, är baron de Teive och texten är det enda som finns kvar av hans hand. Anledningen är att han har tagit sitt liv (ett tema som även Bernando Soares berör men avskriver i ”Orons bok”) och inför detta bränt upp hela sin litterära kvarlåtenskap.
I denna sin sista text skriver han fragmentariskt om sitt liv som inte ligger så långt från Soares i sitt sätt att avlägsna sig från sin omvärld, om än i en annan samhällsklass, och uppehåller sig till stor del kring det litterära och konstnärliga skapandets omöjlighet.
Eftersom omfattningen är så pass mycket mindre är det en klart lättare läsning än ”Orons bok”, men kanske inte heller riktigt samma stora upplevelse. Känslorna av isolering och vemod är bekanta, och det är på många sätt som om Pessoa genom Teive skruvar Soares ytterligare ett varv och kommer till en annan och mer drastisk slutsats där han erkänner sig besegrad men inte slagen av livet. Kanske finns det på ett skruvat sätt ändå något slags hopp eller tröst i detta.
Rekommenderad läsning för den som läst och gillat ”Orons bok”, eventuellt även för den som inte gjort det och vill prova på Pessoa men jag tror att den gör sig bättre som ett nästa steg än som en introduktion.
Efter ”Orons bok” blev det mer Pessoa, men i det lite kortare formatet i form av två noveller.
Den första, skriven i hans ungdom och på temat möte med Djävulen, är en rätt charmig men kanske ändå hyfsat lättglömd historia. Det är istället bokens andra novell, ”En stoikers fostran”, som är den stora behållningen, kanske för att den på många sätt känns som en fortsättning på ”Orons bok”.
Berättaren, eller heteronymen som de ofta kallas i Pessoas värld, är baron de Teive och texten är det enda som finns kvar av hans hand. Anledningen är att han har tagit sitt liv (ett tema som även Bernando Soares berör men avskriver i ”Orons bok”) och inför detta bränt upp hela sin litterära kvarlåtenskap.
I denna sin sista text skriver han fragmentariskt om sitt liv som inte ligger så långt från Soares i sitt sätt att avlägsna sig från sin omvärld, om än i en annan samhällsklass, och uppehåller sig till stor del kring det litterära och konstnärliga skapandets omöjlighet.
Eftersom omfattningen är så pass mycket mindre är det en klart lättare läsning än ”Orons bok”, men kanske inte heller riktigt samma stora upplevelse. Känslorna av isolering och vemod är bekanta, och det är på många sätt som om Pessoa genom Teive skruvar Soares ytterligare ett varv och kommer till en annan och mer drastisk slutsats där han erkänner sig besegrad men inte slagen av livet. Kanske finns det på ett skruvat sätt ändå något slags hopp eller tröst i detta.
Rekommenderad läsning för den som läst och gillat ”Orons bok”, eventuellt även för den som inte gjort det och vill prova på Pessoa men jag tror att den gör sig bättre som ett nästa steg än som en introduktion.
June 22, 2023
I am reading Pessoa due to a friend in Portugal. I sure hope she will not ask me what I think of his writings. Perhaps his poetry is better than his prose? Because his prose sure needed work and editing!
Due to being a deeply religious person, I thought that the first story had a few interesting parts. But most of the story just shows Pessoa's troubled mind. He just can't get himself out of his stories and I find this lack of imagination boring. Don't make every story a memoir of your own life!
The second story, which torments the reader for 50 pages, is just a bunch of ramblings by an ageing aristocrat preparing to commit suicide. Total waste of paper*. We learn nothing, our emotions do not get stirred one bit, so why write such a pathetic story? Pessoa should have sought out Freud instead of writing stories because none of the stories are good.
*Before anyone accuses me of being heartless. Suicide is serious business. My father ended his life so I have been there, seen that. It is something a family never gets over. Pessoa's story basically trivializes suicide.
50
Due to being a deeply religious person, I thought that the first story had a few interesting parts. But most of the story just shows Pessoa's troubled mind. He just can't get himself out of his stories and I find this lack of imagination boring. Don't make every story a memoir of your own life!
The second story, which torments the reader for 50 pages, is just a bunch of ramblings by an ageing aristocrat preparing to commit suicide. Total waste of paper*. We learn nothing, our emotions do not get stirred one bit, so why write such a pathetic story? Pessoa should have sought out Freud instead of writing stories because none of the stories are good.
*Before anyone accuses me of being heartless. Suicide is serious business. My father ended his life so I have been there, seen that. It is something a family never gets over. Pessoa's story basically trivializes suicide.
50
Displaying 1 - 2 of 2 reviews