En grupp människor förs uppåt, mot regnbågen, för att få se det som ligger utanför vår värld, men även för att faktiskt kunna se den värld vi lever i. Det mystiska och det reella, livet och döden, kärleken och hatet, freden och kriget – allt finns här, kanske såsom regnbågen består av alla färger.
"Regnbågen" är en sammanhängande diktberättelse i en Sjögrensk precis och mjuk poesi.
jag hoppade över några sidor då och då för jag tyckte det blev långtråkigt men så kom vissa rader som gav mig andningsstillestånd därför blir d fyra av fem
(…) Människor var vi, djur var vi och alla de andra varelserna utan givna namn till träd blev vi förvandlade kronorna växte genom varandra vi tyckte oss försvinna i en djup värme vi lämnade träden och åter bar vi ett annat namn
Regnbågen sänkte sin trappa mot oss vi steg upp på den
Vi kom från det möjliga mot det omöjliga reste vi.
———————————————————- Vi mötte sorgen men den var inte längre sorg inifrån var den upplöst och när den stannade en stund och fäste blicken mot oss var det som om den visste något vi ännu inte visste
Poeten brukar öppna nya dörrar till fåglar och natur. Nya vinklar och ökad förståelse. Här är det i mycket en färd i ett fluffigt fordon som stinker mild pastellfärgad bomull. Det skiner New Age och är mest tråkigt.
Men mitt i flödet dyker det upp rader av högsta klass. Tillräckligt ofta för att en läsare som mig inte vågar slarva eller hoppa över.