Vad är naturen? En gruva att plundra på resurser, en vildmark för semester, ett harmoniskt system som människan bör lämna i fred eller fågelbordet utanför köksfönstret?
I Det levande utmanar Ann-Helen Meyer von Bremen och Gunnar Rundgren vår syn på naturen. De utgår från sin egen plats på jorden, den lilla uppländska gården Sunnansjö där de odlar grönsaker, sköter sina kor och planterar träd. Därifrån tar berättelsen oss till mammutstäppen i Sibirien, Pablo Escobars flodhästar i Colombia, världens största träd i Kalifornien och exklusivt laxfiske i Vänern.
Med djup kunskap och förundran skildrar de konflikter och komplicerade samarbeten som pågår i naturen, där människan är en av många trådar i livsväven.
Boken uppehåller sig i skärningspunkterna mellan jordbruk, skogsbruk och naturvård och problematiserar både hur vi människor brukar naturresurserna men även hur vi går tillväga när vi försöker skydda och bevara naturen. En av författarnas poänger är att vi i den allmänna debatten ofta gör en skarp åtskillnad mellan natur och mänsklig odling vilket varken är korrekt eller särskilt konstruktivt. Rimligare att se det som att natur och kultur går in i varandra och i hög grad är påverkade av varandra. Boken innehåller många olika tanketrådar och landar i att globalisering och specialisering är problematiska drivkrafter och efterlyser mer lokalt och småskaligt ansvar för brukande av mark och natur. Mycket läsvärd.
En bok som ställer många grundläggande frågor om vår syn på naturen, vad ekonomiska perspektiv och lagstiftning gör med hur vi använder eller relaterar till naturen. Den lyfter många brister och tankefel. Inte nödvändigtvis för att ge ett svar eller förespråka ett visst handlingsalternativ, utan främst för att väcka tankar och frågor hos läsaren. Frågor som vi behöver lösa som samhälle, både för vår egen och naturens skull (eftersom, som författarna lyfter, vi inte alls är så åtskilda från naturen). En intressant och relevant läsning!