När Signe i tidiga tonår drabbas av anorexia sker det relativt smygande, utan att hon själv riktigt förstår vad som händer. Samtidigt som hon kämpar mot sina demoner tror hennes mamma, Anna, att hon bara har ”vanlig tonårsångest”, tills Signe en dag berättar för Anna. Då börjar bådas kamp för Signes överlevnad – och under flera år skriver de parallella dagböcker.
I Signes dagboksanteckningar får vi följa sjukdomsförloppet och hur anorexian gör henne svältfödd på att vara hungrig, hur den känslan kan döva hennes ångest. I Annas dagbok hanteras en mammas rädsla, oro och ovisshet, hennes egen skuldbeläggning och hur allt detta påverkar resten av familjen. Att skriva dagbok blir för båda en strategi för att sortera i omtumlande tankar och känslor.
Dagböckerna är sammanflätade i ett kronologiskt vågspel där vi följer vägen genom sjukdomstiden med återkommande reflektioner, lärdomar och frågor om anorexia. Vi får några svar, lite ökad kunskap och förhoppningsvis tröst och hopp.
Oj, vad smärtsam denna var att ta sig igenom. Klump i halsen. Pauser. Jag har ju själv läst och delat mina egna dagboksanteckningar från åren jag var sjuk (alltid skrivandet, alltid!) och även om det varit en stor sorg - varje gång en brutal sorg - så träffade denna bok mig på ett sätt jag inte var helt beredd på. Det är ju som Signe själv skriver - att se någon annan sjuk, det gör något helt annat, något nytt, med en själv. Förstärker medkänslan gentemot en själv. Jag lämnas med en stor beundran för både Signe och Anna för denna bok, vilket mod. Tack. Jag vet att den kommer ge insikt i sjukdomens komplexitet, kraft. Och jag lämnar med en ännu djupare empati för mig själv - så sjuk jag varit, så helvetes ont det gjort, helvete vad jag kämpat och kämpar. Så jävla starka vi är, alla vi som är och varit sjuka. Och givetvis, de som står bredvid. Även jag vill bekräfta - du ångrar aldrig att du blivit frisk. Och: sorgen består. LÄS.
Älskade Signe! Har läst din bok med blandade känslor. Ömsom skratt ömsom gråt men framförallt med en stor beundran över din styrka. Detta är en otroligt viktig bok som alla som arbetar med ungdomar bör läsa. Den är ärlig, rå och avskalad och ger en inblick i hur tonårshjärnan kan bli kapad, kapad av en ätstörning som greppar tag och håller den hårt, men också om en kamp. Kampen att hitta tillbaka till livet och vardagen.
Så gripande bok där man får följa dotterns och mammans kamp utifrån sitt perspektiv. Fick en insikt av hur stark ätstörningar kan sätta sig i någons liv. Även hur viktig familj och omgivning är för dom som drabbats.
Boken består av Signe och Annas dagboksanteckningar under perioden Signe är sjuk i anorexi. Vi får följa dagliga noteringar om Signes kamp mot anorexin. Jag tror det är en bok som passar den som är anhörig till någon som insjuknat eller vill lära sig mer om anorexi. Rent litterärt är det annars ingen bok som bidrar med varken språklig skönhet eller spännande dramaturgi. Utan det är den bittra verkligheten och vardagen för den som drabbas av anorexi och dess anhöriga som beskrivs. De belyser okunskap kring sjukdomen inom vården och i samhället i stort. Bistert att vi inte har nått längre. Men är det inte så med alla sjukdomar som i huvudsak drabbar flickor och kvinnor?
Vart ska jag börja. Har aldrig haft så här många känslor när jag läst en bok förut. Så många tårar som fällts och omedvetna leenden som blommat upp i ansiktet. Ilska. Ilska emot medmänniskorna som aldrig fattade. Hat. Hat emot anorexian som satte alla och framförallt Signe i den situationen. lättnad. Lättnad om att inte vara ensam om att känna så här och tänka så här och ha svårigheter som detta. Otroligt jobbig bok att ta sig igenom det var inte lätt. Mycket man känner igen sig i tyvärr. Men fan vad bra den var.
En bok som väcker många känslor och gamla minnen. Även minnen som jag velat glömma.
Att få ta del av både Signes och Annas perspektiv på sjukdomen gör att man får ta del av hur anorexin inte bara drabbar den som är sjuk utan också de anhöriga. Hur den kan splittra familjer. Signe och Anna flikar även in med kommentarer till deras respektive dagboksanteckningar vilket gör att man får en större bild av händelsen.
Jag anser att boken kan vara triggade, men ändå lärorik.
En väldigt bra och ärlig bok om ätstörningar som dessutom gav extra djup och insikter med de dubbla perspektiven. Man bör nog ha lämnat sjukdomen bakom sig dock just med tanke på de ärliga beskrivningarna om självsvält som en drog, men jag uppskattade den
Givande att få ta del av bådas sidor. Tuff berättelse, men den ger också hopp! Fint att kunna dela med sig av något så personligt som dagboksanteckningar, modigt! Denna boken gör skillnad.
Signe formulerar perfekt perspektivet från en drabbad. I början kändes den nästan lite glamoriserad, innan jag insåg att början av en ätstörning ofta ÄR glamoriserad. Känslan av att man faktiskt mår bra, man klarar allt, man går på moln. Mot slutet när allt ”kraschar” så tas man tillbaks till verkligheten av en ätstörning som präglar ens liv. Fantastiskt skrivet, gripande, hjärtskärande.
This entire review has been hidden because of spoilers.