1945. To unge mænd stiger ned i en forladt mine, og kun en af dem får dagens lys at se igen. Den anden bærer på en hemmelighed, der kan ødelægge alt.
75 år senere bliver en baby fundet død i en mose i Hällefors nord for Örebro – en lille pige, blot nogle få måneder gammel. Om halsen har hun en sølvhalskæde med en mystisk sten. Hvem er det stakkels barn, og har halskæden en betydning?
Politikommissær Kristoffer Bark skal lede efterforskningen sammen med sit team af brogede kolleger. Han er kun lige ankommet til Hällefors, da et nødopkald sender ham til en skole, hvor en 90-årig mand har taget en gruppe børn til gidsler. Manden er bevæbnet med en riffel, og han er ikke bange for at bruge den. Det viser sig, at manden bærer den samme mystiske sten som barnet, men er der en forbindelse mellem dem?
En utilgivelig synd er en stærk krimi fuld af hemmeligheder, kærlighed, loyalitet og svigt. Den foregår i Bergslagen, hvor de gamle sølvminer er en påmindelse om svundne tider og viden, der er gået tabt.
Må evigheten förlåta är en lättläst deckare med bra tempo. Anna Jansson är en driven deckarförfattare som vet hur man bygger spänning och karaktärer som tillför historien något. Den mest framträdande styrkan tycker jag dock är den gedigna research som ligger bakom varje bok, vilket i sig är imponerande med tanke på alla böcker som Anna Jansson skrivit. I Må evigheten förlåta lär man sig som läsare mer om silverbrytningen i Hällefors norr om Örebro på 1600- och 1700-talet. Det kopplas ihop med nutida samhällsfenomen och vidskepelse. Engagemanget för de som hamnar utanför det svenska välfärdssystemet är återkommande, och märks även i Må evigheten förlåta.
Jag gillar serien Bergslagen Blå av flera skäl, och ett av dem är miljöskildringarna. Kristoffer Bark och hans polisgäng är baserade i Örebro, en stad som jag känner till väl och brukar njuta att läsa om. Större delen av Må evigheten förlåta utspelar sig i Hällefors, och där har jag aldrig varit. Miljöskildringarna berör mig inte lika mycket, men de gör mig ändå nyfiken på trakten.
Det är en samling udda poliser som är centrala i Bergslagen Blå, och jag tycker fortfarande att de är intressanta att läsa om. I Må evigheten förlåta är det något mindre av den personliga inblandningen, vilket bara är positivt. Även om gruppen är udda så är de samtidigt befriande vanliga, i synnerhet Kristoffer Bark. Han är grubblande, men rättskaffens och missbrukar inte. Dock börjar jag bli lite less att läsa om Kristoffer Barks trånande efter psykologen Mia Berger. Där misstänker jag att det kommer att bli en utveckling i kommande böcker.
Jag kommer definitivt att vilja fortsätta läsa Bergslagen Blå och ser fram mot nästa bok.
A brilliantly told crime story. Breathtaking. Relentlessly suspenseful. A systemically effective family drama that gets under your skin.
We are rarely completely free from the past. Everything has its effect. But this crime story shines a spotlight on something evil that happened long ago, sending cruel waves all the way into the present... A truly challenging case for Commissioner Bark and his team, which also captivated me: The dark prologue that transports the reader to the year 1945 and allows us to witness a murder among friends in a silver mine promises nothing good. Tom Gruvberg kills his cousin when, severely injured by a misfired dynamite explosion, he whispers a secret about Tom's father in his ear. In 2021, a murdered infant is discovered in the moor, and from then on, events begin to spiral out of control: the old Tom Gruvberg storms into the daycare center armed to protect his twin great-grandchildren. Commissioner Bark brings the situation under control. He and his cold-case team are faced with an almost unsolvable riddle. What drives this man to commit such an act? Shortly thereafter, when the daycare center is set ablaze at night and claims a life, it marks the beginning of further murders. The family members of the Gruvbergs seem to be systematically eliminated. Even the youngest generation is in danger. But what are the motives? And who is behind the cunningly arranged and brutal murders?
It has already been hinted in the prologue that a hard-hitting family secret could demand its toll. The short interchapters titled Lydia, suddenly inserted into the investigation story, reinforce this suspicion. An unknown narrator gradually unveils the darkest sides of her own life. At the same time, she threatens her grandmother. She wants the naked, honest, past family truth. For she has a mad plan that is supposed to restore justice and dignity according to her standards.
"Poison Grave" by Anna Jansson opens the door to a destructive, systemically operating family tragedy. An evil event from long ago sets dynamics in motion that reach into the present and destroyed multiple women's lives along this timeline. Jansson touches on the cruel fate of illegitimate children and mothers from past times. She tells how people reacted – from killing, social exclusion, to neglected, loveless upbringing that tears open an eternal, unfulfilled vacuum for love and is passed down from generation to generation. If it weren't for the murdered infant that had appeared, the horrific fates of this family would have continued to fester underground...
The author opens another door just a crack. And the readers look inside an abnormal psyche. It shows how extreme (spiritual) thinking and action can develop when it is not guided or accompanied by elders or knowledgeable people, when it goes off the rails without a societal framework of values.
The insight into the characters of the protagonists is amusing. Jansson sketches the personalities so vividly that it is a pleasure to imagine the people live. And even the drifting, unfulfilled love story between Bark and his colleague Mia creates a subtle tension in the background. The entire work is a single thrilling highlight, conjured into the Swedish community of Hällefors, embedded in dark-looking moor, forest and mining landscapes. I could hardly put the book down because new suspects kept coming to light, only to dissolve into thin air through further investigative results. It was a continuous ride of excitement with the cold case team and an extremely surprising resolution to the case.
Hats off to the gripping and profound storytelling of the author.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Väldigt intressant att följa miljön och den nogranna research som Anna har gjort inför denna bok, då jag är uppvuxen i Örebro. Man får känslan att varje hus, plats och nästintill grusväg har omsorgsfullt valts ut efter att ha sett dessa på plats, även om jag bara varit i Hällefors något enstaka tillfälle för flera år sedan.
Hade stor dragningskraft till denna bok och den blev verkligen en bladvändare för mig, dock ett slut som kändes väldigt snabbt ihopkrystat där nya karaktärer kommer enbart för att börja bygga på nästa bok i serien, istället för att lägga energin på bokens story.
Uppskattar det lätt mytomspunna inslagen i boken. Hade dock givit lägre betyg om jag inte hade haft personlig anknytning till en del av platserna i berättelsen.
Det är alltid skönt att låta hjärnan slappna av till en deckare. Det är intressant och roligt att deckaren utspelar sig i miljöer jag är bekant med. Även om jag är mer bevandrad i Örebro så har jag också kopplingar till Hällefors och jag gillar att Anna Jansson hittar så mycket material i och omkring Örbro. Jag ser fram emot kommande böcker.
Den hittills sämsta boken i serien, men ändå läsvärd. Det blev många släktband att hålla ordning på, vilket för mig ibland upplevdes rörigt. Samtidigt är karaktärsbeskrivningarna riktigt bra, vilket gör att man sugs in i boken. Jag ser fram emot att få följa Bark i kommande böcker.
Enligt mig den bästa boken hon skrivit, bra och och intressant händelse som för läsaren vidare hela tiden. Vissa del faller känns lite konstiga och hastiga. Inte så genomtänkta alltid men på nått sätt tycker jag ändå att boken är bra.
Kristoffer Bark. Ett dött spdäbarn hittas i en mosse. Konstiga släktband nystas upp och en efter en dör. Hur en dålig uppväxt kan bli så bitter. Spännande!
Honestly ich kam irgendwie ganz schwer rein. Und auch wenn immer etwas neues passierte, jeder "Tag" an den letzten sinnvoll anknüpfte, war es irgendwie schon fast langweilig. Das Buch selber war aber einfach zu lesen.