"Ma" är japanskans tecken för tomhet, glapp, ockuperat utrymme, rumslighet. "Ma" kan också beteckna: gudaväsen, tid, massa och minne men också - en mor. Ida Börjels nya bok är ett försök att skriva de döda i deras frånvaro - men skrivs de fram levande igen eller omigen döende, döda? Boken vill härbärgera en expanderande värld, flödande, amorf. Det är en samling dikter villkorade av den årslånga tystnad som föregick arbetet, av tigandet, oförmågan och vägran att skriva.
I Inger Christensens fotspår, alfabetet men liksom utvidgat och fortsatt, och andra teman, förutom Fruktansvärda Händelser Som Fortsätter Att Hända Om och Om Igen, också ett tema kring moderskap, släktskap, blodsband. Tror jag. Uppfattar jag. Läser jag. Dessa också inte i samma format som alfabetet, iaf i eboken jag läste, vänsterställt istället och ett närvarande jag, som inte finns med i alfabetsdikterna. Mycket luft runtom, det uppskattas också. Läste högt, då kommer ordens rytmik och melodi också fram, först kändes det liksom staplat men det var för att jag läste för fort. När jag läste högt och uttalade alla orden blev "mässandet" en del av dikten, kraften i orden själva. Då blev jag hänförd, innan kändes det mest som något att traggla igenom.
Just finished moments earlier. I have so much dumb paperwork for school I need to do, packets to read, etc, but I felt so close to finishing, it was irresistible to me to not finish.
There's a certain Myung Mi Kim-ness to this, which means theres a certain Theresea Hyuk Cha-ness to this. Nominal violences are connected and interwoven through an existence of pain, suffering. The full evolution, potential of a word is explored in this- words as their noun, their gerund, their past-tense, are listed one after the other. This is also true for the articles ("there were: echoes/ echo was, echo from) creating this sense of interchangeability. "Ma" is invoked regularly. At one point the narrator imagines ripping a dog apart to save their child. There is a calmness for me in acknowledging the truth of our deeply violent nature. I appreciate Börjel for not reducing suffering to a solid victim and perpetrator dynamic.
The language itself can be a bit of a wash to me. I'm not sure there are certain lines that really speak out to me. There is a section (I can't find right now) where she says "I want I want" which brings both a unique duality and an interesting distance to desire, needs. I appreciate this book as an index of violence and our human forever participation in it.
Jag köpte den här när den fanns i bokaffärer, 2013-2014 någon gång, och jag har inte läst klart den, och den har legat där, bland det andra, skrämmande, stark, oläst. Nu blev den klar, och den var bättre än jag trodde, för efter ett tag kommer man in i rytmen, man förstår vad det är man läser, en sorgesång över krig, och dess offer, och den lilla människan i den stora världen. Men så kommer kapitlet/avdelningen X, som gör att hela ens tolkning av verket måste vändas upp och ned, och de sidor, de till vänster, som i resten av boken är blanka får plötsligt en betydelse.
Om något så tycker jag att den gör sig lite väl bokstavlig i sin tematik i det sista avsnittet, Ö.
Så otroligt svår att betygsätta. Jag förlorar mig, eller författaren förlorar mig, i det traumatiska flödet av krig, fukt, katastrofer, all världens hemskheter förr nu och när som helst. Det tyngsta beskrivs, med ord ord uttryck meningar. Utan riktigt sammanhang - bara ett flöde från första sidan till sista från a till ö. Förstod jag mer skulle stjärnorna bli fler. Endast M och X, som tryckts på vänstersida istället för högersida, lyser. Här finns sammanhanget. Vackert! Kan vilja läsa om.
Detta var ingen mysig läsning. Jag väntade till slutet för att få känna någon helhet, som om cirkeln äntligen fick ett slut. Men jag känner mig inte färdig, boken slutade abrupt och dikterna följde ingen mer röd tråd än den sorg och misär som tyvärr präglar många områden i världen. Jag förstår att det är viktigt att ta del av, men inte gärna i denna formen. Boken var svårtydlig, svårläslig och uttröttande.