What do you think?
Rate this book
Ödmården
”… ur skyarna nertumblande kom den, det var en dretig dag om husten då sompen steg och vi drefvo mårdhund mot giftrännet borta vid marsken.” Haven stiger, landhöjningen rullas tillbaka. Det land som en gång var Sverige ställs under vatten. I Ödmården har folket bosatt sig i gamla gruvhål. Där lever de för dagen – plumpa, själviska och planlösa, utlämnade åt naturens nycker, åt sina maktfullkomliga furstar och åt de nederländska ockupanter som lagt under sig stora delar landet. En dag störtar någonting ner i deras kylslagna träsk – en grönskimrande maskin som snart ska vända om alla maktordningar. En arkivarie gör sitt bästa för att med begränsade skrivförmågor skildra det som sker: ”… ur det grå kom den, ur molnenas jämntrista eländ: gnistrande, knettrande, vrålande med stjärnsvansen i släp, sedan tyst, nerjordad; vi sprungo fram mellan klibb-alarna och stogo häpen vid den glödande kropp: var detta Engelen, var detta Ljusbringaren, Befriaren, han som skall klippan bräcka och frelsa oss ifrån all ondo & allt oss själf?”
167 pages, Paperback
First published March 3, 2017
3 people are currently reading
104 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 13 of 13 reviews
February 16, 2024
200 år in i framtiden har isarna smält. Sveriges kuststäder har svämmats över och förstörts, muterade rovdjur sprids från de självlysande kärren där Forsmark en gång låg, och välbeväpnade kolonisatörer från det sjunkna Nedrigländerna har besatt de delar som än så länge är beboeliga. I hålor ute i skogen bor det som återstår av det svenska folket;
i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven
Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …
allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen
Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …
kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna
Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång.
i Ödmården finnas omkring hundratalet folkslag; vi som bo i hålena kallas ”vi” eller i avfall ”oss”; vi lefva nära omkring resterna av fornstaden Österby, och bland Ödmårdens folkslag äro få så väldeligt som vårat; av vissa folk finns endast någon ensam satkärring kvar längst inne i en myr, grinig och sabeltandad (…) vi ha ett Cultur-hål för kulturen, ett bandyhål för kroppskulturen, ett hårdhål där heddpangarna yla sina ljusbringarpsalmer, och så tempelhålet med jonatan på krysset, med snickarboar full med hemska figurer som folk biktat fram med täljkniven
Jo, så beskrivs det, och det är helt fantastiskt kul. Archifarien i Ödmården har hittat ett ex av O C Kjellbergs bok Framtidens språkstudium och språkundervisning från 1906 och blivit besatt av idén att återskapa det äkta svenska språket och därigenom det stolta svenska folket, rena bort allt svagt och utrikiskt. Det måste väl vara så man räddar sig undan helikoptrarna och översvämningarna? Så allt som händer i hålorna i det som en gång var Uppland – halvhjärtade uppror mot nedriglänningarna, politiska intriger mellan Ödfursten och hans undersåtar, och den våldsamma kedja händelser som sätts igång när en gammal satellit med fungerande reaktor kraschar rakt ner i deras skog och ger dem magin som kallas elektritet – beskrivs på en pidgin av Karl XIIs bibel, 1800-talsromantik och modern slang som inte liknar något jag läst sedan Teratologen bara låtsades vara nazist. Han vet ju så väl vilket samhälle de måste tillbaka till, det perfekta folkhemmet han läst om i de få böcker som överlevt, där …
allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten, alltihop förkapsladt åt eftervärlden i tallösa sägner om riddar Palme, han som varder osynlig då han drager på sig rocken Loden och som i fickan har det hoppfällbara skeppet Silja på vilket han seglar fram på de tusen sinom tusen siöarna i kamp mot Snikenheten, Egennyttan och Självförgudningen
Det händer sällan att språket i en svensk roman knockar mig på det här sättet. Jag gillade verkligen Håkansons Marvelhjältar-i-1910-talets-Stockholm-pastisch Järnskallen häromåret, men nu känns den bara som en stretchövning för detta. Ödmården är tunn, men så full av språklekar, mytologiflarn och slippriga idéer att varenda mening blir ett labyrintiskt konstverk, ett lapptäcke av verkligheter och självbilder som bara slår sig stoltare för bröstet ju tommare de klingar. Världen han bygger upp är absolut inte den där småsexiga framtiden vi vant oss vid från Hungerspelen och dess kusiner, snarare finns där toner av modern rysk dystopi som Tatjana Tolstajas Därv eller Vladimir Sorokins Tellurien (inte för inte är ju Håkanson översättare från ryska). Ödmården erbjuder inte det där heroiska övervinnandet av orättvisor och onda makthavare, den är bara fuktig och kall, och folket som bor där ett gäng sjuka missbildade typer som allt stolt snack till trots …
kura samman när skarvarnas onådssträck draga fram över himlagrånaden, vi bäva för tångulven, vi gömma oss under ruskan och besvärja skrymtet, vi offra täljgobbar åt emil i bodkapellen, vi blota finsill åt sjelvaste Satan (…) ingenting veta vi om allt detta elen datan dentalvården flyghirderna jättedornen frensarena intranät köschbarstomaterna
Ödmården utspelar sig i en värld där det faktiskt var bättre förr, där en döende mänsklighet klamrar sig fast med allt lösare grepp, där man backar in i apokalypsen med ögonen i en sprucken backspegel. Håkanson skriver bitande (om någon gång väl övertydlig) satir av allt från identitetspolitik till trångsynt Swärjevänskap, beskriver ett samhälle byggt på spillror av galna minnen av fornstora dar, som våra svältande hålbor stirrar sig så blinda på att de inte har en chans att se hur mycket de fortfarande lever i den. Men jag har sällan garvat så här mycket åt världens undergång.
July 3, 2018
"och eftersom en annan blitt anbetrodd att oppteckna allt hvad som sker, skett ock kan komma att ske här uti hålena våra, eftersom jag, archifarien, är den mest alfabetiserade av oss smuts-alfer som häruti skogsfanskapet bo, eftersom jag - runmagiker, gjutmästare i åsigter, tanke-flimmer och alldagliga intermezzon uti bokstäfvlors hyperknepiga formar - eftersom just jag alltså har detta nertecknandet av Lifsens usla gång på min lotto och åstundar att behandla denna pligt med nogskap, flijt & hälst utan att småskarva, svindla eller ofogsljuga, fann jag det för gott att, innan jag satte mig att notera det som just sej tilldragit hade, konsultera Pia..."
November 6, 2020
Ett sånt underbart jävla as till bok
January 13, 2026
”men klippans ärr gåvo ingen klargörelse, de sade bara: detta har hänt och detta, vi veta icke hvadtill, hvadföre”
Tror det är det här de kallar ✨litteraturupplevelse✨
En bok gjord främst för språknördar, känns det som. Författaren skriver tendensiöst in sig själv i ”archifariens” tappra/tafatta försök till den skriftliga traditionens renässans, men medvetet och därmed kan man läsa boken som ett rent språkligt tankeexperiment. Stilblandningen av lika delar pre-Argus-ortografi, nationalistisk motiverad gallring av utländska ord, slang-, barn- och talspråk samt fonetiska förskjutningar bjuder på ett stort hafsverk av easter eggs och humor på det bästa sättet, som t ex ”kriget är här, carpe diem; carpe rectum, tänkte vi och slungo snus påna”, bokstävlor, ”skärp dig, pitt-Berit”, Jonatan på krysset, ”den ene hon var halt, den andre han var blind, den tredje led af hälsporre svår”, gube samt ”beröfa oss all snille och smaak”
Dystopin och världsbygget är också intressanta i sitt dunkel, där helt lagom mycket lämnas åt fantasin samtidigt som det känns oerhört vemodigt, rått och riktigt.
Tror det är det här de kallar ✨litteraturupplevelse✨
En bok gjord främst för språknördar, känns det som. Författaren skriver tendensiöst in sig själv i ”archifariens” tappra/tafatta försök till den skriftliga traditionens renässans, men medvetet och därmed kan man läsa boken som ett rent språkligt tankeexperiment. Stilblandningen av lika delar pre-Argus-ortografi, nationalistisk motiverad gallring av utländska ord, slang-, barn- och talspråk samt fonetiska förskjutningar bjuder på ett stort hafsverk av easter eggs och humor på det bästa sättet, som t ex ”kriget är här, carpe diem; carpe rectum, tänkte vi och slungo snus påna”, bokstävlor, ”skärp dig, pitt-Berit”, Jonatan på krysset, ”den ene hon var halt, den andre han var blind, den tredje led af hälsporre svår”, gube samt ”beröfa oss all snille och smaak”
Dystopin och världsbygget är också intressanta i sitt dunkel, där helt lagom mycket lämnas åt fantasin samtidigt som det känns oerhört vemodigt, rått och riktigt.
February 28, 2018
Bra men lite för lång
December 17, 2018

Tipset (Tack Jesper!) var om en ny svensk dystopi; isar har smält, klimatkrig härjat världen och Nederländerna ockuperat det som finns kvar av Sverige. Befolkningen har fördrivits till Norrlands inland, flytöar i Hälsingland och gruvor och hålor i Dalarna. Redan där var jag intresserad, men när jag nu i influensadimmorna började läsa så fick jag någon slags intellektuell nördorgasm, då Håkansson författat boken på en helt egen språkvariant!
Berättaren, ”archifariern”, kämpar en bister kamp för att nedteckna Ödmårdens befolkningsberättelse (trots att ingen annan läser), bevara det svenska språket (till sin hjälp har han en svenskabok utgiven 1902), streta mot ockupationsmaktens spårkliga påverkan och samtidigt bekämpa fördumningen av sitt folk. Det resulterar i en berättarröst som slits mellan 1800-talssvenska, nederländska, flamländska, engelska och inavlat nyspråk. ”Ödmården” kräver sin läsare, men för den som pallar det här lekfullt och väldigt roligt.
Håkansson är, förutom författare, språkvetare och översättare av ryska, och det ger resultat och för, tillsammans med dystopi och bakomliggande budskap, tankarna till Anthony Burgess och ”En apelsin med ett urverk”. ”Ödmårdens” nyspråk är imponerande genomarbetat och håller från start till mål. Många gånger ser de täta meningarna obegripliga ut, men när jag läser dem högt för mig själv så förstår jag ofta, och annars landar förståelsen ändå i närheten. Som att jag förstår fastän jag inte förstår. En poetisk effekt.
Insprängda detaljer får mig att skratta högt flera gånger, som hur mat lagas i ”korvrosten”, köttet ”släpmöras” för att mätta ”den egna stofthyddan”. Längre anekdoter, som hur de måste lägga ut de nyfödda rödhåriga till björnarna då de inte har tillräckligt med mat, och sedan spelar nyckelharpa för att slippa höra ljuden, och hur de kokar välling på gul snö får osökt tankarna att gå till ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (och det fanns en inbakad gliring som jag glömde anteckna, men typ ”kågedalingarna med alla sina fingrar”).
Till skillnad från Teratologen anar jag en tydligare politisk satir bakom Håkanssons ”Ödmården”. När archifariern skildrar hur ockupationsmakten kom till Sverige är det svårt att inte tänka på Israels ockupation av Palestina:
”dom komm i våg på våg från sitt försjunkna Nedrigland; i tusen år, ljögo dom, i tusen år har vi levat i förskingringen, men nu återvända vi till vår historiska vagga, till Ur Valloniet. [...]
dom kommo med suveräna vapen, med förfalskade lagfarter, med glittrande lull-lull, dom kommo med arkeologiskt hittepå och språkhistoriska lurvinklar och togo över vår verlds hus för hus, kvarter för kvarter, själ för själ; vi voro söndrad i veliga och trögrunkade block och iddes inte samla oss till mer än fördömanden och självömkan...”
Jag tror också att Håkansson vill väcka frågor kring vem som äger historien. Hur historia ibland skrivs utifrån bristfälliga källor, där historikern tätar berättelsen efter bästa förmåga. Exempelvis när Archifariern romantiserar Palme:
”äldre tryggåldern utmärktes ju som bekant av en hög grad av jävlaranamma och bildningstörst och människorkärlek, allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten,”
och de firar högtid och klär ut sig till:
”Tjugonde Aknut, och det är ock den högtid då vi tröttna på varann riktigt ordentlit, så resten av satvintran hålla vi oss mest isär i enskilda palluner och drömma om ingetnting alls, så befriadt från intryck är livet.”
Det är alltså rått och roligt, med allvar skymtande i bakgrunden. Jag blir inte riktigt klok på blandningen av ”verklig dystopi” och ”Teratologisk fulochäckelifiering”, men det gör ingenting. Det är innerligt roligt att skratta åt misären som drabbar den svenska befolkningen, när ordningen ändras och vi blir de som tvingas fly. Det här är fantastisk njutläsning med eftertanke.
Tipset (Tack Jesper!) var om en ny svensk dystopi; isar har smält, klimatkrig härjat världen och Nederländerna ockuperat det som finns kvar av Sverige. Befolkningen har fördrivits till Norrlands inland, flytöar i Hälsingland och gruvor och hålor i Dalarna. Redan där var jag intresserad, men när jag nu i influensadimmorna började läsa så fick jag någon slags intellektuell nördorgasm, då Håkansson författat boken på en helt egen språkvariant!
Berättaren, ”archifariern”, kämpar en bister kamp för att nedteckna Ödmårdens befolkningsberättelse (trots att ingen annan läser), bevara det svenska språket (till sin hjälp har han en svenskabok utgiven 1902), streta mot ockupationsmaktens spårkliga påverkan och samtidigt bekämpa fördumningen av sitt folk. Det resulterar i en berättarröst som slits mellan 1800-talssvenska, nederländska, flamländska, engelska och inavlat nyspråk. ”Ödmården” kräver sin läsare, men för den som pallar det här lekfullt och väldigt roligt.
Håkansson är, förutom författare, språkvetare och översättare av ryska, och det ger resultat och för, tillsammans med dystopi och bakomliggande budskap, tankarna till Anthony Burgess och ”En apelsin med ett urverk”. ”Ödmårdens” nyspråk är imponerande genomarbetat och håller från start till mål. Många gånger ser de täta meningarna obegripliga ut, men när jag läser dem högt för mig själv så förstår jag ofta, och annars landar förståelsen ändå i närheten. Som att jag förstår fastän jag inte förstår. En poetisk effekt.
Insprängda detaljer får mig att skratta högt flera gånger, som hur mat lagas i ”korvrosten”, köttet ”släpmöras” för att mätta ”den egna stofthyddan”. Längre anekdoter, som hur de måste lägga ut de nyfödda rödhåriga till björnarna då de inte har tillräckligt med mat, och sedan spelar nyckelharpa för att slippa höra ljuden, och hur de kokar välling på gul snö får osökt tankarna att gå till ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen” (och det fanns en inbakad gliring som jag glömde anteckna, men typ ”kågedalingarna med alla sina fingrar”).
Till skillnad från Teratologen anar jag en tydligare politisk satir bakom Håkanssons ”Ödmården”. När archifariern skildrar hur ockupationsmakten kom till Sverige är det svårt att inte tänka på Israels ockupation av Palestina:
”dom komm i våg på våg från sitt försjunkna Nedrigland; i tusen år, ljögo dom, i tusen år har vi levat i förskingringen, men nu återvända vi till vår historiska vagga, till Ur Valloniet. [...]
dom kommo med suveräna vapen, med förfalskade lagfarter, med glittrande lull-lull, dom kommo med arkeologiskt hittepå och språkhistoriska lurvinklar och togo över vår verlds hus för hus, kvarter för kvarter, själ för själ; vi voro söndrad i veliga och trögrunkade block och iddes inte samla oss till mer än fördömanden och självömkan...”
Jag tror också att Håkansson vill väcka frågor kring vem som äger historien. Hur historia ibland skrivs utifrån bristfälliga källor, där historikern tätar berättelsen efter bästa förmåga. Exempelvis när Archifariern romantiserar Palme:
”äldre tryggåldern utmärktes ju som bekant av en hög grad av jävlaranamma och bildningstörst och människorkärlek, allting var systerskap och broderskap, man aktade sitt själagarn och förspall sej ej på meningslöst glitter, man dyrkade flijten, trofastheten, måttligheten och solidaritäten,”
och de firar högtid och klär ut sig till:
”Tjugonde Aknut, och det är ock den högtid då vi tröttna på varann riktigt ordentlit, så resten av satvintran hålla vi oss mest isär i enskilda palluner och drömma om ingetnting alls, så befriadt från intryck är livet.”
Det är alltså rått och roligt, med allvar skymtande i bakgrunden. Jag blir inte riktigt klok på blandningen av ”verklig dystopi” och ”Teratologisk fulochäckelifiering”, men det gör ingenting. Det är innerligt roligt att skratta åt misären som drabbar den svenska befolkningen, när ordningen ändras och vi blir de som tvingas fly. Det här är fantastisk njutläsning med eftertanke.
April 13, 2017
Jag vet inte var jag ska börja, men det får nog bli SPRÅKET. En slags rotvälsk gammelsvenska mixad med holländska och lokala historiska slangord, berättad av en ganska egensinnig och fatalistisk "archifarie", med något dunkla uppfattningar om hur det lät och såg ut i ett Sverige ungefär i våra dagar.
"eftersom jag, archifarien, är den mest alfabetiserade av oss smuts-alfer som häruti skogsfanskapet bo, eftersom jag - runmagiker, gjutmästare av åsigter, tankeflimmer och alldagliga intermezzon uti bokstäflors hyperknepiga formar - eftersom jag alltså har detta nertecknande av Lifsens usla gång på min lotto och åstundar att behandla denna pligt med nogskap, flijt & hälst utan att småskarva, svindla eller ofogsljuga"
Alltså. Ospecificerad tid i framtiden. Sveriges klimat har förändrats, och landet har invaderats av Nedrigländarna, som undanträngt lokalbefolkningen till att leva i ett armod som gränsar till stenåldersliv. Just Ödmårdarna bor i fuktiga hålor någonstans söder om det som en gång var Gävle, och drängs under Satvintran med mårdhundar, svält och legender om Bellman.
De tillber ärkeängeln Jonatan (Lejonhjärta), Palme, och offrar täljgubbar till Emil för att få bukt med underlivsbölder eller bara att få känna lite hopp i "jordetillvarons skamlösa roffarkamp"
Så en dag. Ett grönskimrande "schrot-parti" dimper ner på marsken, och visar sig vara en "raktor" med NASA NUCLEAR tryckt på sidan. På något vis lyckas ödmårdarna lära sig att använda den, och sen blir livet sig inte mera likt. Hålorna elektrifieras, man börjar raka sig över hela kroppen (!), nyttja brödrostar, och pumpar svartvattnet ur översvämmade hålor. Med kärnkraft återbyggs alltså Folkhemmet i ny cykel, med förbättrad allmänhälsa och trångboddheten ett minne blott.
"å sistone har raktorn gettoss just en excellent yttre sircumbstance och frammanat hos oss en idé om en möjlig högre vits med detta eländes träckband vi kalla Lifvet; vi äga nu åtminstone en glimpt af förtröstan, en aning om att historien inte enbart är ett ändlöst mangel af godtyckliga elakheter och ett staplande af blott smutstvätt; vi äga, kort sagt, en bräcklig förhoppelse om en beständigare Lycka"
Men. Ändå blir det trubbel. Med förtur i kön till Bingo-hålan, protester mot beskattning, och uppror mot övermakten som hierarktiskt etablerar sig. Grämelserna tar form "-alltid ett helvetiskt dingalorum". Så spårar det ur, och man blir varse om att allting fortsätter skava även när man fått det varmt och ordnat. Man vill tvinga sitt livssätt på andra, skäms för att man inte är solidarisk med de som har otur och får sina hålor översvämmade eller på annat sätt blir utsatta, men internerar dem likväl i Mårdhundarnas inhängnad, och skjuter efter dem när de försöker söka föda. (Känns denna exkludering igen?)
Till sist hittar Nedrigländarna raktorn, och livet återgår till det gamla. Man försöker sig på uppror, men får annat att tänka på när hålorna blir alltmer översvämmade och hemska varelser som håller till kring bedongsarkofagen i Forsmark invaderar.
Detta är en postapokalyptisk allegori över vår samtid. Hur vi sparkar nedåt så snart vi kommit upp ett par pinnhål i livet. Tack vare språkets vindlingar blir det ett ovanligt grepp för samhällskritik, och kanske också en gliring till vårt erbarmliga försvar när vi låtit Holland expandera som självaste Nazityskland. Jag hade roligt rakt igenom hela eländet.
"eftersom jag, archifarien, är den mest alfabetiserade av oss smuts-alfer som häruti skogsfanskapet bo, eftersom jag - runmagiker, gjutmästare av åsigter, tankeflimmer och alldagliga intermezzon uti bokstäflors hyperknepiga formar - eftersom jag alltså har detta nertecknande av Lifsens usla gång på min lotto och åstundar att behandla denna pligt med nogskap, flijt & hälst utan att småskarva, svindla eller ofogsljuga"
Alltså. Ospecificerad tid i framtiden. Sveriges klimat har förändrats, och landet har invaderats av Nedrigländarna, som undanträngt lokalbefolkningen till att leva i ett armod som gränsar till stenåldersliv. Just Ödmårdarna bor i fuktiga hålor någonstans söder om det som en gång var Gävle, och drängs under Satvintran med mårdhundar, svält och legender om Bellman.
De tillber ärkeängeln Jonatan (Lejonhjärta), Palme, och offrar täljgubbar till Emil för att få bukt med underlivsbölder eller bara att få känna lite hopp i "jordetillvarons skamlösa roffarkamp"
Så en dag. Ett grönskimrande "schrot-parti" dimper ner på marsken, och visar sig vara en "raktor" med NASA NUCLEAR tryckt på sidan. På något vis lyckas ödmårdarna lära sig att använda den, och sen blir livet sig inte mera likt. Hålorna elektrifieras, man börjar raka sig över hela kroppen (!), nyttja brödrostar, och pumpar svartvattnet ur översvämmade hålor. Med kärnkraft återbyggs alltså Folkhemmet i ny cykel, med förbättrad allmänhälsa och trångboddheten ett minne blott.
"å sistone har raktorn gettoss just en excellent yttre sircumbstance och frammanat hos oss en idé om en möjlig högre vits med detta eländes träckband vi kalla Lifvet; vi äga nu åtminstone en glimpt af förtröstan, en aning om att historien inte enbart är ett ändlöst mangel af godtyckliga elakheter och ett staplande af blott smutstvätt; vi äga, kort sagt, en bräcklig förhoppelse om en beständigare Lycka"
Men. Ändå blir det trubbel. Med förtur i kön till Bingo-hålan, protester mot beskattning, och uppror mot övermakten som hierarktiskt etablerar sig. Grämelserna tar form "-alltid ett helvetiskt dingalorum". Så spårar det ur, och man blir varse om att allting fortsätter skava även när man fått det varmt och ordnat. Man vill tvinga sitt livssätt på andra, skäms för att man inte är solidarisk med de som har otur och får sina hålor översvämmade eller på annat sätt blir utsatta, men internerar dem likväl i Mårdhundarnas inhängnad, och skjuter efter dem när de försöker söka föda. (Känns denna exkludering igen?)
Till sist hittar Nedrigländarna raktorn, och livet återgår till det gamla. Man försöker sig på uppror, men får annat att tänka på när hålorna blir alltmer översvämmade och hemska varelser som håller till kring bedongsarkofagen i Forsmark invaderar.
Detta är en postapokalyptisk allegori över vår samtid. Hur vi sparkar nedåt så snart vi kommit upp ett par pinnhål i livet. Tack vare språkets vindlingar blir det ett ovanligt grepp för samhällskritik, och kanske också en gliring till vårt erbarmliga försvar när vi låtit Holland expandera som självaste Nazityskland. Jag hade roligt rakt igenom hela eländet.
August 1, 2020
Briljant buskisdystopi, som är buskul men också brutal. Rå, bokstavlig dekonstruktion av svensk kultur och av mänskligt liv och kulturbyggande överhuvudtaget. En framtidsskildring som verkligen tar fasta på själva språket, som ett organiskt utvecklat väsen som här har tagit sig fantastiska uttryck; enastående läsupplevelse.
December 5, 2019
Den här boken är bara ett deppigt oläsligt virrvarr tills man läser högt ur den och plötsligt går det inte att sluta skratta. Geni på gränsen till galenskap.
December 26, 2019
Fantastic! Read my blog: https://minhylla.blogspot.com/2019/12...
December 16, 2021
En härligt galen och rolig bok med ett märkligt och finurligt språk, rekommenderas!
August 25, 2025
Vilken jävla resa. Som Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, minus perversionerna.
September 27, 2025
Fantastiskt imponerande märklig. Språket ett eget väsen.
Displaying 1 - 13 of 13 reviews