Novemberkvällar i London. Packar ordrar och går igenom förra årets nyheter med Lundell. Som utlandssvensk känns företeelser som "Edward Blom rasar" extra absurt.
Det finns en typ av inslag i dagboken som jag själv rasar lite över och det är de holofrasiska restaurangreccarna, och det säger jag från en fellow o-foodies horisont. Det är däremot kul när författaren hittar på egna ord i Harry Martinsons anda, t.ex. 'fingerfrysarväder'.
I världen, på gården och i själen råder ett rasande stillestånd. De ständiga funderingarna på "uppbrott, livsförnyelse" finns kvar, "måste bli fri" från tvåsamhet t.ex. Ändå utbrister Uffe efter Frankrikevistelsen/parsemestern: "Fälten har aldrig varit så vackra." Vi känner alla igen oss.
En sak som förvånade mig var att han blir överraskad av att träffa en promenerande psykologtant med hund. Är inte hela Österlen fullproppat med sådana?
Liksom Uffe undrar jag fortfarande lite vad postmodernism egentligen innebär, blir tokig om jag inte har en penna i handen under bokläsning och intygar att "alla andradagar i ateljén brukar vara mediokra."
Det är enerverande med den slentrianmässiga islamofobin som Uffe nog tänker är vanlig ateistisk frihetslängtan. Men mest är det mysigt att höra denna stream of consciousness om allt från hur man bäst steker fisk och varför R Jomshof är sjukt obehaglig, till nyliberalismens grepp om det svenska samhället, vad som är fult i skjortväg på män, och plus och minus med den nya Barbie-filmen.
Uffe brinner vidare om sin tillvaro i vår allt mer bisarra samtid i sina dagboksanteckningar. Som alltid en mestadels rätt så härlig läsning från någon som oängsligt delar med sig av sina åsikter.
Det är märkligt att det är lockande att lyssna på/läsa en bitter gammal gubbe (om inte förr är jag snart där själv), men många tankar är nog allmänmänskliga Igenkänningen i mycket och känslan av att höra/läsa någons dagboksanteckningar drar nog. Lagom intressant och på något sätt rogivande.