Det är med en tom känsla jag lämnar "De förblindade" men jag är något taggad på fortsättningen, jag vill veta vad Clara ska göra härnäst...
Clara är psykolog till yrket. Singel och medelålderskvinna gör att hon hamnar på tinder och faller handlöst för galleristen Maximilian som också äger coola lägenheter och jobbar i Paris. Ja det skriker lyx och rikedom. När han sedan charmar och är en gud i sängen, så är Clara körd.
Ack börjar det ske svängar och konstiga drag hos Maximilian och Clara vet inte vad som händer. I vevan kommer en klient till henne, Hedda, som har liknande upplevelse och tillsammans måste de två kvinnorna sätta ihop det osammanhängande och förvirrade pusslet.
För det första är språket enkelt och fängslande men när Hedda kommer in, så blir det ordentligt osammanhängande och man hamnar från teaterscenen till talkshow. Ja i början kunde man ändå först och känna igen sig med Clara. Men sen så formuleras det inte vem klienten är förrän mycket mycket senare, och man sitter då lite som ett frågetecken men tänker, det kommer nog ett svar.
Texten fortsätter sedan så. Det är hopp i dialogerna och i scenbytet, för hastigt för att man ska känna spänningen i luften. Det rabblas upp scener, dialoger och påståenden.
Jag saknade således en uppbyggnad för att verkligen känna det ryssliga med Maximilian och hans psykiska metod.
Eller så var det för att jag ser röda flaggor som jag bara viftade med handen och tänkte, next.
Iallafall, så läste jag nyligen Colleen Hoovers böcker om våldsamma relationer och kan bara säga att Wilk har liknande element och drag. Visst är Wilks karaktärer äldre och slutet är mycket sorgligare och hjärtskärande, men det finns en våldsamhet hos mannen och något förståndigt resonemang bakom det, som skyddar hans beteende. Ja asså att han faktiskt är psykiskt störd och därav så gör han... Men efter Hovers bok kan man väl säga att skapa resonemang är det vanligaste ett offer gör, de försöker förstå och vara medlidande mot förövaren. Slutar det bra? Nej gud...
Jag satt faktiskt bänkad i boken trots sina brister på text, djup, uppbyggnad och känsla.
Men det fanns ett tempo och de korta kapitlerna gav mig en rejäl skjuta i läsningen. Rätt så många oförutsedda svängar men ändå. Jag känner att man vet slutet men ändå är det något psykiskt som gör att jag förvånas... Ja det är fascinerande.