En debutroman som med skärpa och rapphet skildrar sorgen efter en förlorad vänskap.
Matilda står och kokar gröt åt sin son när hon får telefonsamtalet. Hennes bästa vän Ellen har kastat sig ut från sin balkong. Ellens självmord blir början på en sorgeresa i högt tempo där Matilda tvingas konfrontera sina egna skuldkänslor – och den dolda sanningen om ett familjedrama hon blundat för.
”En av oss kommer dö ung” är en samtidsberättelse om Malmö, ölklibbiga dansgolv och flickors hemligheter. En berättelse om Ellen, som var så jävla dum i huvudet att hon gick och tog livet av sig. Och om Matilda, vars syn på livet, relationer och det förgångna måste skrivas om. Men framför allt en berättelse om den komplexa kärleken till en vän.
Ellen har tagit livet av sig och hennes vänner tvingas bearbeta sorgen och rannsaka sig själva, hårdast tar det på bokens huvudperson Matilda som var Ellens bästa vän.
”Tänk om jag aldrig någonsin mer kan känna mig bara lycklig?”
Det här är en ojämn debutbok som inte lämnar några tvivel om att författaren varit i en liknande situation som Matilda. En av oss kommer dö ung är bitvis mycket realistisk och klok, rolig och träffande. När Matilda släpper ut sin filterlösa frustration – sorg kanaliserad som ilska – över sin familj och en ung stackars skoförsäljare, fångar hon mig. Jag tycker om rättframheten med vilken författaren låter Matilda klaga över intetsägande avskedsbrev, att hon har mage att kalla den döda för dramaqueen och annat nedsättande. (Jag tycker man ska minnas döda som de var i sin komplexitet. Tänker extra mycket på det idag då det är precis två år sedan min pappa dog.)
”Är det inte så alla tänker? Det måste vara något fel på mamman, varför var hon inte där?”
Flera av Astrid Billengrens fina formuleringar ger mig aha-upplevelser exempelvis om vänskapsrelationer, moderskapet och om att det inte gick att byta identitet när man började högstadiet. Jag skrattar högt när hon låter Matilda slänga sin sons krans överbord och när hon i ringen runt midsommarstången väser till den stackars kranslösa sonen ”men dansa då”.
”Jag hade aldrig sett några män ha en sådan gemenskap som jag hade med mina tjejkompisar. Män gjorde saker tillsammans men de var mer som små barn, de lekte bredvid varandra, inte med varandra. Det måste vara därför vissa tjejer sa att de gillade att hänga med killar, att allt var så enkelt med killar.”
Mellan varven känns det dock som att jag läser en privat hyllningsbok. De nostalgiska avsnitten som handlar om författarens tillbakablickar på barn- och ungdomsåren med Ellen är inte speciellt intressanta. (Men gillar man Kalmars jägarinnor, gillar man nog den här också.) Det här med att festa ”bort” problem och på så sätt skaffa sig nya dito blir tröttsamt att läsa om. Jag får ingen klar bild av Ellen heller. Hon är å ena sidan en smått extrem person som förför gränslöst, klättrar högst och festar hårdast, samtidigt är hennes största önskan man och barn (som Anna). Jag har själv aldrig mött någon sådan person. Alla extroverta festprissar jag mötte som ung ville inte ha barn (då). Egentligen tycker jag inte att plotten med hemligheten fungerar riktigt. Det är paradoxalt att Matilda på detaljnivå kan läsa sin mammas kroppsspråk samtidigt som samma mamma kunnat bära på en smärtsam hemlighet vilken Matilda dessutom hela tiden har en saftig ledtråd till. Men okej Matilda är väl en sådan som kan förtränga grejer, vad vet jag. Antagligen är det väl det hon gör när hon knappt reagerar på sin mans otrohet.
”Människor brukar säga att man blir skör av att få barn. Att man inte vet hur man ska göra rätt. Så kände inte jag. Jag kände mig stor och mäktig. Nu hade jag honom och inget kunde någonsin komma åt mig. Hjalmar skulle älska mig oavsett vad jag gjorde.” (Byt ut barnnamnet där så kunde det varit skrivet av mig.)
Det har varit en oerhört lättläst bok, ett enormt bra driv och ett lätt men ändå vackert språk. Vänskapsrelationerna var intressanta, och mycket känns klockrent skildrat.
Är ju också lite extra speciellt att läsa om en skåning som bor och har ett liv i Stockholm, och sedan återvänder till Malmö för att påminnas om att vännerna där fortsätter sina liv och att det är så mycket man missar. Man kan aldrig riktigt få tillbaka relationen man hade när man bodde nära.
Men tyvärr fastnade jag aldrig riktigt för kärleksrelationerna och tråden med Matildas och Ellens föräldrar känns på något sätt onödig trots att den borde få mig att förstå karaktärerna och dynamiken bättre.
Jag tycker dock fortfarande att det var en träffande och hjärtskärande bok.
Varför gjorde du så Ellen, lämnade mig och Matilda?!
Man slängs in med Matilda som rörig och katastrofal berättare, nej hon är bara otroligt känsloladdad, manisk, irrationell och opålitlig berättare. Det har sin charm, onekligen. För varje kapitel, varje blad man lär känna Matilda och Ellen, blir man en i berättelsen.
Astrid lyckas väl med att dra in läsaren och fånga dem i sin berättelse. Hon har en berättarförmåga som är otroligt fascinerade och djupt. Man hamnar i ett hav av känslor, minnen och hemligheter.
Det finns såklart stunder i boken som man undrar, vad menade Ellen?! Vad menade hon när hon inte ville ha lådan? Och varför gjorde hon abort när hon ändå ville ha barn?! Men det kanske är så man får ta romanen, med en stor näve salt. För Matilda är inte allvetande, hon vet inte allt om Ellen.
Kan man säga det själv? Vet jag verkligen allt om min bror, han som jag ändå känt sen han var en bebis, nej. Jag kan nog aldrig förstå honom fullt ut. Det finns hemligheter han har och skulle han gå bort, oavsett hur, så skulle jag nog känna mig tom och ha massor med frågor.
Slutet lämnar en med en tomhet, man vet ju att svaret är där eller inte... Det finns oftast inget svar i en roman utan bara insikter, insikter att livet fortsätter...
This entire review has been hidden because of spoilers.
2,5 stjärnor: Varken jättebra eller jättedålig. Boken handlar om sorgen efter att en vän begått självmord. Den är skriven ur (perfekta) Matildas perspektiv. Hon som vuxit upp i en kärnfamilj och som nu är gift och är mamma till en liten Hjalmar. Tyvärr har jag svårt att både förstå och sympatisera med Matilda alla gånger, men jag tycker desto mer om Ellen.
Helt otroligt egotrippad och sympatilös huvudperson. 2/3 av boken gör hon den ena helt sinnessjuka saken efter den andra och får i slutändan komma undan med allt. Sista tredjedelen ändrar ton på ett sätt som inte funkar och familjedramat kläms in med skohorn. Förstår verkligen inte hur folk kan gilla den här boken.
Riktigt dåliga dialoger som känns forcerade och icke trovärdiga. Dialogerna är också övertydliga och lämnar noll utrymme för tolkning åt läsaren. Karaktärerna är ensidiga och ger ofta endast uttryck för att spegla en specifik känsla/reflektion åt huvudpersonen i en kort del av boken. Det positiva var ändå storyn - jag var redo att ge upp boken ca 100 sidor in men tyckte författaren byggde upp historien bra och man ville ändå fortsätta läsa. Jag känner dock ingenting i slutet, vilket för en bok som ska handla om ens bästa väns självmord måste ses som ett underbetyg.
Glasklart berättat om två barndomsvänner och sorgen som följer när den ena, till synes utan förvarning, tar sitt liv på på ett brutalt sätt. Båda huvudpersonerna är tydligt och tredimensionellt avtecknade - här finns mycket mänsklig fulhet, skeva relationer och dysfunktion under den tillsynes så normativa ytan. Bäst av allt är dialogen som känns äkta, och ibland blir tragikomisk när författaren skildrar hur irrationell sorgen kan göra oss. Jag gillar egentligen ingen av karaktärerna i boken, utöver möjligen berättarröstens man, och det är nästan det bästa. För det betyder att jag tror på dem, att författaren lyckats göra dem till människor med all vår tillhörande oangenämlighet.
Är inte jätte imponerad. Sån bok man läser en gång, som sedan får ligga och damma i bokhyllan. Så fruktansvärt osympatiska karaktärer, men orkar inte ens bry sig till slut🤨
Astrid Billengrens ”En av oss kommer dö ung” är en fängslande och viktig roman om sorg och vänskap. Boken inleds med att Matilda får veta att Ellen, hennes bästa vän sedan barnsben, har tagit livet av sig. Vad fick henne att göra det? Hade Matilda kunnat förhindra det? Kände hon ens Ellen? Vems fel är det och hur ska man kunna leva vidare?
Självklart ett tungt ämne, men trots sorg och ångest finns det humor och värme som gör det uthärdligt att gå in i det här outhärdliga.
Speciell bok för mig att läsa eftersom jag fick testläsa den för ett par år sen. Redan då märktes det att här skulle bli bra. Som många andra känner jag inte att det är en debutant jag läser, eller att texten skulle vara "journalistikskadad". Jag gråter många gånger, men det är väldigt nyktert berättat om något som kunnat bli klistrigt sentimentalt. Matildas sorg är oresonlig, spretig och bråkig och känns så riktig. En tung bok som är lätt skriven. Och vänskapen, åh vad den skär in i mig. Det hade kunnat vara en roman bara om hur mycket två vänner kan älska varandra och det hade ändå varit starkt.
Fantastisk. Bara tar en genom Matildas sorg och alla känslor med fina blickar in i hennes liv. Hade kunnat läsa lika många sidor till typ, var verkligen inne i denna!
jag gillade delarna som handlade om sorg, att en sorgeprocess kan innehålla så många olika känslor och jag gillade att det va något som författaren la mycket tid på. men sen kom det delar i boken då det kändes som jag läste manus till pretty little liars - hon va otrogen mot den han va otrogen mot den hennes mamma va otrogen med den pappan och ! det finns ett hemligt syskon som aborterats och wow vad hade hänt då ?????? känns som de delarna har lagts till för att ge boken mer handling utöver sorg men tycker det är onödigt och känns inte heller som det ens avslutas på nåt vettigt sätt
Den här boken beskriver på ett bra sätt hur man kan hantera sitt sorgearbete efter att någon gått bort på ett sådant tragiskt sätt. Boken är otroligt viktig och den bör läsas av alla. Vi får även hoppa tillbaks i tiden och lära känna Ellen genom Mathildas ögon. Jag grät en skvätt till boken då jag kan känna igen mig i alla frågor man ställer sig och sorgen som gör så ont. Vi kan aldrig prata för lite om psykisk ohälsa och därför tycker jag den här boken är otroligt viktig och jag är glad att det finns människor som Astrid som vågar lyfta dessa tunga ämnena på ett sådant naket sätt.
Bokklubbsbok. Har försökt fundera i en vecka men vet inte riktigt vad jag tycker? Tyckte den var jobbig, men det är också för att huvudkaraktären blev så himla frustrerande men det var ju på grund av sorgen hon upplevde och den tyckte jag ändå skildrades fint och verkligt. Läste boken i ett svep, men det var mer för att jag på nåt sätt ville bli av med känslan den gav mig och se om hon skulle bli rimlig. Så gillade väl, den var arg och ledsen som sorg kan vara, men på något sätt så dras betyget ned av att jag inte stod ut med huvudkaraktären även om det nog var meningen.
Väldigt bra, ganska sorglig, men ändå fin på ett sätt. Ibland lite trasslig med allt och alla relationer, men lätt att hänga med i vad som händer ändå. Kände mig väldigt involverad i boken, och blev väldigt berörd många gånger, samt delar i boken jag på ett sätt kunde känna igen mig i. Känns verklighetstroget. Vissa grejer och ageranden av karaktärer hade jag velat förstå bättre, som sagt, lite trasslig, men allt som allt: bra bok!
Egentligen en bok jag borde ha tyckt bättre om. Om självmord, relationer & vänskap. Utgångspunkten (en tjej i gamla tajta kompisgänget begår självmord - varför!?) och berättelsen i sig intressant, men fick inte feeling för vare sig berättande, språk eller karaktärer. Många utslängda krokar och trådar som till slut aldrig fick slut eller konsekvens. 2 av 5 ej ihopknutna säckar.