Åsa Beckman växer upp i en familj som präglas av hennes far, författaren och poeten Erik Beckman. Där finns en stark kärlek men också perioder av vacklande självkänsla, otrohet och missbruk som kommer att påverka henne – då och länge efteråt.
Med åren har hon börjat intressera sig för hur barn till författare verkar utveckla ett medberoende till sina både utlevande och känsliga föräldrar. Tidigt lär sig barnen att stötta och uppmuntra, får svårt att själva ta plats och anpassar sig för att inte störa deras skrivprocess. Samtidigt får de finna sig i att förvandlas till ”material” och se sig själva dyka upp i föräldrars böcker. De här barnen förstår en sak: att konsten är viktigare än livet.
Det blir en essä om många av de författarbarn som hon läst, hört och identifierat sig med, och hon nystar i trådarna i sitt eget liv. Här berättar hon för första gången rakt om sin egen barndom och väjer inte för det svåra.
De där jävla författarna! Man kan inte leva med dem och man kan inte leva utan dem. Jag har så många fördomar om författare bland annat att de måste må skit eller åtminstone veta vad lidande är för att kunna skriva bra böcker. Ju sämre en författare verkar må, desto bättre böcker skriver hon? Eller han.
Åsa Beckman (f. 1961) är i egenskap av dotter till författare och poeten Erik Beckman (1935-1995) expert på området. I Kulturbarn berättar hon om sina personliga erfarenheter av att växa upp med en narcissistisk far och en konstnärligt medberoende mor. Han hotar med självmord och resten av familjen anpassar sig. Beckman argumenterar väl för att förhållandet liknar missbrukarens och hans medberoende. Detta är ofta men inte alltid en patriarkal företeelse.
Mycket intressant och hårresande är det att ta del av hur barnen till Thomas Mann, Slas, Per Westberg, Olof Lagercrantz, Jörn Donner, paret Myrdal, Kerstin Thorvall, Anna Wahlgren, Ingmar Bergman med flera plågats av sina kulturföräldrar. Åsa själv fick sitta med mamma och syskon runt radion och lyssna på ett verk som handlade om pappans snedsteg med en älskarinna bara några år äldre än Åsa själv.
Feminismen och digitaliseringen har gjort att människor oavsett kön, ålder och hudfärg kan berätta sin version av verkligheten, det som tidigare varit förbehållet några få (ofta vita män). Författarna som det handlar om i den här boken delar den starka övertygelsen om varje individs rätt att berätta sin egen historia. Och ja, det är varje författares rätt, men är det möjligt att förena med vettigt föräldraskap? Tydligt är att dessa (mestadels gamla) författare varit föräldrar som bäst i andra hand. Det ska bli spännande att se om exempelvis Knausgårds barn kommer att skriva något offentligt i framtiden…
Jag tycker mycket om Beckmans balanserade essä som bland annat väcker mina tankar på den misslyckade förälderns olika nivåer. En passiv, som kan liknas vid ett vårdträd; tyst och stabil är en dröm (tror jag) jämfört med en suverän gränslös patriark som stjäl uppmärksamheten och kidnappar resten av familjens känslor. Varken status eller bananskal att glida på väger upp grandiositet. Att växa upp i bekräftarens roll, med det emotionella centrat utanför sin egen kropp måste vara om inte förödande så väldigt jobbigt, och man får nog räkna med minst en panikattack. Men vad det verkar kan man bli mycket klok också – som Åsa Beckman.
Extremt intressant! Åsa Beckman kollar på hur barn till författare upplever medberoendet som uppstår när ens liv kretsar kring författaren och skrivandet. Vi får en inblick i flera författarbarns uppväxter där det oftast är den skrivande föräldern som sätts i fokus medan familjen lär sig att omhänderta alla hens behov så att skrivandet kan rulla på. Barnen får vara tysta under specifika timmar på dagen. De får hjälpa den plötsligt förtvivlade författaren att känna sig bättre till mods när inspirationen brister. De får även bistå med inspiration från sina egna liv, vare sig de vill det eller ej.
Även författande författarbarn berörs. Barn vars privatliv har blivit blottade i föräldrarnas texter. Plötsligt anser föräldrarna att det inte längre är acceptabelt att skriva om folk runt omkring en när barnen gör detsamma mot dem. Och givetvis pratar Beckman om hur det inte är lika vanligt att en kvinnlig författare får skriva i fred medan hennes make tar hand om resten (men det sker).
Jag gillade upplägget! Hur vi hoppar mellan andra kulturbarn och sedan tillbaka till Beckmans egna minnen av sin pappa Erik Beckman. Jag tycker det blir mer trovärdigt att vi får se det från en "källa" som har sina egna uppfattningar samtidigt som vi får ta del av andra erfarenheter. Boken var inte för lång och tempot flöt på bra så att vi aldrig stanna hos någon för länge, även om vi ofta återvände senare. Det är komplext och lyckas fånga upp flera aspekter av det hela på enbart 250 sidor. Givetvis hade mer utrymme skapat en bredare och djupare diskussion, men jag tycker det funkade bra som det är. Om inte annat fick jag tips på en massa författare jag aldrig har hört talas om förut! (jag har dock extremt dålig koll på äldre svenska författare, så ta detta med en nypa salt)
Essäistiskt skrivet om uppväxt som barn till en känd författare. Åsa Beckman jämför sina egna upplevelser med många andra kulturbarns och det tycket jag är en av den här bokens stora styrkor. Det har varit intressant läsning som väckt många tankar. Även denna bok är ett verk jag läst kvällar efter arbetsdagar som varit sprängfyllda av inlärning och jag har varit så tacksam över Åsa Beckmans språk och text, att det känts som att vila i väldigt kompetenta händer. Det är en välformulerad, resonerande men alltid lättflytande bok.
Som titeln antyder handlar själva essän om hur det är att växa upp i skuggan av en berömd författare, där nära och kära intar en medberoende ställning och blir även ett så kallat ”skrivarstoff” i dennes författarskap. Barnen anpassar sig efter, stöttar och uppmuntrar förälderns skrivande. Samtidigt som föräldern själv fritt inhämtar material som kan gynna deras skrivande: alltifrån barnets egenskaper, vissa karaktärsdrag, erfarenheter och upplevelser kan dyka upp i förälderns böcker. Beckman tar såväl upp egna erfarenheter som andra exempel, däribland författare som Thomas Mann, Stig Claesson och Kerstin Thorvall. Missa inte! - rekommenderas särskilt till er som, liksom jag, har tendens att nörda ner sig i ett ämne. Smart, fascinerande och väldigt omfångsrikt på sina ynka 250 sidor.
4.5. Oavbrutet intressant om kulturbarn och deras uppväxt i skuggan av sina föräldrar, hur deras anpassning till föräldrarnas författande kan liknas vid ett medberoende. Man kan visserligen invända och säga att alla barn anpassar sig efter sina föräldrar, men kanske det ligger något i det ändå, eller är somliga personer lite mer grandiosa och självupptagna dessutom författare? Lite hönan och ägget. Oavsett: en mycket bra essä där, förutom författarens egen pappa figurerar, vi möter Thomas Mann, Ulf Lundel, Sonja Åkesson. Bland annat. Ett måste för alla som är intresserade av litteratur och kanske även skrivande.
Intressant om barn till författare, och om trollkretsen kring författare, om medberoendeskap till någon som skapar, som liknar ett medberoendeskap till någon med psykisk ohälsa eller missbruk och i många fall också är just det, kombinerat. Jag tänker då jag läser att det här måste gälla i flera andra fall, där föräldern är berömd, framgångsrik och/eller familjens självklara centrum. Men det Beckman säger är att just författare är ett eget släkte, där det konstnärliga värdet, synen på just författare som "upphöjda" präglar situationen. Jag tänker kanske, men värjer mig lite. Tänker att det centrala ändå är att föräldern har den där karismatiska förmågan, som det viktigaste. Att det finns ödmjuka författare, och författare som inte sätter sig själv i centrum. Kanske har jag fel, är naiv eller vill inte tänka så om det skrå jag tillhör/vill tillhöra. Tänker ändå att det är ganska skönt att jag inte har familj även ur den här synvinkeln. Mina katter kommer förhoppningsvis inte att förebrå mig nått (men vem vet vad framtiden innehåller?). Exempel från olika kultur/författarfamiljer, varvas med det egna perspektivet som barn till Erik Beckman, experimentell författare. Jag har nyligen fått överta ett stort gäng böcker av honom, som ägts av hans kollega på Hola folkhögskola, där han alltså också varit lärare (och där jag nu driver skrivarkurser). Jag ska läsa in mig på hans experimentella författarskap, och tänker att jag vill lyfta fram det, hedra hans minne, föra fanan vidare om jag kan. Det här blev mer eller mindre min introduktion till honom, vilket kanske är nyktert och bra. Åsa träffade jag på en litteraturkryssning på Ångermanälven i somras, det var som fint att höra henne berätta, just på den plats där hon vuxit upp och där flera av partierna om hennes far utspelar sig. Förhoppningsvis kommer vi också att kunna bjuda in henne till Hola. Ser fram emot det!
Vet inte riktigt varför jag tyckte så mycket om den. Kanske för att den kändes så ärlig och skör. För att den var full av så många mänskliga tillkortakommanden från stora kulturpersonligheter. Relationen förälder/barn och hur det påverkar oss hela livet är ett intressant ämne, något att känna igen sig i även om man inte är ett kulturbarn.
Rigtig velskrevet og dybt reflekteret essay om at være barn af en forfatter - og ufrivilligt inddraget i forfatterens verden. Beckman argumenterer for børnenes ret til at tage til genmæle og fortælle deres egen historie. Anbefales
Intressant, reflekterande bok om livet som barn till kulturpersonligheter. Tror inte att detta bara gäller barn till författare utan även till konstnärer, musiker och andra kreativa storheter. Att leva upp i skuggan av ett ego?
Hvem har retten til at fortælle? Må en forfatter bygge sine karakterer på nære familiemedlemmer? Hvor langt må man gå i kunstens navn? - I sit essay behandler ÅB vedkommende emner, som vi kender dem i forbindelse med værker af Tove Ditlevsen, Karl Ove Knausgård, Nadia Kløvedal Reich (der har skrevet forord i den danske udgave, som jeg har læst), Thomas Boberg med flere.
Og hvem bakker op og trøster en forfatter, når anmeldelserne er kritiske og priserne udebliver? Det ved børn af og familier til forfattere.
Åsa Beckman, litteraturskribent og assisterende kulturredaktør på Dagens Nyheter og datter af forfatteren Erik Beckman, kaster et klogt og klart blik på, hvordan stor litteratur bliver til.
Hun kæder dygtigt og læseværdigt sin egen historie sammen med andre døtres og sønners beskrivelser af, hvordan det var at vokse op i en familie, hvor alt kredsede om den skrivende forælder. Hvor børnene på én gang blev tilsidesat og ophøjet, og i flere tilfælde udviklede en medafhængighed af berømmelsen i symbiose med deres grandiose forælder, som der står i bagsideteksten.
Som hos Ingmar Bergman, Pär Lagerkvist, Thomas Mann, Alva og Gunnar Myrdal, Kerstin Thorvall, Anna Wahlgren og mange flere.
Interessant og vedkommende. Hun holder sig stringent til emnet og skriver letforståeligt. Godt stof som udgangspunkt for diskussioner i læseklubber og andre steder.
Otroligt intressant om att växa upp med en skrivande förälder. Beckman tar avstamp i sin egen uppväxt men boken handlar även om andra barns upplevelser av författarföräldrar. Om medberoende och och djup självupptagenhet, skriven med stor insikt.