Vintern 1941 bestämmer sig komikern och journalisten Arne Hoffmann för att lämna New York och åka tillbaka till Berlin, där han inte varit på tjugo år. Hans omgivning tycker att han är galen som reser till ett land i krig, men Arne har bestämt sig. Han måste få veta hur hans judiska kusin Leah och hennes familj har det, de som blivit kvar i nazisternas Tyskland. Han anar inte hur det beslutet ska komma att påverka både hans eget och deras liv.
När nazisternas deportationer till dödslägren i Polen inleds måste Arne göra allt han kan för att rädda Leahs familj till Sverige, och skydda den judiska kvinnan Rut han träffat i Berlin. Samtidigt riskerar Arne att själv gå under.
Åke Edwardson is a Swedish author of detective fiction, and a professor at Gothenburg University, the city where many of his Inspector Winter novels are set. Edwardson has had many jobs, including a journalist and press officer for the United Nations, and his crime novels have made him a three-time winner of the Swedish Crime Writers' Award for best crime novel. His first novel to be translated into English, in 2005, was Sun and Shadow. The second, Never End, followed in 2006.
Det går inte att inte bli drabbad av en bok om förintelsen. På så sätt läsbar. Dessutom hade den ett annat perspektiv än jag tidigare läst, om de tyska soldater som hjälpte judar i hemlighet. Det som störde mig var en del dialoger som kändes fåniga och banala.
En bladvändare där författaren tydligt har gjort sin research. Jag tycker den tappar något i sista fjärdedelen, men helheten består: en minnesvärd berättelse, mycket tack vare de originella perspektiven.
När världen är absurd och brutal, vad gör människan då? Skrattet blir en revolt, ett sätt att undvika total förtvivlan. En sorts dödens motsats, något som både trotsar mörkret och bekräftar livet. Ett perspektiv som Camus med entourage säkerligen skulle ha känt igen sig i.
En halvabstrakt bok som börjar med den tragiska jakten på judar i andra världskrigets Berlin och slutar i koncentrationslägret Treblinka, där några judar med artistbakgrund får i uppdrag att sätta upp en show, där de driver med dåtidens överhögheter, inklusive de som styr i Berlin. Boken är inte dålig, men den känns lite väl overklig, trots att den säkert är avsedd att visa att även när det är som mörkast kan det finnas ljus.
Mycket välskriven. Men usch vad jag får ont i själen av att läsa om ondskan och grymheten, går inte att värja sig. Och lite hopplöst känns det att historien upprepar sig, nu med företrädare för Israel som förövare. Det som händer i Gaza…. Finns det inget slut på ondskan, hatet och oförsonligheten? 😩