Leipää ja maitoa

by Karolina Ramqvist

Mestarillinen muistelma ruoasta, syömisestä, äideistä ja tyttäristä
Karolina Ramqvist muistaa, kuinka maistoi ensi kertaa mandariinia ja sen makeus täytti koko hänen tajuntansa. Hän muistaa isoäidin riisivanukkaan ja tiskipöydälle jätetyn lettupinon, joka merkitsi iltaa yksin kotona.

Ruokaan liittyvät muistot piirtävät esiin yksinäisen tytön, jolle ruoasta muodostuu lohtu ja pakkomielle, ja sitten aikuistuneen naisen, joka yrittää tarjota lapsuutensa maut omalle tyttärelleen. Mestarillisessa muistelmassa ruoka ja rakkaus kietoutuvat yhteen monimutkaisin tavoin.

Genres: Fiction, Swedish Literature, Food, Contemporary, Sweden, Scandinavian Literature, Audiobook

267 pages, Hardcover

First published January 1, 2022

About the author

Karolina Ramqvist är en svensk journalist och författare.

Ramqvist har varit chefredaktör för tidskriften Arena och kritiker i Dagens Nyheter. Hon blev allmänt känd när hon publicerade ett privat brev från Ulf Lundell i antologin Fittstim. Hon har även medverkat i tidskriften Bang. Ramqvist är gift med journalisten Fredrik Virtanen.

Karolina Ramqvist är sondotter till The Svedberg.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

”Mat är kärlek”

Nu kommer jag att skriva alldeles för mycket, men Bröd och mjölk fick igång mig och jag vill inte låta bli. Läs boken först och gärna mina reflektioner efteråt.

Jag är från första meningen ”Mat är kärlek” idel öra, snart hypnotiserad. Det är något verkligt speciellt med belletristen Karolina Ramqvist. Hennes stil är professionell och samtidigt lätt, hon skriver enkelt om det svåra, känslosamt utan att det blir krystat eller kladdigt och otroligt sugande. Jag vill både sluka boken och konsumera den långsamt i små ransoner – så att säga äta kakan och ha den kvar.

Bröd och mjölk är till stor del en naivistisk och suggestiv skildring. Stämningen är söt och varm som drickchoklad, den kan också brännas. Det vilar en hotfullhet över texten. Kommer gröten att koka över, fingrarna bränna sig på bullplåten eller mandarinkärnorna fastna i halsen?

Vi följer fyra generationers kvinnor via berättarjaget. Hon delar många likheter med författaren. Det handlar om mat, moderskap, samhälle, tidsmarkörer, psyket och ensamhet. Mormor som varit med under krigsåren ser tillgången till mat som en lyx, matos är något positivt. Mamman är den första generationen som kan göra egen karriär och slippa laga mat, mikrovågsugnen har gjort entré. Hon ser mat som representation för kultur och klass. Jaget växer upp på lättprodukternas tid med ena foten i mammas matelitism och andra i mormors frikostiga matvanor. Hennes egen dotter föredrar McDonalds.

Det här är den första (och BÄSTA) av alla oräkneliga böcker jag läst om ätstörningar som fokuserar maten framför kroppen. Här nämns inte vågen eller måttbandet en enda gång. Så kallad hetsätningsstörning handlar mer om ett beroende och ett missbruk än om hur kroppen ser ut. Att äta påminner om att berusa sig det vill säga lämna överjaget för en stund. Att äta mat är också att leva, att ta för sig av livet, att vara i nuet, att vända sig inåt mot sensationerna, att få en sinnesförändrande upplevelse, en källa till tröst och trygghet, att göra minnen och känslor påtagliga. Hela tiden fortsätter vi framåt, det är det enda som går, men att äta är att stanna tiden för en stund. En ”tom”, ensam och otrygg människa som jaget i boken mår tillfälligt bättre av att äta. Den förtärande ensamheten ger henne känslan av att hon håller på att försvinna. Att då äta, hålla i något, tugga på något, svälja det och känna det landa i magen är konkret och avleder från känslan av tomhet. Jaget gör maten till en sorts materiell representation av grunden för hela sin existens. Mat är ett sätt att hantera allt vad det innebär att finnas till. Är alla matälskare egentligen övergivna barn, frågar hon sig?

”Jag ville att allt jag tyckte om skulle räcka länge, jag älskade upptagenheten det innebar att äta av det. När jag hade en persika i handen hade jag, precis som mormor, något som tog mig i anspråk helt och hållet. Det var som om allting sattes på paus. Jag behövde inte tänka eller prata, jag behövde inte vara rädd eller längta efter mamma, jag behövde inte göra något eller gå någonstans. Och man skulle inte heller göra något annat medan man åt. Man skulle koncentrera sig på det, eller hur?”

Det här är en epifanisk läsupplevelse, att njuta, tjusas och förföras av. Jag känner så starkt för Karolina att jag gråter en skvätt när hon blir arg på sin dotter som inte vill smaka rispudddingen och när hon får beröm för sin kalops. Att hon bara vågar skriva så öppenhjärtigt och generöst om sin sårbarhet. Bröd och mjölk har allt jag kan önska till och med prutthumor (enorm otippat). Hennes perfekta prosa är både sublim och vardagsnära. När den beskriver mormors mjuka hud, nybakade bullar med iskall mjölk och allt det andra är den så bra att jag själv närmast känner kärleken, konsistenser, dofter och smaker.

”Det var inte möjligt att återskapa en maträtt och få den att smaka som i mitt minne, som den hade gjort i barndomen som nu när jag själv hade ett barn tedde sig så avlägsen fast den inte alls var det, fastän den fortfarande höll mig så stadigt i sitt grepp. Och det var inte möjligt för mig att vara den förälder jag alltid hade tänkt att jag själv skulle bli. Det var inte så lätt som jag trott att det skulle vara, att ge det man ville till sitt barn.”

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

4.5
Älskade den. Älskar tonen. Närvaron.

[Niklas Laninge · Rating 5 out of 5]

Ännu ett mästerverk av Sveriges bästa författare. Det tog ett tag att vänja sig vid att var 3-4:e mening börjar med ”Jag…” men sen förstod jag briljansen med detta.

Också helt otroligt hur hon kan få lagandet av kalops eller ätandet av en glass att bli världens mest gastkramande läsning.

MUMS!

[Agnes · Rating 1 out of 5]

Kom på att jag inte tycker om ramqvists författarskap. den här boken var långtråkig, totalt ointressant och kändes gammal. kändes som att jag läste samma tio sidor om och om igen

[Yolanda (dinsunllibre) · Rating 4 out of 5]

Fragment: «¿És això, l'adicció? ¿Entrar en una negror ben coneguda sense pensar gens ni mica en els riscos? ¿Saber-ho tot sobre la soledat i trobar-la de totes maneres?»

Opinió: No sabia que m'hi trobaria, però ha estat una molt grata sorpresa, quin tros d'història, no havia llegit mai res igual!

L'obra, que és autobiogràfica, vehicula tota la història a través dels aliments, és a dir, tots els records i les experiències que s'hi narren estan lligades d'alguna manera al menjar. I, tot i que des d'un inici ho podem intuir, no és fins al final que se'ns confirma que al darrere hi ha un TCA. Així que m'imagin que per a l'autora deu haver estat dificilíssim, així com alliberador, fer aquest exercici narratiu, ja que no ha de ser gens fàcil obrir-se i exposar-se d'aquesta manera.

Vull destacar, per sobre de tot, la capacitat descriptiva que té l'autora, ja que aconsegueix que el lector visqui aquesta muntanya russa que sent la protagonista, aquesta ànsia d'engolir-ho tot amb una desesperació que ofega i la posterior desolació i remordiments que queden. A més, l'obra està plena d'escenes potentíssimes, però vull destacar l'escena dels gelats que em va impactar d'una manera que uf, duríssima 💔. També vull fer una menció especial a la figura dels avis, que són tendres a més no poder i que em van guanyar per complet ❤️‍🩹.

[Sabine · Rating 5 out of 5]

Fick mig att gråta över all omsorgsfullt lagad mat jag blivit serverad av kvinnorna i min familj och släkt.

[Isabella · Rating 2 out of 5]

Bröd och Mjölk är en roman utan särskilt mycket handling, istället får vi följa när en kvinna som hetsäter och senare även utvecklar bulimi, tänker tillbaka på sitt liv och sitt förhållande till mat. Det är en introspektiv berättelse som efter ett tag blir både tråkig och tondöv.

I mångt och mycket påminde denna roman mig om Banana Yoshimotos "Kök". Båda kretsar kring kvinnor som tänker på sitt förhållande till mat och matlagning, samt hur mat binder samman dem till andra (främst kvinnor) i sin omgivning och sin historia. Båda berättelserna har även ett vackert språk och en lätthet i berättandet, vilket är något jag verkligen uppskattar i "bröd och mjölk". Alltför många berättelser om psykisk ohälsa är kantade av misär och sorg, men Ramqvist drar sig inte för att även våga berätta om de glada stunderna. Men tyvärr är "bröd och mjölk" ändå den absolut sämre boken i den här jämförelsen.

En stor del av "Bröd och mjölk" är berättarjagets minnen av sin barndomsmat, hennes mammas enkla matlagning i kontrast med mormoderns blir inte bara en berättelse om smaker och maträtter, utan även om olika generationers förhållningssätt till mat, samt en feministisk analys om kvinnors relation till matlagning, mat och ätande. Det är dock ganska gammal skåpmat som tuggas om och om igen och den här boken hade mått bra av att en redaktör hade vågat be om att få lite mer borttaget. Vi behöver inte läsa om varje gång berättaren bredde mackor, vi behöver inte heller att författaren ska banka in i oss att många kvinnor har störda förhållanden till mat, den här bokens läsarkrets lär redan veta det.

Ett annat problem som uppstår (som kanske inte är någons egentliga fel) är att den här boken knappast hade kunnat publiceras under ett sämre år. Under ett år kantat av chockartade prishöjningar på många matvaror, ett år med brist på allt från kräftor till surströmming till ansjovis. Samt ett år med en energikris som innebär att många hushåll kanske inte ens kommer kunna laga mat vissa dagar under vinterns kallaste månader är det svårt att läsa om en övre medelklasskvinnas minnen av kaviar, hummer och musslor. Det är lite orättvist att ge en bok sämre betyg för en sån här grej, men något säger mig att "Bröd och mjölk" knappast kommer att åldras bra.

I slutändan var det kanske ett modigt experiment, att försöka berätta en persons historia genom smaker och maträtter, men det här experimentet hade mått bra av att vara ungefär hälften så långt och ungefär 100% mindre predikande. Det är även svårt att läsa om den här typen av överflöd i en tid där så många har svårt att få sin budget att räcka till ens det nödvändigaste, och därför kan jag inte ge den här boken mer än en stark tvåa, det lätta och njutningsfulla språket till trots.

[Buchdoktor · Rating 5 out of 5]

Karolina Ramqvists namenlose Icherzählerin erstattet rückblickend Bericht über eine Kindheit, in der Gefühle stets mit dem sinnlichen Erleben einer Mahlzeit verbunden waren. Kalte oder warme Milch, heißes Toastbrot, aber auch der Schock, wenn ein Teller vorbereiteter Pfannkuchen ankündigt, dass das Kind wieder eine Nacht allein zuhause sein wird. Eine wichtige Rolle spielen die Großeltern, die angereist kommen, wenn die allein erziehende Mutter länger abwesend sein wird, die Ferien im Schrebergarten der Großeltern und was die (1909 geborene) Großmutter kocht und bäckt. Die Großmutter verlässt den Haushalt ihrer Tochter nie, ohne das Tiefkühlfach mit selbstgebackenen Zimtschnecken gefüllt zu haben. Die heute erwachsene Enkelin wird früh darauf hingewiesen, dass man ein Gericht besser nicht ablehnt, wenn jemand es bereits vorbereitet hat. Mahlzeiten zeigen auch in Erbstücken ihre Bedeutung: der Esstisch im Format Großfamilie wird ebenso vererbt wie eine spezielle Auflaufform. Auch die Angst, ein mäkelig essendes Kind könnte verhungern, hat sich in der Familie vererbt.

Die Erzählweise wirkt empathisch und glaubwürdig, ich hatte jedoch bereits zu Anfang den Eindruck, dass der Bericht einer vordergründig idyllischen Kindheit sich nicht an mich als Romanleserin richtet, sondern Aufgabe einer Klientin innerhalb einer Therapie oder einer Selbsthilfegruppe sein könnte. Beunruhigt habe ich über die komplizierten Ver- und Gebote in der Familie gelesen. Die Mutter isst bestimmte Nahrungsmittel nicht und isst nie im Haushalt ihrer Mutter; die Großmutter kocht ständig, setzt sich jedoch nie zu gemeinsamen Mahlzeiten mit an den Tisch. Mit anderen spricht man weder darüber, was man zuhause isst, noch ob man gerade hungrig/durstig/traurig ist. Die frühen Sprechverbote bereiten der Erzählerin offenbar bis in die Gegenwart Probleme damit, Gefühle auszudrücken und Grenzen zu setzen. Wenn sie inzwischen erkennen kann, warum sie bis heute lieber selbst Gäste bekocht als in geselliger Runde am Tisch zu verbringen, ist sie offenbar auf einem guten Weg.

Fazit
Karolina Ramqvist erzählt von drei Frauengenerationen, die ihrer Tochter jeweils vererben, dass Liebe durch den Magen geht, und einer nur auf den ersten Blick durchschnittlichen Kindheit. Ein beeindruckender Roman - großartig beobachtet.

[Leo · Rating 4 out of 5]

yksinkertaisen kaunista ja koskettavaa muisteloa kirjoittajan suhteesta ruokaan ja syömisen sosiaalisiin ulottuvuuksiin

ihanaa, miten moninaisia haaroja Ramqvist osaa jokapäiväisestä asiasta kasvattaa: perhesuhteisiin, sukupuoleen, luokkaan, yhteiskunnan kehitykseen jne

[frau.gedankenreich · Rating 3 out of 5]

Ich glaube die Geschichte hätte als Kurzgeschichte oder Novelle besser funktioniert. Als Roman gerät das Buch stellenweise sehr repetitiv, auch wenn die Autorin hier eine beeindruckende Beoachtungsgabe demonstriert und damit aufzeigt, wie wichtig die Aufarbeitung transgenerationaler Traumata ist.

[Ema Wiksten · Rating 5 out of 5]

Mållös. Vilket språk! Vilken ton! Framförallt imponerad av hur hon sömlöst väver ihop berättelsen och låter det ena matminnet helt okomplicerat leda in på nästa. Ville aldrig att den skulle ta slut.

[Päivi Metsäniemi · Rating 4 out of 5]

Kesäloman alkajaisiksi luin loppuun Karolina Ramqvistin Maitoa ja leipää, ja siitä jäi aika ristiriitainen olo. Ei ristiriitainen siksi, etten tietäisi, pidinkö kirjasta vai en - todellakin pidin. Mutta teemat eivät jätä rauhaan varmaan pitkään aikaan, ja mietin, miten saman ihmisen sisällä voi olla yhtä aikaa niin kypsää ja epäkypsää. Toisaalta, ei tarvitse kuin ajatella hetki itseään rehellisesti ja voi todeta saman. Rakastin kuvausta suhteesta isovanhempiin, sen merkitystä ja kokoa, josta en ole aiemmin lukenut samanlaista, mutta tunnistin sen saman tien - oli kuin olisin päässyt oman äitini vanhempien luokse takaisin. Kirjan pääosassa oli kuitenkin kirjailijan suhde ruokaan, ja se osoittautui, tietysti, paljon kompleksisemmaksi kuin aluksi olisi voinut arvata. Lääketieteellisessä mielessä kuvaus oli äärimmäisen kiinnostava. Se ei noudattanut ICD-10-diagnoosijärjestelmän määrittelyjä, vaan enemmänkin käsitystä syömishäiriöistä todella monimuotoisena kokonaisuutena, joka pakenee luokitteluja. Sen toki tiesin, että on ihan tyypillistä, että syömishäiriö muttaa muotoaan, ”hyppää toiseen luokkaan”, esimerkiksi anoreksia - BED - bulimia, mutta sekin on liian yksinkertaistettu ja mekanistinen ajatus tapahtumainkulusta. Tässä kirjailija onnistuu yhtä aikaa kuvaamaan niitä lapsuuden tapahtumia, jotka ovat vaikuttaneet hänen persoonallisuutensa rakentumiseen, mutta toisaalta myös niitä aikuisen keinoja, joiden avulla niitä rakenteita voi muovata ja työstää, ja toisaalta olla työstämättä.

Ramqvist ei käytä lääketieteellistä tai psykologiankaan kieltä ollenkaan, ei mainitse syömishäiriöiden nimiä, ei dopamiinia tai muita välittäjäaineita, ei puhu kiintymyssuhteesta tai muusta varhaisesta kehityksestä, pari kertaa mainitsee sanan addiktio ja ihan lopussa viittaa vertaistukeen, mutta purkaa siitäkin diagnoosikeskeisyyden. Minulle tämä ratkaisu on tärkeä ja toimiva, vastaisku medikalisaatiolle ja sille, että lääketieteen ja psykologian kieltä käyttämällä voidaan sekä selittää omaa, ihmiselle tyypillistä toimintaa, että etäännyttää omasta roolista siinä: enhän minä voi mitään tälle diagnoosille. Sen sijaan kirjailija erittelee monivivahteisesti sekä ruokaa materiana että merkityksenä. Hän onnistuu kaivamaan mielestään ja kuvaamaan yksityiskohtaisesti, millaista etäisen yksinhuoltajaäidin lapsen arki oli, ja miten ruoka ja sen aiheuttamat tunteet ja fyysiset reaktiot auttoivat täyttämään tyhjyyttä ja keinottomuutta, johon olisi pitänyt olla ihan toisenlaisia (aikuisen vastuulla olevia) ratkaisuja. Kirjan äitisuhteen kuvaus muistuttaa hurjan paljon Golnaz Hashemzadeh Bonden Luontainen käytös -romaanin fiktiivistä suhdetta, josta joka sivulla toivoi sen todella olevan fiktiota. Ramqvist ei kuitenkaan syytä äitiään mistään, ainakaan suoraan. Hän on saanut lapsena selviytyä yksin ja vailla tunnetason yhteyttä äitiinsä, ja on korvannut sitä ruualla - näin nopeasti yhdisteltynä.

Viimeisen vuoden aikana olen hitaasti mutta varmasti lukenut Mari Rutia, hiljattain aivan liian nuorena kuollutta suomalaistaustaista teoreettisten humanististen tieteiden poikkitieteellistä tutkijaa (olisipa joku kertonut minulle lukion oppilaanohjauksessa että sellainenkin voisi olla), joka kirjoittaa oivaltavasti ja selkeästi mm. psykoanalyysista. Kirjassaan Reinventing the soul: posthumanist theory and psychic life hyvin paljon Lacanista ja hänen puuttumista ja poissaoloa koskevista teorioistaan. Koko ihmisen psyykkinen kehitys - lacanilaisittain - kiertyy puuttumisen kokemuksen ratkaisemiselle, millä yritämme täyttää tyhjyyden. Ruti argumentoi kauniisti ja vakuuttavasti sen puolesta, että (luova) työ (ja yksinoleminen) ovat avain psyykkisesti kypsään tyhjyyden ratkaisemiseen. Mutta epäkypsiä ratkaisuja on paljon, addiktiot niistä hyvänä esimerkkinä. Nopea keittiöpsykologinen teoriani - jota kirjailija olisi ehkä halunnut välttää, mutta toisaalta sanoo sen valtavan selvästi - onkin se, että syömisestä on kehittynyt ensin äidin, ja vähitellen kaiken puuttuvan rakkauden korvike. Toisaalta tämän kirjan myötä on ehkä löytynyt jokin ratkaisu, ja luovuus on ehkä saatu käyttövoimaksi ruuan ja syömisen tilalle. Kirjailija tuntuu olevan jo kaukana alkuperäisestä ongelmasta, mutta ei oikeastaan kuvaa juurikaan mistä ja miten paraneminen - kypsyminen - alkoi. Vain vertaistuki mainitaan ihan kirjan loppuvaiheilla. Ratkaisu on kiinnostava, tästä ei tullutkaan terapiakirjaa vaikka odotin sitä, vaan keskitytään täysin ruokasuhteeseen ja sen ilmenenismuotoihin siinä vaiheessa, kun se oli vielä ongelma. Ehkä tulee jatko-osa, jossa kerrotaan, miten sysäys paranemiseen lähti liikkeelle, ja onko ylisukupolvinen kehitys saatu ratkaistua - millainen on kirjailijan suhde lapsiinsa ja heidän syömiseensä.

[Johanna Hammarström · Rating 4 out of 5]

Bröd och mjölk är en bok om mat. Om associationer den väcker och minnena den håller. I boken följer vi ett berättarjags relation till maten och på så sätt relationerna i hennes liv.
Den distaniserade mamman, den varma och hushållande mormodern, den frånvarande pappan. Därefter de egna barnen.
Genom matens minnen byggs berättarjagets barndom fram. Allting kretsar kring maten, dess funktion, smak och betydelse. Kärleken i risgrynspuddingen mormodern gör, ensamheten i de stekta pannkakorna som lämnats av mamman när hon går ut.

Det är en bok som direkt griper tag i en som läsare, som får en att minnas ens egen barndoms matminne och förhållanden som skapades genom mat. Men det finns också en baksida till besattheten av mat. Den komplicerade relation, jag tror i alla fall de flesta kvinnor kan relatera till, även om det är i tonåren eller som vuxna. Där matintaget direkt påverkar utseendet och självkänslan, vilket är något som finns med i utkanten av berättelsen och utvecklas först i slutet.

[Vilma Wirenhed · Rating 1 out of 5]

Att läsa Bröd och Mjölk var som att sjunka ned i en beige sörja som det kändes som att jag aldrig skulle ta mig ur. Den här boken på 330 sidor skulle kunna vara 300 sidor kortare. Det är upprepning efter upprepning efter upprepning som inte ger mig något alls. Bara mer beskrivningar av vad hon äter som barn och när hennes mamma går. Språket känns underutvecklat och tråkigt, ofta mest uppräknande. Hade jag inte läst denna för min bokklubb så skulle jag aldrig läst klart den, vilket visade sig onödigt för nästan alla gav upp. Jag kan inte f ö r s t å hur denna kan utnämnas till årets bok, hur den får 5/5 eller hur folk kan älska den som ju folk uppenbarligen gör? Jag kan inte rekommendera den, var rädd att påbörja en ny bok efter denna för att jag var så rädd att den skulle vara i närheten av lika tråkig.

Sidenote: kände att det skaver hur man för en gångs skull pratar om overeating disorders och ÄNDÅ måste poängtera, många gånger, att huvudkaraktären aaaabsolut inte är överviktig eller tjock, nejnejnej.

[Alekz · Rating 5 out of 5]

4.5

[Marléne Ärlemalm Dahlin · Rating 4 out of 5]

Efter en långsam start med försiktig tveksamhet, bröt förälskelse ut. Språket är utsökt oförblommerat och lågmält.
Har haft svårt för tidigare släpp, då jag upplever att verken är jag-fixerade och lätt pretentiösa. Här finns ett djupare budskap, en fråga många sliter med. Den handlar om ensamhet och att fylla ensamheten med mat.
En uppväxt med frånvarande föräldrar och en närvarande mormor som alltid tycks ha tröstat sig och andra med maten. Som visat kärlek och omtanke genom kokkonsten och faktiskt fått jaget i boken att känna sig älskad och sedd genom att ständigt erbjuda något att äta. Kärnfrågan är: vad gör det med en människa att få maten serverad med starka känslor? Här gör författaren upp med sin osunda relation till mat, hur det färgat henne in i vuxenlivet och hur hon tycks fången i sin fixering, även gentemot sina egna barn.
Berättelsen får mig att tänka. Reflektera över min egen relation till mat. Det berör och upprör.
Jag tycker Ramqvist kommit med en god idé. Just det här att beskriva hela sitt liv utifrån mat. Aldrig läst nåt liknande. Kanske i kokböcker, men inte i autofiktion/romanform. Det blir ett fint slutbetyg.

[wilma · Rating 4 out of 5]

Detta är den första Karolina Ramqvist jag läser! Jag blev inte besviken. Språket är avskalat och osentimentalt även när det handlar om djupt sentimentala minnen. Det är bitvis filosofiskt men oftast vardagsnära och språket är rakt och ärligt.
Handlingen i boken tar inte särskilt mycket plats, men jag gillar det långsamma och vördnadsfulla när minnena och känslorna tillåts ta stor plats. Det vaggar in en i boken och det blir i det närmaste en tillståndsskildring, även om det absolut finns en dramatisk kurva i boken.
Det som först är kärlek till maten utvecklas till ett beroende och jag tycker, precis som min Goodreads-vän @karenina, att det är så befriande att läsa en bok om ätstörningar där det fokuseras på relationen till maten snarare än kroppen. Någon sådan bok har jag inte läst förut.
Bitvis tyckte jag att boken var lite oproportionerlig, vissa passager fick för lite utrymme medan andra fick för stort. Men det kan jag inte gå in på utan att spoila något i denna fantastiska bok. Ni får läsa den själva helt enkelt!

[Mary Lennox · Rating 3 out of 5]

3.5/5

Oftast när jag läser detaljerade beskrivningar om mat blir jag hungrig. Älskar scener i böcker där kryddor räknas upp och beskrivs, när någon står i köket, då det ryker och faten dukas fram. Men här blir det motsatt effekt - jag känner mig konstant mätt, nästan illamående. Är det meningen? Temat i boken är ätande som tröst, men till och med de beskrivningar av mat som ur kontext kunde få det att vattnas i munnen blir som belagda med ett mörker.

Är det igenkänningen? Som någon som länge, sedan barndomen, haft svårigheter med ätandet och just att sluta äta kommer det kanske för nära. Känner igen mig så starkt i det där, att mat blir mer än bara näring eller något gott, utan att det ska fylla upp en totalt, så man blir uppslukad som man slukar. Gör ont att läsa, men säger också så mycket om maten - ätandet - som tröst för ensamheten, för saknaden av något man inte riktigt vet vad det är.

[Heidi · Rating 4 out of 5]

Rakastin tämän ideaa. Oma elämäntarina ruokamuistojen kautta, muttei naistenlehtimäisesti vaan esseehenkisesti. Ramqvistin elämässä ruoan rooli on huolenpito ja kohtaaminen, eli myös yksinjääminen ja yksinäisyys. Siihen liittyy perinteitä ja salaisuuksia, kipeitä ja lämpimiä muistoja.

3/4 asti olin aivan liekeissä tästä teoksesta. Että joku onkin keksinyt näin nerokkaan formaatin! Sitten tuli stoppi ja lukeminen jämähti paikoilleen kuukaudeksi. Se ei johtunut suoranaisesti syömishäiriön käsittelystä, mutta jostain syystä ahmimishäiriön muuttuminen jonkinlaiseksi syyksi ja seuraukseksi tuntui pienentävän kirjan ideaa.

[Susa · Rating 4 out of 5]

Kaunis kirja ruoasta, rakkaudesta ja riippuvuudesta.

[Linnea · Rating 4 out of 5]

Var skeptisk första tiotalen sidor, men texten växer verkligen. Uppslukande (hehe) upplevelse.

[Laerke · Rating 5 out of 5]

Never read a book structured this way! Tw, turned out to be about a woman's recollection of a lonely childhood that lead to an eating disorder. V beautiful descriptions of food and cooking and how entangled it is with childhood memories and the experience of becoming and adult when you've had to care for yourself as a child.

[Orsolya · Rating 4 out of 5]

3,5/5. Första halvan var så vacker. Mat är kärlek. Fick mig att tänka på mina barndom genom mat. Och att sakna min mormor nåt otroligt. Men sen tappa Ramqvist mig i andra hälften. Det blev rörigt och upprepande. Så det får bli 3,5

[Snædís Björnsdóttir]

Þessi var forvitnileg. Hún fjallar um mat og matreiðslu og matarát og ég var svöng eiginlega allan tímann sem ég var að lesa hana. Samtímis varð ég líka mjög vör um mínar eigin matarvenjur og matarkúltúrinn í kringum mig. Sjónarhornið er skemmtilegt, þetta með að horfa á samfélagið út frá sambandi okkar við mat, og áhugavert hvað það getur verið afhjúpandi. Þetta er þó enginn hámlestur (haha) og stundum fékk ég einfaldlega nóg og þurfti að leggja bókina frá mér.

Svo er þetta líka falleg kynslóðarsaga og ég tengdi við margt úr æsku sögumanns sem hún lýsti og sambandi hennar við ömmu sína. Mæli með!

[elsa · Rating 5 out of 5]

Otrolig.

[Julia Eriksson · Rating 4 out of 5]

Om maten, ätandet, kärleken och alla andra känslor som måltiden rymmer. Ramqvist skriver starkt och detaljerat, smakerna känns genom sidorna, sorgen likaså. En fin läsupplevelse även om jag ibland kände att den trampade runt lite för envetet på samma stigar.

[Judit · Rating 5 out of 5]

Ramqvist ens presenta un memoir poderós a través dels aliments. Un viatge líric pels records de la infantesa i l’edat adulta, l’amor dels avis i l’absència de la mare, la pròpia maternitat i els sentiments que amenacen d’ofegar-la.

Amb una prosa precisa i gairebé pictòrica, l’autora converteix el menjar en llenguatge: cada sabor, textura i olor esdevenen memòria, desig i dolor. No s’atura en el diagnòstic, sinó que explora les conseqüències emocionals i familiars del trastorn, mostrant com la gana i l’addicció poden convertir-se en metàfores de la pèrdua i de la necessitat de vincle.

Pa i llet és alhora cru i tendre, senzill i universal. Un llibre que incomoda i fascina, que obre preguntes sobre la relació amb el cos i amb els altres. Els records i les absències es barregen confluint en una narració íntima que posa paraules al buit.

[Natassa · Rating 3 out of 5]

En bok om mat, men också en bok om barndom, om längtan, om rädslan. Vi får följa en flicka som älskar mat, så mycket så att hon blir som en fånge. Allt rör sig kring maten och att få äta, en bit till, en bit till. Jag tycker det är svårt att förklara exakt vad denna bok handlar om, kanske mest då den var så vag och sedan blev så tydlig ju mer jag läste. Som om dimman skingrade sig långsamt att jag knappt minns hur lite jag såg i början av resan.

Fast egentligen förstår man väl från början vad den handlar om, indirekt, men Ramqvist håller tillbaka, tills vi vet tillräckligt mycket för att allt ska explodera omkring oss. Såklart den handlar om ätstörningar. Såklart vi vet om det från början. Men med tiden, medan vi kastas fram och tillbaka mellan olika tider, olika generationsporträtt, blir det tydligare. Det får nästan ett namn. Vi är lika sökande som berättarrösten, som försöker förstå var och hur denna inställning till mat började.

Om jag ska vara ärlig blev jag lite triggad. Kände igen mig lite för mycket. Men kände inte igen mig helt. Det blev svårt att liksom "fastna", för jag stannade upp lite för många gånger och tänkte: fast så är det inte för mig. Och det är väl det som är så svårt med att ta del av berättelser för att försöka förstå något man själv går igenom. Man kommer aldrig få alla sina egna svar.

Men oavsett hur JAG kände kan man inget annat än att bli häpnad av hur Karolina Ramqvist både skriver och ramar in känslor i berättelsen. Hon missar aldrig, hon!

Tack till Norstedts för recensionsexemplar!

[Systerbettty · Rating 4 out of 5]

Om hunger, att bejaka den och att tukta den.

Huvudpersonen vet redan sedan mycket ung ålder om att det finns gränser för det anständiga ätandet. Hon kanske inte vet vad som skiljer den goda maten från den dåliga. Det tillåtna ätandet från det förbjudna. Men hon vet att det finns en linje som man inte bör överskrida.

Genom livet blir mat ett sätt att visa kärlek. Att agera ut relationer. Maten är en kvinnofälla, ett fängelse. Den är en källa till glädje, omtanke, trygghet. Och skuld och skam.

Jag läser, vänder blad, läser ut. Sedan googlar jag receptet på risgrynspudding.

[Josephine Jubb · Rating 4 out of 5]

Tror den här boken slukade mig och inte tvärt om? Sällan sett sån närvaro i en text