What do you think?
Rate this book
Fearplay
Iris är rädd för skjutvapen. Michael är rädd för sig själv. Ba är rädd för att de hon älskar ska dö. Oda, hon var inte rädd för nånting, men hon finns inte längre.
Fearplay är en anspänningsroman om kärlek och medberoende. Om att vilja och inte vilja vara bunden till andra, om lekens och spelandets försök att skapa närhet eller avstånd till det som smärtar, om att röra eller inte röra vid ömma punkter, om andar, blommor och arv.
"Hon arbetar nära rädslan. Rädslan vill att hon ska hyperventilera, gnälla eller skrika, men inget av det skulle hjälpa henne ett dugg. Hon skulle bara få mindre luft snabbare. Det enda som hjälper är att bevisa för hjärnan att det går att vara här, med sammanpressade revben och stum mun. "
Fearplay är en anspänningsroman om kärlek och medberoende. Om att vilja och inte vilja vara bunden till andra, om lekens och spelandets försök att skapa närhet eller avstånd till det som smärtar, om att röra eller inte röra vid ömma punkter, om andar, blommor och arv.
"Hon arbetar nära rädslan. Rädslan vill att hon ska hyperventilera, gnälla eller skrika, men inget av det skulle hjälpa henne ett dugg. Hon skulle bara få mindre luft snabbare. Det enda som hjälper är att bevisa för hjärnan att det går att vara här, med sammanpressade revben och stum mun. "
ebook
2 people are currently reading
35 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 4 of 4 reviews
March 15, 2024
Den här boken levereras inlindad i rep. Jag gillar inte att böcker kommer med saker, men detta tilltag inger onekligen en viss förväntan. Titeln lovar i samma riktning; skrämmande lek mer än rättvist spel.
Läsaren har två rep att följa genom Fearplay. Den ena är fästad i unga Iris som åker till USA för att slippa sina föräldrar och träffa sin onlinedejt Toni. Den andra följer Iris mamma, pianisten Ba som lever i bortavaro från (Iris pappa) Michael. Hon har letat på alla barer men den här gången hittar hon honom inte.
”Han [Michael] är en människa utan utsida, tänkte hon. Han är innesluten i sin värld, kan inte beskriva den.”
Den beskrivningen passar lika bra på Iris som nog ärvt vissa av sin pappas svagheter. De är alla tre dåliga på att leva, att stå på egna ben och göra kloka val. Iris är uppfylld av sig själv och sin litenhet, hon använder sin nya tjej Toni som det passar henne. Michael utnyttjar Bas omhändertagande kärlek och Ba drar nytta av vännen Silas. Alla relationer i den här romanen skevar.
Tova Gerge fortsätter på samma spår som i Pojken med att undersöka hur makt, manipulation, underkastelse och kontroll tar sig uttryck. Det är mest i undertonen BDSM ljuder, på raderna handlar det mer om mellanmänskliga relationer och psykologi. Kruxet är att veta vad man själv vill och kunna förmedla det. Att vara snäll mot sig själv och mot andra. Repen och bondageleken presenteras som ett sorts språk. Att vara bunden ger Iris en ”form som får henne att passa in i sig själv och i rummet”, som att ”någon håller henne”. Det verkar fylla samma funktion som självskadebeteende det vill säga ett sätt att känna sin fysiska kropp och få tyst i huvudet. Men det fungerar ju uppenbarligen inte alls eftersom Iris tänker mest på hur det ser ut och gör sig på bild.
”Att bli bunden är den enda grejen som ger mitt liv en utsida.”
Jag är tyvärr inte alls bunden till den här berättelsen. Den är väldigt oklar, ibland mycket klok ibland inte klok alls faktiskt. Efter en del sökande hittar jag en röd skör tråd som utgörs av rädsla. Karaktärernas rädslor verkar orsaka de ojämlika relationerna. Men att blanda underkastelse och kontroll med medberoende och psykisk ohälsa känns inte helt lyckat.
En välvillig läsare skulle kunna jämföra Fearplay med den enastående Vegetarianen vars protagonist vill bli ett träd, Iris vill bli (och bindas som) en blomma.
Det oförblommerade språket funkar. Skildringen av karaktärerna Iris, Velvet och Tove intresserar mig först. Jag vet verkligen inte vad de ska ta sig för och vad som ska hända. Men problemet är att det aldrig händer speciellt mycket, de lever inte upp för mig. Varken tankegångarna eller prosan räcker till för att upprätthålla spänningen hela vägen. Jag tröttnar.
Jag köper inte idén med kroppen som form heller. Kroppen hör samman med medvetandet på sätt som är långt mer komplexa än vad form implicerar, menar jag.
Det finns dock en fråga här som engagerar mig: Hur gör vi jämställda relationer? Det gäller ju att hitta en balans i givandet och tagandet. När vi tröstar, lär ut saker, skjutsar, lyssnar och ger råd, masserar, lagar mat, betalar etcetera gäller det att båda parter är generösa, sätter egna och är observant på den andras gränser. Det kan nog inte göras med annat än så kallad magkänsla.
”..jag blir dörren, inte rummet. Folk går genom mig för att komma dit de egentligen vill.”
Gerge skriver om att när vi ger en bit av oss själva blir det jobbigt sen när det tar slut, men alternativet att inte ge och att inte göra slut kan vara sämre. Här är det lyckliga slutet en skilsmässa.
Läsaren har två rep att följa genom Fearplay. Den ena är fästad i unga Iris som åker till USA för att slippa sina föräldrar och träffa sin onlinedejt Toni. Den andra följer Iris mamma, pianisten Ba som lever i bortavaro från (Iris pappa) Michael. Hon har letat på alla barer men den här gången hittar hon honom inte.
”Han [Michael] är en människa utan utsida, tänkte hon. Han är innesluten i sin värld, kan inte beskriva den.”
Den beskrivningen passar lika bra på Iris som nog ärvt vissa av sin pappas svagheter. De är alla tre dåliga på att leva, att stå på egna ben och göra kloka val. Iris är uppfylld av sig själv och sin litenhet, hon använder sin nya tjej Toni som det passar henne. Michael utnyttjar Bas omhändertagande kärlek och Ba drar nytta av vännen Silas. Alla relationer i den här romanen skevar.
Tova Gerge fortsätter på samma spår som i Pojken med att undersöka hur makt, manipulation, underkastelse och kontroll tar sig uttryck. Det är mest i undertonen BDSM ljuder, på raderna handlar det mer om mellanmänskliga relationer och psykologi. Kruxet är att veta vad man själv vill och kunna förmedla det. Att vara snäll mot sig själv och mot andra. Repen och bondageleken presenteras som ett sorts språk. Att vara bunden ger Iris en ”form som får henne att passa in i sig själv och i rummet”, som att ”någon håller henne”. Det verkar fylla samma funktion som självskadebeteende det vill säga ett sätt att känna sin fysiska kropp och få tyst i huvudet. Men det fungerar ju uppenbarligen inte alls eftersom Iris tänker mest på hur det ser ut och gör sig på bild.
”Att bli bunden är den enda grejen som ger mitt liv en utsida.”
Jag är tyvärr inte alls bunden till den här berättelsen. Den är väldigt oklar, ibland mycket klok ibland inte klok alls faktiskt. Efter en del sökande hittar jag en röd skör tråd som utgörs av rädsla. Karaktärernas rädslor verkar orsaka de ojämlika relationerna. Men att blanda underkastelse och kontroll med medberoende och psykisk ohälsa känns inte helt lyckat.
En välvillig läsare skulle kunna jämföra Fearplay med den enastående Vegetarianen vars protagonist vill bli ett träd, Iris vill bli (och bindas som) en blomma.
Det oförblommerade språket funkar. Skildringen av karaktärerna Iris, Velvet och Tove intresserar mig först. Jag vet verkligen inte vad de ska ta sig för och vad som ska hända. Men problemet är att det aldrig händer speciellt mycket, de lever inte upp för mig. Varken tankegångarna eller prosan räcker till för att upprätthålla spänningen hela vägen. Jag tröttnar.
Jag köper inte idén med kroppen som form heller. Kroppen hör samman med medvetandet på sätt som är långt mer komplexa än vad form implicerar, menar jag.
Det finns dock en fråga här som engagerar mig: Hur gör vi jämställda relationer? Det gäller ju att hitta en balans i givandet och tagandet. När vi tröstar, lär ut saker, skjutsar, lyssnar och ger råd, masserar, lagar mat, betalar etcetera gäller det att båda parter är generösa, sätter egna och är observant på den andras gränser. Det kan nog inte göras med annat än så kallad magkänsla.
”..jag blir dörren, inte rummet. Folk går genom mig för att komma dit de egentligen vill.”
Gerge skriver om att när vi ger en bit av oss själva blir det jobbigt sen när det tar slut, men alternativet att inte ge och att inte göra slut kan vara sämre. Här är det lyckliga slutet en skilsmässa.
This entire review has been hidden because of spoilers.
March 1, 2025
Opgroeien in een disfunctioneel gezin laat sporen na. Jezelf na een moeilijke jeugd trachten los te knippen uit zo’n gezin is ook geen sinecure. In Fearplay, de vierde roman van de Zweedse Tova Gerge (1982), onderneemt hoofdpersoon Iris zo’n poging om zichzelf los te knippen. Die poging wordt al snel de act van een evenwichtskunstenaar, voortdurend balancerend tussen angst en vertrouwen, tussen verbondenheid en afhankelijkheid. De opgevoerde act is jammer genoeg niet altijd even boeiend.
Gerge wisselt in Fearplay voortdurend af tussen twee vertelperspectieven: dat van dochter Iris en dat van moeder Ba. Prille twintiger Iris wil de ‘puinhoop’ van haar leven en haar gezin in het Zweedse Stockholm achter zich laten en trekt naar de Verenigde Staten. Ze heeft online een vriendin leren kennen en kan beginnen aan een stage in een bloemenwinkel. Opvallend genoeg kiest Iris voor haar ‘nieuwe start’ uitgerekend voor de plek (Twin Falls in Idaho) waar haar vader is opgegroeid en waar ze zelf ook is geboren. Een vreemde keuze voor iemand die toch afstand wil nemen van haar verleden.
Terwijl Iris een nieuw leven probeert uit te bouwen in de VS, doet haar moeder Ba het relaas over haar eigen moeizame parcours in Stockholm. Zij krijgt niet alleen af te rekenen met de tragische dood van een vriendin, ze zit ook in een destructieve relatie met haar partner Michael. Michael is alcoholverslaafd, zit mentaal in de knoei en verdwijnt voortdurend. Aanvankelijk probeert Ba de brokken nog te lijmen. Ze doet pogingen om Michael op het rechte pad te krijgen en om haar relatie te redden. Maar gaandeweg groeit de hulpeloosheid en raakt Ba zichzelf wat kwijt. ‘Moe en bang zijn is geen kennis. Je groeit er niet van, je komt nergens’, klinkt het moedeloos.
Intussen tracht Iris in de VS haar blijvende angst en innerlijke eenzaamheid te bezweren met bondageavonturen. Wanneer ze wordt vastgebonden, voelt ze zichzelf beschermd en veilig. ‘Vastgebonden zijn is het enige dat mijn leven een buitenkant geeft’, zegt ze op een gegeven moment. Later klinkt het dat het haar toelaat om angst om te zetten in schoonheid.
Het beeld van de bondage is geen toeval. Het hele boek draait om de manier waarop de hoofdpersonages verbonden zijn met elkaar, over hun afhankelijkheid tegenover elkaar. Fearplay is een roman over ‘codependency’ of medeafhankelijkheid. Dat is een levenspatroon waarbij iemand op een ongezonde manier zijn eigen gevoelens en behoeftes volledig aan de kant zet voor iemand anders. Wie de symptomen voor codependentie opzoekt en ze dan naast de personages in het boek legt, kan veel symptomen afvinken.
Wat de leeservaring jammer genoeg bemoeilijkt, is het storende aantal tik- en vertaalfouten. Het gaat dan ook om meer dan kleine slordigheden. Een voorbeeld: er wordt meermaals verwezen naar de ‘bloemenrekening’ van een bloemenwinkel, maar dat blijkt dan te gaan om de account op sociale media van die bloemenwinkel.
(Recensie voor Tzum 28/2/2025)
Gerge wisselt in Fearplay voortdurend af tussen twee vertelperspectieven: dat van dochter Iris en dat van moeder Ba. Prille twintiger Iris wil de ‘puinhoop’ van haar leven en haar gezin in het Zweedse Stockholm achter zich laten en trekt naar de Verenigde Staten. Ze heeft online een vriendin leren kennen en kan beginnen aan een stage in een bloemenwinkel. Opvallend genoeg kiest Iris voor haar ‘nieuwe start’ uitgerekend voor de plek (Twin Falls in Idaho) waar haar vader is opgegroeid en waar ze zelf ook is geboren. Een vreemde keuze voor iemand die toch afstand wil nemen van haar verleden.
Terwijl Iris een nieuw leven probeert uit te bouwen in de VS, doet haar moeder Ba het relaas over haar eigen moeizame parcours in Stockholm. Zij krijgt niet alleen af te rekenen met de tragische dood van een vriendin, ze zit ook in een destructieve relatie met haar partner Michael. Michael is alcoholverslaafd, zit mentaal in de knoei en verdwijnt voortdurend. Aanvankelijk probeert Ba de brokken nog te lijmen. Ze doet pogingen om Michael op het rechte pad te krijgen en om haar relatie te redden. Maar gaandeweg groeit de hulpeloosheid en raakt Ba zichzelf wat kwijt. ‘Moe en bang zijn is geen kennis. Je groeit er niet van, je komt nergens’, klinkt het moedeloos.
Intussen tracht Iris in de VS haar blijvende angst en innerlijke eenzaamheid te bezweren met bondageavonturen. Wanneer ze wordt vastgebonden, voelt ze zichzelf beschermd en veilig. ‘Vastgebonden zijn is het enige dat mijn leven een buitenkant geeft’, zegt ze op een gegeven moment. Later klinkt het dat het haar toelaat om angst om te zetten in schoonheid.
Het beeld van de bondage is geen toeval. Het hele boek draait om de manier waarop de hoofdpersonages verbonden zijn met elkaar, over hun afhankelijkheid tegenover elkaar. Fearplay is een roman over ‘codependency’ of medeafhankelijkheid. Dat is een levenspatroon waarbij iemand op een ongezonde manier zijn eigen gevoelens en behoeftes volledig aan de kant zet voor iemand anders. Wie de symptomen voor codependentie opzoekt en ze dan naast de personages in het boek legt, kan veel symptomen afvinken.
Wat de leeservaring jammer genoeg bemoeilijkt, is het storende aantal tik- en vertaalfouten. Het gaat dan ook om meer dan kleine slordigheden. Een voorbeeld: er wordt meermaals verwezen naar de ‘bloemenrekening’ van een bloemenwinkel, maar dat blijkt dan te gaan om de account op sociale media van die bloemenwinkel.
(Recensie voor Tzum 28/2/2025)
May 16, 2024
"Fear Play" av Tova Gerge utgiven av Albert Bonnier förlag. I denna boken får vi följa de tre huvudkaraktärerna Iris, Ba och Mikael.
Iris vill bort från sin trista vardag. Det händer aldrig något. Iris har hittat en tjej, on line, hon är intresserad av. Hon heter Antonia. Antonia bor i staden, där Iris pappa är uppvuxen, som heter Twin Falls. Den ligger i Amerika. Hon ber därför sin mamma, Ba, om hjälp för att kunna resa till henne. Antonia arbetar på en skjutbana, men Iris är rädd för skjutvapen. Väl framme i Amerika tänker Iris också arbeta i en blomsterbutik. Iris mamma Ba, har nyligen förlorat sin bästa vän och är rädd att fler ska dö ifrån henne, och hennes man Mikael, har dessutom försvunnit-igen. Han har nämligen perioder där han dricker mycket, och brukar försvinna vid de tillfällena. Men han brukar alltid komma tillbaka. Ba letar på alla de vanliga ställena, utan att finna honom. Och han kommer heller inte hem. Han verkar inte vilja träffa henne. Så en dag får Iris ett samtal. Mikael har råkat ut för en olycka, och Iris måste därför återvända till Sverige.
Detta är första boken jag läser av författaren. Jag tycker boken innehåller intressanta karaktärer, och jag tycker det är spännande, att få följa dem, och deras tankar och känslor. Vi får följa Ba och Mikael, och deras dotter Iris. Jag föll speciellt för dottern Iris. Jag får möta en ung kvinna, som vill prova på något nytt i livet, och samtidigt lära känna sig själv. Hon har dåliga erfarenheter och flera ex bakom sig, och behöver komma underfull med sina relationer till andra. Jag tycker det är intressant att läsa om när Iris blir bunden, av hennes wicca kompis Velvet. Detta är en bok som också tar upp lite allvarligare ämnen som medberoende, och olika rädslor, man kan ha. Rädslor man kan behöva bearbeta på olika sätt. Alla som lever med en alkoholist kan säkert känna igen sig i den rädsla man kan känna, för att personen kan skada sig själv. Också om rädslan att den man älskar ska dö ifrån en. Boken handlar också om kärlek. För övrigt har författaren ett fint språk och fina miljöbeskrivningar. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Iris vill bort från sin trista vardag. Det händer aldrig något. Iris har hittat en tjej, on line, hon är intresserad av. Hon heter Antonia. Antonia bor i staden, där Iris pappa är uppvuxen, som heter Twin Falls. Den ligger i Amerika. Hon ber därför sin mamma, Ba, om hjälp för att kunna resa till henne. Antonia arbetar på en skjutbana, men Iris är rädd för skjutvapen. Väl framme i Amerika tänker Iris också arbeta i en blomsterbutik. Iris mamma Ba, har nyligen förlorat sin bästa vän och är rädd att fler ska dö ifrån henne, och hennes man Mikael, har dessutom försvunnit-igen. Han har nämligen perioder där han dricker mycket, och brukar försvinna vid de tillfällena. Men han brukar alltid komma tillbaka. Ba letar på alla de vanliga ställena, utan att finna honom. Och han kommer heller inte hem. Han verkar inte vilja träffa henne. Så en dag får Iris ett samtal. Mikael har råkat ut för en olycka, och Iris måste därför återvända till Sverige.
Detta är första boken jag läser av författaren. Jag tycker boken innehåller intressanta karaktärer, och jag tycker det är spännande, att få följa dem, och deras tankar och känslor. Vi får följa Ba och Mikael, och deras dotter Iris. Jag föll speciellt för dottern Iris. Jag får möta en ung kvinna, som vill prova på något nytt i livet, och samtidigt lära känna sig själv. Hon har dåliga erfarenheter och flera ex bakom sig, och behöver komma underfull med sina relationer till andra. Jag tycker det är intressant att läsa om när Iris blir bunden, av hennes wicca kompis Velvet. Detta är en bok som också tar upp lite allvarligare ämnen som medberoende, och olika rädslor, man kan ha. Rädslor man kan behöva bearbeta på olika sätt. Alla som lever med en alkoholist kan säkert känna igen sig i den rädsla man kan känna, för att personen kan skada sig själv. Också om rädslan att den man älskar ska dö ifrån en. Boken handlar också om kärlek. För övrigt har författaren ett fint språk och fina miljöbeskrivningar. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
June 20, 2024
Läst i Lesbiska bokklubben maj/juni 2024🧡
Displaying 1 - 4 of 4 reviews