Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd: Författarparet Moa och Harry Martinsson

by Ebba Witt-Brattström

Moa och Harry Martinson var under 1900-talet Sveriges mest kända och lästa författarpar. Den feministiska arbetarskribenten Moa och den lungsjuke luffarpoeten Harry träffades 1927, flyttade ihop och gifte sig kort därpå och skildes med buller och bång 1940. I Moas torp på Södertörn skrev de totalt nitton böcker, varav flera är moderna klassiker som Nässlorna blomma (Harry) och Mor gifter sig (Moa).
Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd är litteraturprofessor Ebba Witt-Brattströms hjärtslitande dubbelbiografi över paret Martinson, som också är en berättelse från kulturens skilda kretslopp: folklitteratur mot höglitteratur. Efter skilsmässan blev Moa en folkkär bästsäljare, medan Harry valdes in i Svenska Akademien och fick Nobelpriset 1974.

I litteraturhistorien har Moa hamnat i Harrys skugga, men i den här boken framträder de bägge i helfigur, bundna till varandra genom passion och litteratur. De förde en litterär dialog som utvecklade deras olika författarprofiler, även efter skilsmässan och tills döden skilde dem åt.

Genres: Nonfiction

336 pages, Hardcover

First published March 4, 2024

About the author

Ebba Witt-Brattström (born 1953) is a Swedish scholar in comparative literature. She is Professor of Literature and head of department at Södertörn University outside Stockholm, and a well-known feminist. In the 1970s she was a member of the feminist organisation Grupp 8, and in 2005 she was one of the founders of the feminist political organisation and party Feministiskt Initiativ, although she later distanced herself from the organisation and criticized its alleged strong left-wing tendencies.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 4 out of 5]

I centrum av den svenska arbetarlitteraturens högborg på 30-talet befann sig det sprakande författarparet Moa och Harry Martinsson. Hon skrev feministiskt och klassmedvetet, populära romaner för ”folket” och han ansågs vara ett snille som kom att belönas med Nobelpris.

Den 38-åriga Moa (1890-1964) var redan skribent, änka (efter att hennes man sprängt sig) och fembarnsmor med två begravda söner, när hon blev bekant med den jovialiske Harry (1904-1978) som 23-åring kom vandrande från luffen och sjön, in på hennes torp, hostande på grund av tuberkulos och i trasiga kläder. De var båda fattiga på pengar men kom att få tolv år tillsammans rika på passion, gräl och förstås litteratur.

Litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström har tidigare skrivit en avhandling om Moa Martinson och platsar eminent som hennes apologet. Här förstärker hon sin redan kända persona som den arga feministen när hon tar itu med den harrypartiska litteraturhistorien. Witt-Brattström är – som hon brukar – ursinnig och det är hon med den äran. För när Harry blir invald i svenska Akademien försöker han, menar Witt-Brattström, sudda ut Moas del i sitt liv och författargärning. Jag gillar att Witt-Brattström läser lusen av Kjell Espmark, Lars Ulvenstam, Artur Lundkvist och Ivar Lo-Johansson (värst av alla – som jag trodde!) vilka medverkat till att framställa Moa som ett störningsmoment när Harry uppvärderas till akademisnille.

Moa skriver i ett brev till Sven Stolpe: ”Vi fann vägen att göra det på tillsammans. Utan att vi råkats hade vi aldrig kommit ur vardagens jargonghölje.”

Witt-Brattströms viktiga poänger är att dels visa fram hur Moa och Harry var varandras litterära barnmorskor dels förtydliga hur Moa som kvinna tvingades kämpa i uppförsbacke mot den primitivistiska sexismen och att hennes samtida manliga kollegor – de proletära guldgossarna vars husgud var Freud – tycktes ha ”poesin i testiklarna” samt såg ner på intellektuella kvinnor.

Intressant är att Moa Martinson var den första att skildra en våldtäkt i svensk litteratur. Jag får lust att läsa om hennes fantastiska Kvinnor och äppelträd. Jag har också tyckt mycket om det jag läst av Harry Martinson som nog lyssnade och lärde ett och annat av sin feministiska kvinna.

För övrigt är det här en helt underbar bok, som bortsett från upprepningarna, förgyller min tillvaro eftersom jag älskar arbetarlitteratur och jag älskar att åka tidsmaskin.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

En annan har ju alltid varit Team Moa. Det behöver man inte vara sälartsfeminist för att vara. Men när jag läser att Harry i ett vredesutbrott i det gemensamma köket försöker slänga ut järnspisen så byter jag nästan lag för ett slag. Sympatiskt på nåt sätt.

[Anna Lorentzon · Rating 5 out of 5]

Tack igen, Ebba Witt-Brattström, för en underbar biografi. En ren njutning att ta del av hennes otroliga kundkap om alla deras verk, det litterära klimatet osv. En riktig bladvändare, med insikter.

[Märtha W · Rating 4 out of 5]

Ohejdat intressant och fascinerande om två ikoniska människor i svensk litteraturhistoria. Boken håller långsamt tempo och är stämningsfullt uppläst att Pernilla August. En bok som gör en lite klokare än man var innan man läste den!

[Hjortronhyllan · Rating 2 out of 5]

Vad gör man om man inte har Sven & Karin Stolpe i släkten? Jo, man lånar in ett känt svenskt författarpar och går igenom all prosa och korrespondens tills man hittar den vinkel man vill ha. Men istället för att skriva om romansen som en kryddad roman och hoppas på Augustpris och filmatisering skriver man en sakprosa för att ge den bortglömda Moa Martinson sin plats inom svensk litteraturkanon.

Jag kunde inte låta bli att låta mig svepas med av den litterära, politiska och känsloladdade historia som utgjorde grunden för det turbulenta förhållandet mellan Harry och Moa Martinson. Inne i deras värld av passion och konflikter finner jag mig själv både medryckt, upprörd och ifrågasättande. Varför spränger man sig själv med dynamit?
Historien om den slitna Harry som en dag, i maj 1928, steg in i Moas torp i Sörmland, förefaller nästan som hämtad ur en roman. Deras relation var ett skådespel som hämtat från ett gammalt Sverige, laddat med alla ingredienser för ett kärleksdrama. Men samtidigt känns det som om handlingen har en slags skugga kastad över sig.

Jag läste med avslappnad panna när Witt-Brattström vävde samman de olika trådarna från brev, släktingar och litterära verk. Det är som att bläddra genom ett fotoalbum av ett förflutet som både var vackert och smärtsamt. Men fotoalbumet är fullt, det är en korvstoppning av information och ganska fort märker man den enkelriktade gatan av åsikter. Det är en känsla av att färgerna i berättelsen är något förskjuten.

Witt-Brattströms något proppfulla prosa mättar tidigt (gott och väl) mitt intresse för denna relation, samtidigt kunde jag inte låta bli att känna att den bar med sig en tydlig agenda. Hon målar upp Moa som den förlorade hjälten i en historia som enligt tidigare skrivare givits en alltför hyllande maskulin vinkel i förhållandet. Åsikten genomsyrar sidorna som ett försök att rätta till historiens skevheter genom att ge Moa den plats hon förtjänar inom svensk litteratur men varför lämnades jag ändå med tvivel?

Jag önskar ibland att jag skulle kunna pausa boken och få ställa de frågor som aldrig blir riktigt besvarade. t.ex. åldersskillnaden mellan paret som inte utforskas djupare, trots dess uppenbara påverkan på deras nästan filmiska förhållande. Eller Harrys suktande efter ett eget gemensamt barn.

Med tvivel som lämnar djupa veck i min panna, kan jag inte förneka att denna bok är en resa in i svensk litteraturhistoria. Det är en tumultartad färd genom tvivel, lidelse och åsikter, där Witt-Brattströms personliga engagemang flödar genom varje uppslag. Det är utan tvekan en bok som behövde skrivas för den ständigt levande kulturdebatten, men jag önskar att författaren hade tonat ner sin närvaro något mellan sidorna. Det är en bok som brinner av passion, om rättelse i den svenska litteraturen, även om ibland lågan tyvärr, blir så intensiv att den nästan förtär själva berättelsen.

[Emma Andersson Ragvals · Rating 4 out of 5]

En intresseväckande skildring över ett författarpar vars relation jag hittills inte vetat särskilt mycket om men som för min del färglade kontexten för en betydande del av den skrivna arbetarlitteraturen under svenska 30-talet. Även om biografin är något upprepande och att kronologin bryts gång på gång för både analepser och prolepser (vilket gjorde läsningen något förvirrande) var det spännande att läsa om Moa och Harrys liv och den påverkan de hade på varandras författarskap.

Tidigare kritik har anmärkt på Witt-Brattströms tydliga agenda, det vill säga att motbevisa tidigare biografiska skildringar av särskilt Harrys liv som upphöjt honom och hans författarskap som mer framgångsrikt och nedvärderat hans frånskilda hustrus betydelse och litterära influens. Witt-Brattström försöker i den här "mot-biografin" sätta fingret på Moas betydelse för både Harrys författarskap och sitt eget, och inte minst den påverkan som den hade på folket och samhället i stort.

Kritiken må stå på rimliga grunder utifrån ett nutida forskningsperspektiv, men samtidigt undrar jag om agendan ändå inte är legitimerad och på såg vis utgör ett viktigt bidrag till den vetenskapliga diskussionen. Vad jag menar är att man bör tänka på att många tidigare biografier, med undantag för t. ex. Johan Svedjedals biografi om Harry Martinsson från 2023, tagit en tydlig positionering mot Moa i en kontext av misogyn primitivism och höglitterärt ryggdunkande. Varför ska inte Witt-Brattström tillåtas komma med ett motsvar, särskilt när ett sådant saknas i historieskrivningen? Ibland får man fundera över spelreglerna innan man kommer med anmärkningar på hur spelet ska spelas.

[Lisa Hernqvist]

Ebba Witt-Brattström dubbelbiografi över Moa och Harry Martinson, Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd, är intressant läsning.

Baserat bl a på bevarade brev beskriver EWB Moas och Harrys liv (bl a var de gifta 1928-1940) och författarskap, med särskilt intresse för hur de som författarpar var aktivt delaktiga i varandras skrivande. EWB visar också hur det redan före men framförallt efter skilsmässan bland flera framstående manliga författarkollegor fanns ett motstånd mot Moa, så att hon ofta förminskades och inte fick det erkännande hon förtjänade. Harry försökte, när han blev invald i Svenska Akademien, sudda ut Moa och deras gemensamma författararbete ur sin historia. Detta lyckades så väl att flera Harry Martinson-biografier presenterar den historieskrivningen. Dessa saker visste jag inte.

EWB skriver också mycket initierat om både Moas och Martins litterära verk. Jag blev sugen på att läsa mer av dem!

[Jack · Rating 3 out of 5]

Det var givande att lära sig mer om både Harry och Moa och det är kul att EWB är så levande i texten, inte rädd för att kommentera liksom. Men den hade nog vunnit på att hålla lite hårdare på kronologin, det blir rörigt när den hoppar så mycket i tiden. Och jag fattar ju varför den gör det och det är väl rimligt på många sätt, men den mycket tydliga partiskheten för Moa blir lite för mycket ibland.

[Mina Widding]

Avslutar för att jag behöver lämna tillbaka boken till biblioteket, och jag bemödar mig nog inte om att skaffa den annorstädes. Vi ska läsa till en bokcirkel, men jag tror jag istället provar läsa "Jag mötte en diktare". Uppskattade inte den här formen av biografi, med alla sina (sic!) i citaten (herregud människa, vi fattar att det är felstavat i citatet, du behöver inte peka ut att du minsann inte stavar fel själv) och torrhet i tonen, det var helt enkelt tråkigt.

[Mia · Rating 3 out of 5]

Intressant men patriarkatet kvinnovåld på 30-talet gjorde att jag var småarg hela boken.

[Magdalena Berger · Rating 3 out of 5]

Intressant och viktig skildring av Moa och Harry Martinsson. Dock inkonsekvent i sin berättarstil och väldigt rörig med många upprepningar. Synd.

[Malin · Rating 5 out of 5]

Fantastiskt grundlig fin historisk berättelse om två av Sveriges främsta författare. En upprättelse för Moa.

[Jörgen Krüsell · Rating 3 out of 5]

Intressant att läsa om ett av våra mest berömda författarpar. Ett tidsdokument, verkligen.
Mycket jag inte kände till. Så rekommenderar denna.
Enda negativa är att det var lite svårt att hänga med i bland då det hoppades rätt frisk fram och tillbaka mellan årtalen.