What do you think?
Rate this book
Livets Bog #1
The Third Testament--Livets Bog I
. 1985 clean bright copy
- GenresNonfiction
Paperback
First published December 1, 1990
13 people are currently reading
63 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 5 of 5 reviews
December 31, 2016
The teachings of Martinus changed my life. It does not get bigger than this. The insight of Martinus is beyond description. This is what you want to read if you are searching for answers to the big questions.
December 31, 2016
Nothing compares to the work of Martinus. I have studied his work for 21 years and there is nothing out there to match it or come even close.
December 16, 2025
Martinus framstår tyvärr inte som mer Logisk än vad han gör i sin bok "Logik" som jag tidigare gått igenom. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att Martinus var en fantast som skapade en religion främst för sig själv utifrån sitt eget tillstånd och där hans obeläsenhet inte är en styrka, som han själv försöker få det till, utan blivit ett sänke för hela hans sak som redan från början var dödfödd. Vilket bevisas av att ingen utom några få naiva själar i Sverige och Danmark tagit notis om hans lära. Det finns inte ens någon kritik av han verk, rimligtvis pga att ingen funnit det värt att kritisera. Martinus kosmologi är och förblir personliga fantasier om egen storhet, sagor om 90000 år gamla pyramider och människor på elektronklot.
St. 14. Martinus inleder boken med att slå fast att om det är något man inte förstår eller inte håller med om i resten av boken så beror det uteslutande på att man inte är lika kärleksfull och högt utvecklad som Martinus själv. Kritik är alltså omöjlig och den naiva läsaren vill väl gärna vara utvecklad nog att kunna förstå det som skrivs...
St. 15. Ingen ska kunna bli dogmatiskt bunden av Livets Bog. Man ska använda de sanningar som man mår bra av. Men vi ska också veta att endast Livets Bog är den högsta sanningen och uttryck för den enda religion som är i samklang med den universella och naturliga religionen som alla förr eller senare kommer vara tvugna att erkänna och bli "medlem" av.
St. 19. Martinus och Livets Bog kan alltså aldrig vara intolerant mot någon. Intolerans kan endast riktas mot Martinus och Livets Bog på grund av okunskap. Martinus ställer sig manipulativt på läsarens sida mot alla de som är elaka mot läsare, mot alla hans anklagare. Det gör de bara för att de inte är lika kloka som Martinus och den förstående läsaren. Det är vi mot dem. De andra dumma där ute i världen som inte förstår Martinus och som är elaka mot läsaren och Martinus.
St. 22. Här ljuger Martinus rakt ut och försäkrar att han efter sin invigning i den högsta kunskapen inte läste en enda bok (eftersom det då kändes som hans hjärna skulle sprängas) samt att han inte haft någon beröring med teosofi etc varken före eller efter sin invigning. Att det var instruktioner från en teosofisk bok som utlöste hans visioner under meditation och att han under 11 år mellan sin invigning påbörjandet av Livets Bog förde samtal med den teosofiskt och filosofiskt bevandrade Lars Niebelvang utelämnar han helt. Varför?
St. 23. Martinus identifierar naivt det goda med det behagliga och det onda med det obehagliga. Det är långt ifrån självklart och få filosofer skulle hålla med honom.
St. 28. Men eftersom utvecklingen hela tiden får det onda att minska så förstår man tills sist att det onda inte alls existerar utan allt är mycket gott. Det enda som existerar är det behagliga goda och det obehagliga goda. Något egentligt ont existerar inte. När man förstått det har man blivit ett moraliskt geni.
St. 42. Martinus talar om mörka världsåterlösare. Vilka är dessa? Går de att identifiera i någon kultur? När fanns de på jorden? Låter som en ologisk fantasiprodukt.
St. 47. Martinus svamlar om en kosmisk strålglans som bara kan iakttas från den gudomliga världen och som är något helt annat än auran som man från jorden kan se med ockulta sinnen. Varför ta upp detta och hur visste Martinus det? Ett helt meningslöst resonemang.
St. 58. För att hjälpa oss bort från övertro så påpekar Martinus att han inte kan vara världsårerlösare för planetväsen, solsystemsväsen och galaxväsen som också lever i samhällen... Det är bara det att det inte verkar vara något som tyder på att man kan dra en parallell mellan jordmänniskor och galaxväsen lika lite som det är rimligt att anta att det bor jordmänniskor på elektroner vilket Martinus nämner i annat sammanhang.
St. 59. I sin utläggning om övertro som verkar rikta sig mot obskyra esoteriska uppfattningar i andra konkurrerande andliga riktningar nämner Martinus i förbigående hur många riken det är kvar tills vi blir planetväsen och solsystemsväsen. Det är helt plötsligt självklart att det är så utvecklingen går till; från mikrokosmos till makrokosmos, större och större i storlek, utan att ge någon argumentation för detta. Kanske övertro och fantasibild från Martinus sida?
St. 61. Märkligt resonemang om att katolicismen är en hård hud kring kristendomen som var nödvändig för att kristendomen med svärdets makt skulle kunna spridas över världen, i gudomligt syfte, så att det Martinus skriver skulle kunna ta avstamp just från denna spridning i väst och återlösa hela världen.
St. 90. Martinus argumenterar för att det är Livets Bog som är den nya religionen som kommer gå hem över hela jorden, accepteras av både den outbildade och primitiva såväl som av det utbildade akademikern, tillskillnad från de tidigare världsreligionerna. Men ändå utgår Martinus uteslutande från kristendomen och den av katolicismens hårda hud röjda vägen.
St. 91. Ägnar stor möda åt att förklara att 2 plus 2 är 4. Som att det skulle gå att jämföra med hans religion och göra den mer självklar och med verkligheten överensstämmande...
St. 119. Martinus har precis på många sidor målat upp sin kommunistiska utopi. Är det hans uppgift? Han verkar föreställa sig att bara alla läser hans bok så kommer det inte vara så knepigt att få till hans världsstat och planetrike. De upplysta administratörerna, som läst Tredje Testamentet, kommer problemfritt styra hela världen enligt de punkter som Martinus beskriver.
St. 123. Kärlek definieras som ren känsla som regleras av ren intelligens som regleras av ren känsla. Väsen som är i besittning av dessa förmågor lever i avskildhet eller anonymitet men är samma personer, förmodar jag, som ska ta kontrollen över planetriket? Lycka till med det.
St. 127. I nyss nämnda stycke (123) försäkrar Martinus att de nämnda väsena inte kan hamna i det fantastiska eftersom deras känsla väger upp mot sådana spekulationer. Nu definierar han det tvärtom som att fantaster har för lite intelligens i förhållande till sin känsla. Förövrigt låter det som att Martinus här talar om sig själv. Han inbillade sig trots allt att han var en världsåterlösare. Märkligt att han inte kunde se det själv.
St. 140. Martinus kategoriseringar av människor utefter om de är mottagliga för hans skrifter eller inte framstår som förenklade och förvirrade. Exempelvis menar han att det finns primitiva väsen nyss inkarnerade från naturmänniskostadium i civilisationen som vuxit ifrån tron på de gamla religionerna samtidigt som det finns professorer i vår kultur som inte vuxit
ifrån denna tro. Hans analys av vad tror är som gudomlig suggestion verkar därmed felaktig.
St. 170. Martinus har ägnat många sidor åt att argumentera för att kärlek och tolerans är bra och att hat är dålig...
St. 171. Martinus tar exemplet med rovdjur för att bevisa att det är den explosiva och aggressiva tyngdenergin, som han kallar det, som är förhärskande i djurriket. Växtätande djur är ett sämre exempel och de nämns därför inte.
St. 213. Efter långa utläggningar om att vi har en känsloförmåga, en intelligensförmåga och en minnesförmåga säger Martinus att intuitionen är den högsta synen och att det den gör är att den kan skåda de egna minnena. Det som Martinus såg med sin kosmiska klarsyn var alltså inte något objektivt utan något subjektivt, sina egna minnen?
St. 214. För att undvika kritiken i föregående stycke så påpekar Martinus är att intuitionen givetvis även kan se andra väsens minnen och därmed kan skåda in i världshistorien. Men varför kunde han då inte se att Lejon inte är monogama, vilket han påstår på andra ställen, att himlen var blå när de första djuren levde på jorden och andra problem med sitt verk och framställningssätt? Verkar omöjligt att för en utomstående kunna skilja på vad som är kosmisk kunskap genom intuitionen eller Martinus påstådda klarsyn och vad som är ren och skär fantasi. Osäkert om Martinus själv kunde skilja dem åt.
St. 216. Här framkommer det att de guldkopior av minnen endast är facit, det är bara erfarenheternas idé eller kärna som kan skådas med intuitionen. Detta är ju inget annat än Platons idélära och Martinus intuition verkar här alltså vara något helt abstrakt i form av principer, och inte något som man verkligen ser konkret.
St. 224. Martinus hävdar att hjärnan endast är en antenn som tar emot elektriska vågor. Om det är så borde man då inte kunna registrera dessa vågor med vetenskapliga instrument och borde inte hjärnan påverkas mycket mer negativt av all den elektromagnetiska strålning som finns i vårt samhälle idag men som inte existerade på 1930-talet när Martinus skrev detta?
St. 236. Martinus menar att den andliga upplevelse ligger utanför tiden och rummet. Vad är det då för upplevelse? Återigen verkar det handla om rent abstrakta principer. Logik och matematik. Platons idéer.
St. 248. Martinus skriver att vi inte kan nå kosmiskt medvetande förrän om 3000 år på jorden, men om man som han kommer från ett andligt rike och alltså är en världsåterlösare så kan man i sitt 30:nde år (då han fick sin upplevelse såklart) i viss grad i den mån den aktuella kroppskombinationen tillåter det få kosmiskt medvetande. Martinus hade enligt egen utsago alltså inget perfekt kosmiskt medvetande utan ett som led av brister pga hans primitiva kroppskombination. Det förklarar och bortförklarar ganska mycket. Samma kroppskombination som hade oralsex med vissa lärjungar?
St. 261. Martinus försöker underbygga sin teori om att det finns sju grundenergier genom att jämföra dem med regnbågen. Analogin stämmer dock inte. Den påstådda minnesenergin liknas vid indigo och har lägre genomträngningförmåga intuitionsenergin liknas vid blått. I verkligheten har indigo en högre frekvens än blått. Modernergin som inte är del av upplevelsen ges färgen violett som uppenbart är en upplevd del i spektrumet. Precis som när han gör analogier med berättelserna i Bibeln så framstår det som förvirrat och utan någon matematisk exakthet. Han byggde ett system av begrepp och var således ingen mystiker, men systemet är inte ens särskilt snygg eller välbyggt.
St. 271. Martinus tror och föreställer sig att alla existerande självständiga energienheter är ett levande väsen, allt från elektroner till vintergator, hjärtan, levrar, politiska partier, nationer osv. Eftersom att han hamnar i godtyckliga uppdelningar så möter han bland annat problemet med att förklara hur mellanspiraler, dvs de anomalier som han inte kan placera in i en hierarkisk struktur kan vara levande väsen. Hans analogier blir även ofta direkt felaktiga som när han jämför en atom med ett solsystem och tror att det bor "jordmänniskor" på elektronklot. Det är mycket svårt att se någon sådan likhet och Martinus var uppenbarligen helt ovetandes och kvantfysik.
St. 274. Märkligt resonemang om att man för varje nytt spiralkretslopp, alltså en passage om sex riken som i tur och ordning domineras av hans sex energier: instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne, genomgår dessa riken i ett fullkomligare avsnitt. Hela gudomen utvecklas alltså från en relativ ofullkomlighet till en allt högre fullkomlighet och det i all evighet vilket i högsta grad är självmotsägande.
St. 284. Martinus har här fått för sig att enda sättet att förklara att det finns olika arter på jorden är att de kommer från olika utvecklingsbanor från olika klot i universum. Att det genetiska materialet och att alla arter på jorden har gemensamma förfäder känner han inte till och verkar heller inte kunna föreställa sig.
St. 285. Martinus tycker inte att det råder något tvivel om att många insekter som myror och bin står på en högre evolutionär nivå än många däggdjur, exempelvis kor, svin och hästar. Enda anledningen till att vi uppfattar dessa däggdjur som högre stående än insekterna är, enligt Martinus, för att de kommer från klot som är mer lika jorden och att insekterna därför i högre grad är att betrakta som gäster på jorden. I själva verket är det inför Martinus kosmiska klarsyn som han är i besittning av genom sitt komiska medvetande så att många insekter faktiskt är att betrakta på samma utvecklingsnivå som många jordmänniskor. Detta är givetvis absurt och visar tydligt vilken livlig och mycket naiv fantasi Martinus hade samt att han var helt okunnig om biologi och även i avsaknad av alla sorters sinne för proportioner.
St. 14. Martinus inleder boken med att slå fast att om det är något man inte förstår eller inte håller med om i resten av boken så beror det uteslutande på att man inte är lika kärleksfull och högt utvecklad som Martinus själv. Kritik är alltså omöjlig och den naiva läsaren vill väl gärna vara utvecklad nog att kunna förstå det som skrivs...
St. 15. Ingen ska kunna bli dogmatiskt bunden av Livets Bog. Man ska använda de sanningar som man mår bra av. Men vi ska också veta att endast Livets Bog är den högsta sanningen och uttryck för den enda religion som är i samklang med den universella och naturliga religionen som alla förr eller senare kommer vara tvugna att erkänna och bli "medlem" av.
St. 19. Martinus och Livets Bog kan alltså aldrig vara intolerant mot någon. Intolerans kan endast riktas mot Martinus och Livets Bog på grund av okunskap. Martinus ställer sig manipulativt på läsarens sida mot alla de som är elaka mot läsare, mot alla hans anklagare. Det gör de bara för att de inte är lika kloka som Martinus och den förstående läsaren. Det är vi mot dem. De andra dumma där ute i världen som inte förstår Martinus och som är elaka mot läsaren och Martinus.
St. 22. Här ljuger Martinus rakt ut och försäkrar att han efter sin invigning i den högsta kunskapen inte läste en enda bok (eftersom det då kändes som hans hjärna skulle sprängas) samt att han inte haft någon beröring med teosofi etc varken före eller efter sin invigning. Att det var instruktioner från en teosofisk bok som utlöste hans visioner under meditation och att han under 11 år mellan sin invigning påbörjandet av Livets Bog förde samtal med den teosofiskt och filosofiskt bevandrade Lars Niebelvang utelämnar han helt. Varför?
St. 23. Martinus identifierar naivt det goda med det behagliga och det onda med det obehagliga. Det är långt ifrån självklart och få filosofer skulle hålla med honom.
St. 28. Men eftersom utvecklingen hela tiden får det onda att minska så förstår man tills sist att det onda inte alls existerar utan allt är mycket gott. Det enda som existerar är det behagliga goda och det obehagliga goda. Något egentligt ont existerar inte. När man förstått det har man blivit ett moraliskt geni.
St. 42. Martinus talar om mörka världsåterlösare. Vilka är dessa? Går de att identifiera i någon kultur? När fanns de på jorden? Låter som en ologisk fantasiprodukt.
St. 47. Martinus svamlar om en kosmisk strålglans som bara kan iakttas från den gudomliga världen och som är något helt annat än auran som man från jorden kan se med ockulta sinnen. Varför ta upp detta och hur visste Martinus det? Ett helt meningslöst resonemang.
St. 58. För att hjälpa oss bort från övertro så påpekar Martinus att han inte kan vara världsårerlösare för planetväsen, solsystemsväsen och galaxväsen som också lever i samhällen... Det är bara det att det inte verkar vara något som tyder på att man kan dra en parallell mellan jordmänniskor och galaxväsen lika lite som det är rimligt att anta att det bor jordmänniskor på elektroner vilket Martinus nämner i annat sammanhang.
St. 59. I sin utläggning om övertro som verkar rikta sig mot obskyra esoteriska uppfattningar i andra konkurrerande andliga riktningar nämner Martinus i förbigående hur många riken det är kvar tills vi blir planetväsen och solsystemsväsen. Det är helt plötsligt självklart att det är så utvecklingen går till; från mikrokosmos till makrokosmos, större och större i storlek, utan att ge någon argumentation för detta. Kanske övertro och fantasibild från Martinus sida?
St. 61. Märkligt resonemang om att katolicismen är en hård hud kring kristendomen som var nödvändig för att kristendomen med svärdets makt skulle kunna spridas över världen, i gudomligt syfte, så att det Martinus skriver skulle kunna ta avstamp just från denna spridning i väst och återlösa hela världen.
St. 90. Martinus argumenterar för att det är Livets Bog som är den nya religionen som kommer gå hem över hela jorden, accepteras av både den outbildade och primitiva såväl som av det utbildade akademikern, tillskillnad från de tidigare världsreligionerna. Men ändå utgår Martinus uteslutande från kristendomen och den av katolicismens hårda hud röjda vägen.
St. 91. Ägnar stor möda åt att förklara att 2 plus 2 är 4. Som att det skulle gå att jämföra med hans religion och göra den mer självklar och med verkligheten överensstämmande...
St. 119. Martinus har precis på många sidor målat upp sin kommunistiska utopi. Är det hans uppgift? Han verkar föreställa sig att bara alla läser hans bok så kommer det inte vara så knepigt att få till hans världsstat och planetrike. De upplysta administratörerna, som läst Tredje Testamentet, kommer problemfritt styra hela världen enligt de punkter som Martinus beskriver.
St. 123. Kärlek definieras som ren känsla som regleras av ren intelligens som regleras av ren känsla. Väsen som är i besittning av dessa förmågor lever i avskildhet eller anonymitet men är samma personer, förmodar jag, som ska ta kontrollen över planetriket? Lycka till med det.
St. 127. I nyss nämnda stycke (123) försäkrar Martinus att de nämnda väsena inte kan hamna i det fantastiska eftersom deras känsla väger upp mot sådana spekulationer. Nu definierar han det tvärtom som att fantaster har för lite intelligens i förhållande till sin känsla. Förövrigt låter det som att Martinus här talar om sig själv. Han inbillade sig trots allt att han var en världsåterlösare. Märkligt att han inte kunde se det själv.
St. 140. Martinus kategoriseringar av människor utefter om de är mottagliga för hans skrifter eller inte framstår som förenklade och förvirrade. Exempelvis menar han att det finns primitiva väsen nyss inkarnerade från naturmänniskostadium i civilisationen som vuxit ifrån tron på de gamla religionerna samtidigt som det finns professorer i vår kultur som inte vuxit
ifrån denna tro. Hans analys av vad tror är som gudomlig suggestion verkar därmed felaktig.
St. 170. Martinus har ägnat många sidor åt att argumentera för att kärlek och tolerans är bra och att hat är dålig...
St. 171. Martinus tar exemplet med rovdjur för att bevisa att det är den explosiva och aggressiva tyngdenergin, som han kallar det, som är förhärskande i djurriket. Växtätande djur är ett sämre exempel och de nämns därför inte.
St. 213. Efter långa utläggningar om att vi har en känsloförmåga, en intelligensförmåga och en minnesförmåga säger Martinus att intuitionen är den högsta synen och att det den gör är att den kan skåda de egna minnena. Det som Martinus såg med sin kosmiska klarsyn var alltså inte något objektivt utan något subjektivt, sina egna minnen?
St. 214. För att undvika kritiken i föregående stycke så påpekar Martinus är att intuitionen givetvis även kan se andra väsens minnen och därmed kan skåda in i världshistorien. Men varför kunde han då inte se att Lejon inte är monogama, vilket han påstår på andra ställen, att himlen var blå när de första djuren levde på jorden och andra problem med sitt verk och framställningssätt? Verkar omöjligt att för en utomstående kunna skilja på vad som är kosmisk kunskap genom intuitionen eller Martinus påstådda klarsyn och vad som är ren och skär fantasi. Osäkert om Martinus själv kunde skilja dem åt.
St. 216. Här framkommer det att de guldkopior av minnen endast är facit, det är bara erfarenheternas idé eller kärna som kan skådas med intuitionen. Detta är ju inget annat än Platons idélära och Martinus intuition verkar här alltså vara något helt abstrakt i form av principer, och inte något som man verkligen ser konkret.
St. 224. Martinus hävdar att hjärnan endast är en antenn som tar emot elektriska vågor. Om det är så borde man då inte kunna registrera dessa vågor med vetenskapliga instrument och borde inte hjärnan påverkas mycket mer negativt av all den elektromagnetiska strålning som finns i vårt samhälle idag men som inte existerade på 1930-talet när Martinus skrev detta?
St. 236. Martinus menar att den andliga upplevelse ligger utanför tiden och rummet. Vad är det då för upplevelse? Återigen verkar det handla om rent abstrakta principer. Logik och matematik. Platons idéer.
St. 248. Martinus skriver att vi inte kan nå kosmiskt medvetande förrän om 3000 år på jorden, men om man som han kommer från ett andligt rike och alltså är en världsåterlösare så kan man i sitt 30:nde år (då han fick sin upplevelse såklart) i viss grad i den mån den aktuella kroppskombinationen tillåter det få kosmiskt medvetande. Martinus hade enligt egen utsago alltså inget perfekt kosmiskt medvetande utan ett som led av brister pga hans primitiva kroppskombination. Det förklarar och bortförklarar ganska mycket. Samma kroppskombination som hade oralsex med vissa lärjungar?
St. 261. Martinus försöker underbygga sin teori om att det finns sju grundenergier genom att jämföra dem med regnbågen. Analogin stämmer dock inte. Den påstådda minnesenergin liknas vid indigo och har lägre genomträngningförmåga intuitionsenergin liknas vid blått. I verkligheten har indigo en högre frekvens än blått. Modernergin som inte är del av upplevelsen ges färgen violett som uppenbart är en upplevd del i spektrumet. Precis som när han gör analogier med berättelserna i Bibeln så framstår det som förvirrat och utan någon matematisk exakthet. Han byggde ett system av begrepp och var således ingen mystiker, men systemet är inte ens särskilt snygg eller välbyggt.
St. 271. Martinus tror och föreställer sig att alla existerande självständiga energienheter är ett levande väsen, allt från elektroner till vintergator, hjärtan, levrar, politiska partier, nationer osv. Eftersom att han hamnar i godtyckliga uppdelningar så möter han bland annat problemet med att förklara hur mellanspiraler, dvs de anomalier som han inte kan placera in i en hierarkisk struktur kan vara levande väsen. Hans analogier blir även ofta direkt felaktiga som när han jämför en atom med ett solsystem och tror att det bor "jordmänniskor" på elektronklot. Det är mycket svårt att se någon sådan likhet och Martinus var uppenbarligen helt ovetandes och kvantfysik.
St. 274. Märkligt resonemang om att man för varje nytt spiralkretslopp, alltså en passage om sex riken som i tur och ordning domineras av hans sex energier: instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne, genomgår dessa riken i ett fullkomligare avsnitt. Hela gudomen utvecklas alltså från en relativ ofullkomlighet till en allt högre fullkomlighet och det i all evighet vilket i högsta grad är självmotsägande.
St. 284. Martinus har här fått för sig att enda sättet att förklara att det finns olika arter på jorden är att de kommer från olika utvecklingsbanor från olika klot i universum. Att det genetiska materialet och att alla arter på jorden har gemensamma förfäder känner han inte till och verkar heller inte kunna föreställa sig.
St. 285. Martinus tycker inte att det råder något tvivel om att många insekter som myror och bin står på en högre evolutionär nivå än många däggdjur, exempelvis kor, svin och hästar. Enda anledningen till att vi uppfattar dessa däggdjur som högre stående än insekterna är, enligt Martinus, för att de kommer från klot som är mer lika jorden och att insekterna därför i högre grad är att betrakta som gäster på jorden. I själva verket är det inför Martinus kosmiska klarsyn som han är i besittning av genom sitt komiska medvetande så att många insekter faktiskt är att betrakta på samma utvecklingsnivå som många jordmänniskor. Detta är givetvis absurt och visar tydligt vilken livlig och mycket naiv fantasi Martinus hade samt att han var helt okunnig om biologi och även i avsaknad av alla sorters sinne för proportioner.
February 8, 2019
Martinus kosmologi är en fantastisk världsbild som har haft stor betydelse för mig i mitt liv. Jag har läst den här, del 1, några gånger. Den ger en bra helhetsbild av kosmologin och innehåller en del intressanta symboler.
April 2, 2021
Mindblowing! Will give you better understanding why you are here on this planet then any religion or philosophy.
Life explaind in short summary
Life explaind in short summary
Displaying 1 - 5 of 5 reviews