What do you think?
Rate this book
Mors dag
Det här är berättelsen om mammor som dör alldeles för tidigt, men framför allt om barnen som blir kvar och växer upp. Vad händer med oss när vi blir moderlösa, och hur påverkar det oss genom livets alla skeenden?
I skolan ska klassen rita Mors dag-kort och fröken viskar medlidsamt till Bodil att hon kan väl rita en vanlig teckning. Lasse sitter inlåst på psyket och ordnar en begravning för sin mamma som dött ett halvsekel tidigare, eftersom han inte fick vara med och ta farväl då. När Lidia blir mamma för första gången gapar tomrummet efter hennes egen mamma större än någonsin.
Mors dag är en helt igenom fiktiv serieroman som handlar om barn som separeras från sina mammor under sina formande år.
Boken öppnar upp för frågor kring vår kulturs syn på sorg och hur vi påverkas av att leva i ett samhälle där symptom på sorg ofta patologiseras eller tystas ned. Med ett nytt personporträtt i varje kapitel ges läsaren en inblick i de olika karaktärernas liv och får följa med på en resa genom smärta, glädje och sökandet efter läkning.
I skolan ska klassen rita Mors dag-kort och fröken viskar medlidsamt till Bodil att hon kan väl rita en vanlig teckning. Lasse sitter inlåst på psyket och ordnar en begravning för sin mamma som dött ett halvsekel tidigare, eftersom han inte fick vara med och ta farväl då. När Lidia blir mamma för första gången gapar tomrummet efter hennes egen mamma större än någonsin.
Mors dag är en helt igenom fiktiv serieroman som handlar om barn som separeras från sina mammor under sina formande år.
Boken öppnar upp för frågor kring vår kulturs syn på sorg och hur vi påverkas av att leva i ett samhälle där symptom på sorg ofta patologiseras eller tystas ned. Med ett nytt personporträtt i varje kapitel ges läsaren en inblick i de olika karaktärernas liv och får följa med på en resa genom smärta, glädje och sökandet efter läkning.
- GenresGraphic NovelsGrief
216 pages, Hardcover
First published March 13, 2024
5 people are currently reading
67 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 18 of 18 reviews
April 25, 2024
Jag läser andra böcker nu och skulle bara bläddra lite i den här grafiska novellsamlingen. Men den gick ju inte att lägga ifrån sig sen, jag fick lova att sträckläsa.
De nakna blyertsteckningarna som låter skönja resterna av utsmetad blyerts och utsuddade linjer upprättar en direktlänk till min amygdala. Jag blir väldigt rörd och lever mig in i dessa små korta och samtidigt jättestora berättelser som alla handlar om relationen mellan barn och en mamma som dött för tidigt. Som vissa linjer i boken är suddade men ändå kvar är de döda mammorna. Det handlar om hur sorg och saknad slår ut och förvrider känslor och beteenden kanske i många år efter förlusten. (Bonus: att bli upplyst om microchimerism.)
Hur sekulariserad jag än må vara är jag av den bestämda uppfattningen att moderskapet är heligt. Min mamma betyder mer för mig än ord kan beskriva. Under läsningen slår det mig att jag borde egentligen aldrig beklaga mig över någonting någonsin. Jag har fått ha min älskade mamma hela livet och har det än.
En av mina barndomsvänners mamma dog när vi var i tioårsåldern. Jag skäms och vill be henne om ursäkt när jag inser hur lite jag förstått av vilken jävla tragedi det var. Säkert har jag skyddat mig själv mot smärta och rädsla. Med Klara Wikstens verk i mina händer vågar jag försöka förstå och mer ändå – vågar jag känna – hur det kan vara att förlora en mamma och att leva vidare efter det.
Wiksten är en författare med en alldeles särskild förmåga att skildra människors inre. Hennes böcker är lärorika. Bilder och text harmonierar och gestaltar allvarlig realism, ibland humor, fantasi och fakta. Wikstens konstverk för oss människor närmare varandra. Här finns också en skopa kritik av vårt sätt att (inte) hantera döden.
Det är Anna som försöker festa bort sin sorg och Fanny som tänker på hur hon som tonåring grälade med sin mamma och mamman sa ”du tar livet av mig” kort innan hon dog. Det är Lasse och Matte som delar sina helt olika mommie issues på psyket. Sorgen letar sig fram mellan garven. Miriam upplever gång på gång sorgen som nioåring när hon blir lämnad av sina killar. Magnus får diagnosen ADHD men kommer på att det är undanträngd sorg som är problemet. Sorgen behöver klappas medhårs och rastas regelbundet, som en hund. Ankans liv handlar om att springa. Linda letar efter vägen ut ur mammalabyrinten men kan leva okej i den också. Sabina är arg istället för ledsen. David har problem med att passa in i den normala världen. Bodils mamma var solen i solsystemet som höll de andra himlakropparna på plats med sin gravitation. När hon försvann blev allt kaos. Lidia saknar sin mamma på ett nytt sätt när hon själv blir mamma. Thomas har aldrig pratat om sin sorg.
Jag gråter som ett litet övergivet barn genom nästan hela boken och enligt författarens devis är det just vad jag behöver. Wiksten menar att vi ska bjuda in döden i livet. Att läsa den här boken är ett bra sätt att göra det.
De nakna blyertsteckningarna som låter skönja resterna av utsmetad blyerts och utsuddade linjer upprättar en direktlänk till min amygdala. Jag blir väldigt rörd och lever mig in i dessa små korta och samtidigt jättestora berättelser som alla handlar om relationen mellan barn och en mamma som dött för tidigt. Som vissa linjer i boken är suddade men ändå kvar är de döda mammorna. Det handlar om hur sorg och saknad slår ut och förvrider känslor och beteenden kanske i många år efter förlusten. (Bonus: att bli upplyst om microchimerism.)
Hur sekulariserad jag än må vara är jag av den bestämda uppfattningen att moderskapet är heligt. Min mamma betyder mer för mig än ord kan beskriva. Under läsningen slår det mig att jag borde egentligen aldrig beklaga mig över någonting någonsin. Jag har fått ha min älskade mamma hela livet och har det än.
En av mina barndomsvänners mamma dog när vi var i tioårsåldern. Jag skäms och vill be henne om ursäkt när jag inser hur lite jag förstått av vilken jävla tragedi det var. Säkert har jag skyddat mig själv mot smärta och rädsla. Med Klara Wikstens verk i mina händer vågar jag försöka förstå och mer ändå – vågar jag känna – hur det kan vara att förlora en mamma och att leva vidare efter det.
Wiksten är en författare med en alldeles särskild förmåga att skildra människors inre. Hennes böcker är lärorika. Bilder och text harmonierar och gestaltar allvarlig realism, ibland humor, fantasi och fakta. Wikstens konstverk för oss människor närmare varandra. Här finns också en skopa kritik av vårt sätt att (inte) hantera döden.
Det är Anna som försöker festa bort sin sorg och Fanny som tänker på hur hon som tonåring grälade med sin mamma och mamman sa ”du tar livet av mig” kort innan hon dog. Det är Lasse och Matte som delar sina helt olika mommie issues på psyket. Sorgen letar sig fram mellan garven. Miriam upplever gång på gång sorgen som nioåring när hon blir lämnad av sina killar. Magnus får diagnosen ADHD men kommer på att det är undanträngd sorg som är problemet. Sorgen behöver klappas medhårs och rastas regelbundet, som en hund. Ankans liv handlar om att springa. Linda letar efter vägen ut ur mammalabyrinten men kan leva okej i den också. Sabina är arg istället för ledsen. David har problem med att passa in i den normala världen. Bodils mamma var solen i solsystemet som höll de andra himlakropparna på plats med sin gravitation. När hon försvann blev allt kaos. Lidia saknar sin mamma på ett nytt sätt när hon själv blir mamma. Thomas har aldrig pratat om sin sorg.
Jag gråter som ett litet övergivet barn genom nästan hela boken och enligt författarens devis är det just vad jag behöver. Wiksten menar att vi ska bjuda in döden i livet. Att läsa den här boken är ett bra sätt att göra det.
January 28, 2025
lipade från första till sista sidan
October 16, 2024
Klara Wikstens tidigare serieböcker – Dagarna (2012) och Hjärnan darrar (2016) – är bägge två självbiografiska medan hennes senaste verk – Mors dag – är rakt igenom en fiktiv berättelse men som ändå lyfter ett högst personligt ämne, nämligen sorgen över att förlora sin mamma i unga år. Klara förlorade själv sin mamma när hon var sex år gammal och det är helt förståeligt att hon väljer att skildra ett öppet sår som aldrig riktigt vill läka genom flera påhittade personers ögon och tankar men Mors dag är lika mycket en bok om att finna styrka i sorgen istället för att begrava den inom sig med tomma ord och pillerburkar.
I tretton små noveller får vi följa berättelser om den frånvarande modern som ständigt är närvarande, bland annat Anna som ser sig själv i sin mor, Fanny som aldrig fann försoning, Lasse som inte fick vara med på begravningen, Mariam som inte klarar av att bli lämnad och Magnus som beslutar sig för att släppa sorgen fri. Att många i dagens samhälle saknar verktyg när det gäller att bearbeta sorg går som en röd tråd genom hela boken men också smärtan och vilsenheten när den som fött dig rycks bort alldeles för tidigt.
Förutom serietecknare och konstnär så är Klara även häxa och prästinna och hennes animistiska grundsyn med magiska inslag dyker upp i flera berättelser och blommar ut helt i den trettonde och avslutande skildringen av nornorna, världsträdet, ödestrådar och livets cykler – att döden är överallt men den är också bringare av livet. Denna andlighet som bygger på uråldriga traditioner om det heliga moderskapet känns helt förlösande och befriande och hela boken klingar ut med ett vemodigt, men samtidigt hoppfullt, durackord. Att sorgen är en del av livets cykler blir extra tydligt när man läser att boken är tillägnad Klaras mor Lena men även hennes dotter Lillemor. För ett ögonblick möts dåtid, nutid och framtid och tillsammans är de ett.
I tretton små noveller får vi följa berättelser om den frånvarande modern som ständigt är närvarande, bland annat Anna som ser sig själv i sin mor, Fanny som aldrig fann försoning, Lasse som inte fick vara med på begravningen, Mariam som inte klarar av att bli lämnad och Magnus som beslutar sig för att släppa sorgen fri. Att många i dagens samhälle saknar verktyg när det gäller att bearbeta sorg går som en röd tråd genom hela boken men också smärtan och vilsenheten när den som fött dig rycks bort alldeles för tidigt.
Förutom serietecknare och konstnär så är Klara även häxa och prästinna och hennes animistiska grundsyn med magiska inslag dyker upp i flera berättelser och blommar ut helt i den trettonde och avslutande skildringen av nornorna, världsträdet, ödestrådar och livets cykler – att döden är överallt men den är också bringare av livet. Denna andlighet som bygger på uråldriga traditioner om det heliga moderskapet känns helt förlösande och befriande och hela boken klingar ut med ett vemodigt, men samtidigt hoppfullt, durackord. Att sorgen är en del av livets cykler blir extra tydligt när man läser att boken är tillägnad Klaras mor Lena men även hennes dotter Lillemor. För ett ögonblick möts dåtid, nutid och framtid och tillsammans är de ett.
Read
June 20, 2025Äntligen fick jag lånat och läst denna. Vilken katharsis. Och den gav mig nya insikter i rätten att sörja som barn - och vad som kan hända om barn blir ”skyddade” från sorg och blir fråntagna rätten att sörja.
June 30, 2024
Älskar allt av Klara Wiksten. Den här var himla fin, och så satt jag med gråten i halsen genom hela boken. Om sorg och att sakna sin mamma.
November 28, 2024
Kanske det sorgligaste jag läst, grät floder. Väldigt fina serienoveller.
August 15, 2025
vet inte varför jag gav den fyra egentligen, jag ångrar mig den får fem, den e magiskt vacker, smärtsam, sorglig men skriven med en sån kärlek. hon e så himla duktig verkligen, läs den här om ni får chansen!!!!
June 1, 2024
Fullkomligt älskade Hjärnan darrar och älskar även den här. Tycker om hur hon skapar sina karaktärer och deras olika erfarenheter med familjen och då särskilt sina mödrar. Sorgligt och vackert är mitt betyg till Mors dag.
May 17, 2024
Tretton grafiska noveller om personer som alla har förlorat sin mamma i barndomen. Så fint om vårt behov av att få sörja. Varje penndrag känns i hjärtat. Fem plus!
August 18, 2025
Förra året läste jag Klara Wikstens diktbok "Sorgdikter" (Lystring förlag) och tyckte väldigt mycket om den. Som titeln antyder handlar den om sorg och saknad och är en kombination av dikter och fantastiska målningar i färg som bildar en väldigt fin helhet.
Wikstens nya bok är en återgång till serierna, men tematiskt knyter den an direkt till diktboken. "Mors dag" innehåller tretton serienoveller som alla handlar om personer som förlorat sin mamma allt för tidigt i livet, och om följderna av det. Vissa berättelser är rakt igenom realistiska medan andra innehåller drömmar, fantasier och/eller övernaturligheter.
Även om premissen är densamma och flera av berättelserna liknar varandra känns det aldrig som upprepningar utan tvärtom som att temat bara fördjupas ju längre in i boken man kommer. Det handlar om död, sorg och saknad, men ännu mer om vår kulturs oförmåga att hantera detta. Wiksten lyckas flera gånger formulera och skildra detta med en fantastisk klarsynthet, bättre än många andra.
"[Sorgen] finns alltid där och blir inte mindre. Det är bara allt runtomkring som blir större."
En av berättelserna, "Linda", knyter väldigt direkt an till "Sorgdikter". Här handlar det inte bara om en förlorad mor utan även om att ha genomlevt missfall, och både delar av texten och bilderna anspelar direkt på den förra boken. Att läsa böckerna tillsammans öppnar därför för en ytterligare dimension (och jag passade själv på att läsa om diktsamlingen för tredje gången).
I flera av berättelserna finns det trots all sorg även visst hopp och förtröstan, kanske särskilt i den avslutande novellen "Tina" där Wiksten tydligast tycks vilja öppna för andra sätt att se på och hantera döden.
Bildmässigt känner man igen sig om man läst "Hjärnan darrar", det är genomgående blyertsteckningar där bortsuddade streck tillåts finnas kvar. Det är charmigt och passar Wikstens berättande väl, men även här tycker jag att det finns en poäng att läsa "Sorgdikter" parallellt för att även få en annan typ av hennes bilder.
"Mors dag" lever med bravur upp till förväntningarna och jag tror att många kommer att gilla den. Men missa inte "Sorgdikter" heller!
(Tidigare publicerad på Instagram.)
Wikstens nya bok är en återgång till serierna, men tematiskt knyter den an direkt till diktboken. "Mors dag" innehåller tretton serienoveller som alla handlar om personer som förlorat sin mamma allt för tidigt i livet, och om följderna av det. Vissa berättelser är rakt igenom realistiska medan andra innehåller drömmar, fantasier och/eller övernaturligheter.
Även om premissen är densamma och flera av berättelserna liknar varandra känns det aldrig som upprepningar utan tvärtom som att temat bara fördjupas ju längre in i boken man kommer. Det handlar om död, sorg och saknad, men ännu mer om vår kulturs oförmåga att hantera detta. Wiksten lyckas flera gånger formulera och skildra detta med en fantastisk klarsynthet, bättre än många andra.
"[Sorgen] finns alltid där och blir inte mindre. Det är bara allt runtomkring som blir större."
En av berättelserna, "Linda", knyter väldigt direkt an till "Sorgdikter". Här handlar det inte bara om en förlorad mor utan även om att ha genomlevt missfall, och både delar av texten och bilderna anspelar direkt på den förra boken. Att läsa böckerna tillsammans öppnar därför för en ytterligare dimension (och jag passade själv på att läsa om diktsamlingen för tredje gången).
I flera av berättelserna finns det trots all sorg även visst hopp och förtröstan, kanske särskilt i den avslutande novellen "Tina" där Wiksten tydligast tycks vilja öppna för andra sätt att se på och hantera döden.
Bildmässigt känner man igen sig om man läst "Hjärnan darrar", det är genomgående blyertsteckningar där bortsuddade streck tillåts finnas kvar. Det är charmigt och passar Wikstens berättande väl, men även här tycker jag att det finns en poäng att läsa "Sorgdikter" parallellt för att även få en annan typ av hennes bilder.
"Mors dag" lever med bravur upp till förväntningarna och jag tror att många kommer att gilla den. Men missa inte "Sorgdikter" heller!
(Tidigare publicerad på Instagram.)
October 21, 2024
Alla Klaras serieromaner har förtjänat sina femmor, så ock denna. Den smärtar och den tröstar. Jag älskar hela boken, men den sista historien med ödesnornorna och livsväven är nog min absoluta favorit. Hoppas Klara kör en hel bok på häxeritemat nästa gång.
April 26, 2024
En del av novellerna (och/eller en del novelldelar, och scener) är mästerverk.
October 7, 2024
Åh vad fint författat om mammor. ❤️
October 22, 2024
Det är något med Klara Wiksten som bedövar och vederkvicker mitt hjärta på samma gång. Hennes empati, sinne för detaljer och genuinitet får mig att kapitulera.
November 4, 2024
Jättebra seriealbum om sorg. Otroligt fin och bra.
December 17, 2024
Spridda skurar i den här samlingen av berättelser kring döda mödrar. Vissa berättelser är geniala och väcker starka känslor. Andra är bottenskrap som kanske borde stannat i skrivbordslådan.
May 14, 2025
Klara är en skatt.
Displaying 1 - 18 of 18 reviews