What do you think?
Rate this book
Vikarien
Anna söker en plats i livet där hon är någons förstahandsval, något mer än en tillfällig besökare. Hon har varit utbränd och är nu på väg tillbaka, och i mötet med tvåbarnspappan Thomas ser hon nya möjligheter öppna sig. Samtidigt gör sig oron från det förflutna hela tiden påmind, och långsamt ska den dra henne mot ett oåterkalleligt beslut.
928 pages, Hardcover
Published March 20, 2024
43 people are currently reading
784 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 45 reviews
June 14, 2024
Vad hände just? Jag blev utbränd. Jag blev ensam, eller i alla fall utan den absoluta samhörighet som min familj innebär. Jag blev vikarie i mitt eget liv. Jag blev Anna.
Att vara Anna är som att springa i en snårig mörk skog, utan ficklampa och hela tiden snubbla. Ingen ser hur jag kämpar, ingen hör när jag ropar, ingen hjälper mig upp. Det är alldeles underbart och lagom hemskt tack vare David Norlins klockrena prosa. Vikarien är en tegelsten värd varenda sida (928 stycken).
”Jag hade velat säga till honom att ensamhet inte var en egenskap utan belägenhet. Det var inte människorna som var ensamma, det var världen som utsatte dem för ensamheten.”
Anna har levt i ungefär tre decennier och har under den tiden fått en bästis i Malin, förlorat sin mamma, gått lärarutbildning (men inte gjort examensarbetet), lämnat en relation med Lars och varit utbränd. Hon tycks ha fastnat i det utanförskap som började på skolgårdens ensamma raster. Nu har hon blivit en ambitiös vuxen som inte gillar kaffe. Som vikarie är hon utanför den ordinarie arbetsgruppen, som singel är hon utanför tvåsamheten, som barnlös är hon utanför moderskapet. Hon kommer under bokens gång att träffa någon och bli ”bonusmamma”, men även då är hon utanför familjegemenskapen. Hon ligger vaken på natten när alla andra i huset sover. Hon är utmattad, utbytbar och utanför, hon blir utnyttjad, utlasad och utkastad. Anna uppfattar andras lycka som hotfull. Hon vill inget hellre än befinna sig på den plats där man allra tydligast kan ”höra pulsslagen från livets bultande hjärta.”
”Vart jag än gick kastade mamma sin osynliga skugga över mig.”
Anna vill inte tänka att ensamheten beror på henne själv, Malin verkar inte enig. Hon ger Anna en bok i stil med Hemligheten. (Att Anna och Malin inte ryker ihop är en av få saker som inte är realistiska i boken.) Den bild vi har av oss själva stämmer nog sällan med andras. Min bild av Anna är förmodligen inte lik din, min Anna är mänsklig, mestadels vanlig och ”normal”, men ändå inte helt som hon ska. Norlin överlåter åt läsaren att fundera på om det är något och i så fall vad som felar. Hon har intresse, tid och kärlek (och stickgarn) att överösa sin omgivning med, men hon blir aldrig någons nummer ett. Hon visar prov på lika stor medmänsklighet som teaterchefen Isa Stenberg gjorde. Den sorten som omtalas som omöjlig, destruktiv rent av, man bör ju inte ”ta med sig arbetet hem”. Jag funderar på hur förlusten av mamman står i relation till Annas personlighet och utanförskap. Problemet med att förlora en förälder när man är barn är att man är för liten att handskas med insikten att det som är farligt är verkligt. Det är meningen att barn ska ta sin mamma för given och tro att hon alltid kommer finnas där.
Anna säger vid ett tillfälle att hon är trött på att leva livet som vore det plan B, att hennes ”riktiga” liv, ”om bara” mamman inte dött skulle varit bättre. Hon kan föreställa sig skeenden som bilder och kliva in i dem, men sen blir det inte som hon föreställt sig (fast en gång blir det det). Har hon för höga förväntningar kanske? Klart för mig är i alla fall att hon brister i omtanken om sig själv, hon har ingen tydlig gräns. Eller så har hon bara otur?
”..det som alla andra såg, ögonen och munnen och händerna och det jag gjorde och sa, var bara ett hölje omkring det osynliga tomrummet.”
Trots sin tjocklek går det otroligt snabbt och lätt att läsa Vikarien. Scen efter scen avlöser varandra i ett mjukt flöde, en form som skapar naturliga mellanrum. Norlins värld är berikad med vardagliga småsaker som levandegör Anna. Texten är tät men samtidigt avskalad, här finns inga ovidkommande detaljer, märken eller egennamn. Romanen är helt igenom välskriven, stringent och fängslande, ofta vacker. Istället för att skriva ”det gäller att leva i nuet” eller ännu värre ”carpe diem” skriver han: ”Nu föll solens första ljus på grenarna och fick det att skimra om deras tunna lager av rimfrost. Det skulle vara över inom loppet av minuter. Sedan skulle samma solstrålar som gjorde iskristallerna så vackra att se ha fått dem att smälta bort. ”
Norlin är psykolog och det märks på karaktärernas begåvade sätt att sätta ord på hur de känner. Han beskriver också precis vad jag stör mig på med den terapeutiska situationen: ”Det var som om hon kungjort sitt domslut eller gjorde anspråk på att formulera mina egna insikter åt mig. Som om hon kunde betrakta mitt liv utifrån och avgöra vad det var jag egentligen behövde.”
Det är helt makalöst hur trovärdigt han lyckas förmedla en kvinnas psykiska och fysiska belägenhet. Här hamnar mensen realistiskt mellan skinkorna och ner i madrassen när hon sover.
Till skillnad från Anders Hansen som menar att kvinnor som drabbas av utbrändhet gör det för att de är ytliga perfektionister som lägger för stor vikt vid vad de ska ha på sig, ger Norlin en komplex och sann bild av hur utbrändhet och depression kan uppstå. Jag älskar att han låter bli att knipa politiska poänger och ge lätta svar på svåra frågor. Han skulle ha kunnat skapa Annas arbetsplats helt olidlig med tanke på vad vi läser om skolan och lärares situation. Visserligen får vegetarianen Anna lammfärs i håret och visst är det flera lektioner som fylls ut med filmvisning, men det är bara två av många olika situationer som utspelar sig i Norlins skola.
Det är förresten många saker jag älskar här. Att han ironiserar över Paulo Coelhos budskap. Att han lyfter arbetet bakom vävda handdukar med broderade initialer. Hur väl han gestaltar hur vänskapsrelationer successivt sjunker undan för partner och barn. Att han påminner om att det mest betydelsefulla är att vara behövd för att det försvarar rätten att finnas till och gör livet meningsfullt. Jag älskar att han låter den unga tjejen komma till tals och hävda att män som inte själva tar ansvar för preventivmedel får räkna med barn om de har sex. Hur han formulerar vad som kan hända med kärleken mellan föräldrar: ”Till slut känns det som om man var kolleger på ett dygnetruntöppet dagis.” Norlin skapar en varm och humanistisk stämning i vilken det är ljuvligt att vara. Jag slipper ta del av författarens eventuella frustrationer och fördömanden. Han låter sina karaktärer handla så klokt de kan, även om de förstås också infaller i svartsjuka, ilska, panik och begår fel. Det här med att ge barn knivar exempelvis..
När ett barn frivilligt kastar sig nerför en gren för att landa i en vuxens utsträckta armar börjar jag gråta, ganska vildsint faktiskt. Jag tänker på hur jävla fantastiska barn är, hur deras kärlek och tillit är det mäktigaste vi har i den här världen. Vi gnäller över hur jobbigt det är att ha barn, och det är det ju, men att inte vara förälder är för många ett mycket sämre alternativ. Barnen är herrens gåva ta mig fan! Men Norlin formulerar det bättre. Han skriver att en mors röst för en nyfödd är ”musiken från det förlorade hemland som du ännu inte glömt.”
Jag älskar framsidan också. Målaren som gjort omslagsbilden Självporträtt heter Anna Bilińska – Bohdanowicz (1857-1893).
”Det var förunderligt hur tankarna i det längsta klamrade sig fast vid illusionen om att de styrde över världen.”
Att läsa är att leva flera liv. Missa inte chansen att vandra en stund i Annas hemstickade tofflor.
Att vara Anna är som att springa i en snårig mörk skog, utan ficklampa och hela tiden snubbla. Ingen ser hur jag kämpar, ingen hör när jag ropar, ingen hjälper mig upp. Det är alldeles underbart och lagom hemskt tack vare David Norlins klockrena prosa. Vikarien är en tegelsten värd varenda sida (928 stycken).
”Jag hade velat säga till honom att ensamhet inte var en egenskap utan belägenhet. Det var inte människorna som var ensamma, det var världen som utsatte dem för ensamheten.”
Anna har levt i ungefär tre decennier och har under den tiden fått en bästis i Malin, förlorat sin mamma, gått lärarutbildning (men inte gjort examensarbetet), lämnat en relation med Lars och varit utbränd. Hon tycks ha fastnat i det utanförskap som började på skolgårdens ensamma raster. Nu har hon blivit en ambitiös vuxen som inte gillar kaffe. Som vikarie är hon utanför den ordinarie arbetsgruppen, som singel är hon utanför tvåsamheten, som barnlös är hon utanför moderskapet. Hon kommer under bokens gång att träffa någon och bli ”bonusmamma”, men även då är hon utanför familjegemenskapen. Hon ligger vaken på natten när alla andra i huset sover. Hon är utmattad, utbytbar och utanför, hon blir utnyttjad, utlasad och utkastad. Anna uppfattar andras lycka som hotfull. Hon vill inget hellre än befinna sig på den plats där man allra tydligast kan ”höra pulsslagen från livets bultande hjärta.”
”Vart jag än gick kastade mamma sin osynliga skugga över mig.”
Anna vill inte tänka att ensamheten beror på henne själv, Malin verkar inte enig. Hon ger Anna en bok i stil med Hemligheten. (Att Anna och Malin inte ryker ihop är en av få saker som inte är realistiska i boken.) Den bild vi har av oss själva stämmer nog sällan med andras. Min bild av Anna är förmodligen inte lik din, min Anna är mänsklig, mestadels vanlig och ”normal”, men ändå inte helt som hon ska. Norlin överlåter åt läsaren att fundera på om det är något och i så fall vad som felar. Hon har intresse, tid och kärlek (och stickgarn) att överösa sin omgivning med, men hon blir aldrig någons nummer ett. Hon visar prov på lika stor medmänsklighet som teaterchefen Isa Stenberg gjorde. Den sorten som omtalas som omöjlig, destruktiv rent av, man bör ju inte ”ta med sig arbetet hem”. Jag funderar på hur förlusten av mamman står i relation till Annas personlighet och utanförskap. Problemet med att förlora en förälder när man är barn är att man är för liten att handskas med insikten att det som är farligt är verkligt. Det är meningen att barn ska ta sin mamma för given och tro att hon alltid kommer finnas där.
Anna säger vid ett tillfälle att hon är trött på att leva livet som vore det plan B, att hennes ”riktiga” liv, ”om bara” mamman inte dött skulle varit bättre. Hon kan föreställa sig skeenden som bilder och kliva in i dem, men sen blir det inte som hon föreställt sig (fast en gång blir det det). Har hon för höga förväntningar kanske? Klart för mig är i alla fall att hon brister i omtanken om sig själv, hon har ingen tydlig gräns. Eller så har hon bara otur?
”..det som alla andra såg, ögonen och munnen och händerna och det jag gjorde och sa, var bara ett hölje omkring det osynliga tomrummet.”
Trots sin tjocklek går det otroligt snabbt och lätt att läsa Vikarien. Scen efter scen avlöser varandra i ett mjukt flöde, en form som skapar naturliga mellanrum. Norlins värld är berikad med vardagliga småsaker som levandegör Anna. Texten är tät men samtidigt avskalad, här finns inga ovidkommande detaljer, märken eller egennamn. Romanen är helt igenom välskriven, stringent och fängslande, ofta vacker. Istället för att skriva ”det gäller att leva i nuet” eller ännu värre ”carpe diem” skriver han: ”Nu föll solens första ljus på grenarna och fick det att skimra om deras tunna lager av rimfrost. Det skulle vara över inom loppet av minuter. Sedan skulle samma solstrålar som gjorde iskristallerna så vackra att se ha fått dem att smälta bort. ”
Norlin är psykolog och det märks på karaktärernas begåvade sätt att sätta ord på hur de känner. Han beskriver också precis vad jag stör mig på med den terapeutiska situationen: ”Det var som om hon kungjort sitt domslut eller gjorde anspråk på att formulera mina egna insikter åt mig. Som om hon kunde betrakta mitt liv utifrån och avgöra vad det var jag egentligen behövde.”
Det är helt makalöst hur trovärdigt han lyckas förmedla en kvinnas psykiska och fysiska belägenhet. Här hamnar mensen realistiskt mellan skinkorna och ner i madrassen när hon sover.
Till skillnad från Anders Hansen som menar att kvinnor som drabbas av utbrändhet gör det för att de är ytliga perfektionister som lägger för stor vikt vid vad de ska ha på sig, ger Norlin en komplex och sann bild av hur utbrändhet och depression kan uppstå. Jag älskar att han låter bli att knipa politiska poänger och ge lätta svar på svåra frågor. Han skulle ha kunnat skapa Annas arbetsplats helt olidlig med tanke på vad vi läser om skolan och lärares situation. Visserligen får vegetarianen Anna lammfärs i håret och visst är det flera lektioner som fylls ut med filmvisning, men det är bara två av många olika situationer som utspelar sig i Norlins skola.
Det är förresten många saker jag älskar här. Att han ironiserar över Paulo Coelhos budskap. Att han lyfter arbetet bakom vävda handdukar med broderade initialer. Hur väl han gestaltar hur vänskapsrelationer successivt sjunker undan för partner och barn. Att han påminner om att det mest betydelsefulla är att vara behövd för att det försvarar rätten att finnas till och gör livet meningsfullt. Jag älskar att han låter den unga tjejen komma till tals och hävda att män som inte själva tar ansvar för preventivmedel får räkna med barn om de har sex. Hur han formulerar vad som kan hända med kärleken mellan föräldrar: ”Till slut känns det som om man var kolleger på ett dygnetruntöppet dagis.” Norlin skapar en varm och humanistisk stämning i vilken det är ljuvligt att vara. Jag slipper ta del av författarens eventuella frustrationer och fördömanden. Han låter sina karaktärer handla så klokt de kan, även om de förstås också infaller i svartsjuka, ilska, panik och begår fel. Det här med att ge barn knivar exempelvis..
När ett barn frivilligt kastar sig nerför en gren för att landa i en vuxens utsträckta armar börjar jag gråta, ganska vildsint faktiskt. Jag tänker på hur jävla fantastiska barn är, hur deras kärlek och tillit är det mäktigaste vi har i den här världen. Vi gnäller över hur jobbigt det är att ha barn, och det är det ju, men att inte vara förälder är för många ett mycket sämre alternativ. Barnen är herrens gåva ta mig fan! Men Norlin formulerar det bättre. Han skriver att en mors röst för en nyfödd är ”musiken från det förlorade hemland som du ännu inte glömt.”
Jag älskar framsidan också. Målaren som gjort omslagsbilden Självporträtt heter Anna Bilińska – Bohdanowicz (1857-1893).
”Det var förunderligt hur tankarna i det längsta klamrade sig fast vid illusionen om att de styrde över världen.”
Att läsa är att leva flera liv. Missa inte chansen att vandra en stund i Annas hemstickade tofflor.
June 7, 2024
Herregud, så bra!
July 31, 2024
Den får tummen upp från mig.
August 18, 2024
Lång, tung och bra! När jag hade läst ungefär 200 sidor fick jag ett meddelande från biblioteket om att det var tre dagar kvar innan boken skulle återlämnas. Således började jag sträckläsa för att hinna de dryga 900 sidorna och förflyttades rakt in i Annas värld. En stundtals ganska jobbig plats att befinna sig på, skarpt formulerad av Norlins penna. Med undantag för slutet är det en realistisk skildring av ett liv inuti och strax utanför, en jakt på något och en brinnande längtan. Mycket läsvärd, även om jag hade önskat att jag fick göra det i ett lugnare tempo.
December 19, 2024
3,5 ⭐️
Jag har läst denna tegelsten som readalong med ett gäng på Instagram vilket är mitt favoritsätt att läsa så här långa böcker. Till en början älskade jag boken, jag kände igen mig så otroligt mycket i huvudpersonen Anna och tyckte läsningen flöt på väldigt bra. I början, och delvis även vissa tillfällen genomgående, känns berättelsen väldigt verklighetsnära och jag uppskattar skildringen av Anna och att det, trots att det är överlag vardagligt, inte blir tråkigt.
Men, ju längre in i boken jag kommer desto mer är det som skaver för mig, Anna gör fler och fler val som jag inte alls förstår hur det är motiverat och jag upplever väldigt lite karaktärsutveckling. Men i gruppen jag läste med var det enbart jag som upplevde detta, eller i alla fall som tyckte att det drog ner på min känsla för boken som helhet, så jag kan ändå rekommendera att läsa den. Kanske identifierade jag mig lite för mycket med Anna i början och blev så obehaglig till mods när hon agerade helt motsatt mot vad jag skulle göra.
Jag blev positivt överraskad av den manliga författarens skildring av denna kvinnliga huvudperson, det kändes väldigt nära och äkta vilket inte alls är en självklarhet i min erfarenhet, utan det blir ofta en betraktares perspektiv i andra böcker.
Jag önskar att jag blivit lika golvad som många andra jag läste boken med, för jag uppskattade verkligen språket och att det inte kändes tungt att läsa alls trots väldigt många sidor, men det blev inte riktigt min kopp te.
Jag har läst denna tegelsten som readalong med ett gäng på Instagram vilket är mitt favoritsätt att läsa så här långa böcker. Till en början älskade jag boken, jag kände igen mig så otroligt mycket i huvudpersonen Anna och tyckte läsningen flöt på väldigt bra. I början, och delvis även vissa tillfällen genomgående, känns berättelsen väldigt verklighetsnära och jag uppskattar skildringen av Anna och att det, trots att det är överlag vardagligt, inte blir tråkigt.
Men, ju längre in i boken jag kommer desto mer är det som skaver för mig, Anna gör fler och fler val som jag inte alls förstår hur det är motiverat och jag upplever väldigt lite karaktärsutveckling. Men i gruppen jag läste med var det enbart jag som upplevde detta, eller i alla fall som tyckte att det drog ner på min känsla för boken som helhet, så jag kan ändå rekommendera att läsa den. Kanske identifierade jag mig lite för mycket med Anna i början och blev så obehaglig till mods när hon agerade helt motsatt mot vad jag skulle göra.
Jag blev positivt överraskad av den manliga författarens skildring av denna kvinnliga huvudperson, det kändes väldigt nära och äkta vilket inte alls är en självklarhet i min erfarenhet, utan det blir ofta en betraktares perspektiv i andra böcker.
Jag önskar att jag blivit lika golvad som många andra jag läste boken med, för jag uppskattade verkligen språket och att det inte kändes tungt att läsa alls trots väldigt många sidor, men det blev inte riktigt min kopp te.
May 23, 2024
Vilken ordsörja. Så mycket klyschor och långa stolpiga dialoger, blev tvungen att skumma mig igenom långa sjok av den. Längesedan jag läste en bok där bokens karaktärer just kändes som ”fiktiva karaktärer i en bok” och inte ett dugg som verkliga människor. Av någon anledning hade jag ändå svårt att sluta läsa, men hur den här historien kunde få uppgå till nästan 1000 sidor utan att en redaktör satte ner foten och skrek KILL YOUR DARLINGS fattar jag verkligen inte. Alla möjliga trauman som författaren säkert mött i terapistolen i sin yrkesroll lyckades klämmas in, vilket väl får sägas vara en bedrift.
December 29, 2025
929 sidor!! Ett projekt att ta sig igenom! Den var oerhört långsam i mitten innan det eskalerade de sista 200 sidorna. En huvudkaraktär som gör många beslut som går att ifrågasätta??
May 8, 2024
Nagelbitande långsamläsning där diskbänksrealism möter grekiskt drama. Huvudpersonen Anna är en typ av karaktär som sällan får stå i rampljuset, varken i verkligheten eller i denna roman: hon är utbränd, trött och lättstressad, törstar efter bekräftelse och kärlek. Jag vill ömsom be henne ta sig i kragen, ömsom krama henne. En morakniv agerar tjechovskt gevär när hon träffar den nyligen frånskilda Thomas och hans två barn. Slutet kunde jag varit utan, men det är inte hela världen. Det är vardagsdramatiken som är grejen med den här boken.
June 25, 2025
bra. älskar att läsa om det lilla livet. en som är statist i allas liv. även i sitt egna liv men inte på ett självuppoffrande hjälte-mamma-sätt. bara inte så mycket person. gillade det mesta med den, men kändes som om den var tänkt som en skildring av en ide. en statisk bild av ett livsöde författaren tänkt på, så att den behövde ha handling, skenden och dramaturgisk kurva var mer något nödvändigt ont kändes det som. speciellt slutet kändes som om det koms på lite oviktigt, slafsigare, medans det skrevs.
*spoiler*
borde slutat i och med uppbrottet.
*spoiler*
borde slutat i och med uppbrottet.
August 9, 2024
”Var och en av oss i den här tr��dgården hörde ihop med någon på det där självklara sättet som var rotat i själva livets berggrund. Alla utom jag. Jag var den som var utbytbar. Hur många år jag än tillbringade med dem skulle jag förbli en gäst.”
Jag är lite kluven hur jag ska beskriva denna bok. Den är lite lång för min smak och halva första delen är lite långsam. Men sedan tar den en oväntad fart som jag bara ville följa med i och jag älskar att den är så oförutsägbar. Norlin lyckas verkligen hålla läsaren på tårna och jag imponeras av hans sätt att skildra Annas liv och känslor, så verklighetstroget som att han själv genomlevt det.
Det är sällan jag inte fäster mig vid huvudkaraktären, men det är något med Anna, hennes likgiltighet och brist på respekt till sig själv, som gör att jag har lite svårt att tycka om henne- vilket också gör hennes karaktär än mer spännande. Trots 928 sidor är det många frågor som är obesvarade och jag skulle nästan vilja komma ännu djupare i Annas huvud för att förstå och rättfärdiga hennes val.
Den får 3.8 av mig. Lite för bra för bara en 3, lite för långsam för att få en 4.
Jag är lite kluven hur jag ska beskriva denna bok. Den är lite lång för min smak och halva första delen är lite långsam. Men sedan tar den en oväntad fart som jag bara ville följa med i och jag älskar att den är så oförutsägbar. Norlin lyckas verkligen hålla läsaren på tårna och jag imponeras av hans sätt att skildra Annas liv och känslor, så verklighetstroget som att han själv genomlevt det.
Det är sällan jag inte fäster mig vid huvudkaraktären, men det är något med Anna, hennes likgiltighet och brist på respekt till sig själv, som gör att jag har lite svårt att tycka om henne- vilket också gör hennes karaktär än mer spännande. Trots 928 sidor är det många frågor som är obesvarade och jag skulle nästan vilja komma ännu djupare i Annas huvud för att förstå och rättfärdiga hennes val.
Den får 3.8 av mig. Lite för bra för bara en 3, lite för långsam för att få en 4.
January 23, 2025
"Vikarien" av David Norlin fångade mitt intresse med sina över 900 sidor, det känns som den snabbt blivit en snackis i litteraturvärlden under våren och gav mig lite samma känsla som Lydia Sandgrens "Samlade verk" när den kom.
"Vikarien" levde helt klart upp till mina förväntningar, det är en intressant skildring av en kvinna som aldrig riktigt står i centrum i sitt eget liv, som likt titeln vitnar om är den tillfälliga stöttepelaren för andra, en vikarie. Bokens huvudkaraktär Anna är i 30-årsåldern, har varit utbränd, blir vikarie, har ett fåtal nära vänner, har gått ur ett förhållande och inleder snart ett nytt - med bonusbarn. Hennes liv är som människors liv är som mest, vardagligt och fyllt av en önskan om att hitta sammanhang där hon passar in. Trots vardagsskildringen eller kanske tack vare den, är "Vikarien" en bladvändare. Det finns ett sug i berättelsen som drar in mig, ett fint flöde i språk och ton som aldrig gör att boken känns lång. Trots sina 900 sidor ville jag fortsätta läsningen och hade svårt att acceptera att jag inte fick fortsätta följa med Anna i livet.
"Vikarien" levde helt klart upp till mina förväntningar, det är en intressant skildring av en kvinna som aldrig riktigt står i centrum i sitt eget liv, som likt titeln vitnar om är den tillfälliga stöttepelaren för andra, en vikarie. Bokens huvudkaraktär Anna är i 30-årsåldern, har varit utbränd, blir vikarie, har ett fåtal nära vänner, har gått ur ett förhållande och inleder snart ett nytt - med bonusbarn. Hennes liv är som människors liv är som mest, vardagligt och fyllt av en önskan om att hitta sammanhang där hon passar in. Trots vardagsskildringen eller kanske tack vare den, är "Vikarien" en bladvändare. Det finns ett sug i berättelsen som drar in mig, ett fint flöde i språk och ton som aldrig gör att boken känns lång. Trots sina 900 sidor ville jag fortsätta läsningen och hade svårt att acceptera att jag inte fick fortsätta följa med Anna i livet.
January 20, 2025
Jag undrar varför personerna i Annas omgivning inte verkar uppskatta henne mer. Men kommer på att hon kanske inte ger en sån bra bild av verkligheten? Det känns som att hon är väldigt osäker, vilket jag förstår när hon är så ensam. Samtidigt tänker jag att hon behöver en bättre relation till sig själv. Då skulle hon nog få en mer verklig bild till hur andra uppfattar henne. Jag pendlar mellan att tycka att hon har för mycket självömkan och tycka att andra inte behandlar henne helt okej.
Under bokens gång känns det som att hon går längre och längre in i sitt huvud, vilket resulterar i många kanske inte så genomtänkta beslut. Jag tycker att hon bara blev mer och mer unhinged, ibland på ett lite galet kul sätt men mycket kändes fel.
Under bokens gång känns det som att hon går längre och längre in i sitt huvud, vilket resulterar i många kanske inte så genomtänkta beslut. Jag tycker att hon bara blev mer och mer unhinged, ibland på ett lite galet kul sätt men mycket kändes fel.
July 23, 2024
Vaaaaaaadf läste jag just?
August 10, 2024
En bok med många fina detaljer och betraktelser. I början blir jag väldigt absorberad av läsningen, sedan vet jag inte om det är jag eller författaren som tappar bort sig. Jag tappar väl lite kontakten med Anna när hon blir mer och mer oprofessionell med sina elever; hon är besatt av en och klipper till en annan. (Det senare skänker hon inte en tanke senare i boken, vilket rubbar både fiktionen och min respekt för Anna. Som lärare själv vågar jag ju knappt snudda vid en elev, man är väldigt marinerad i personligt men inte privat). Läser ut boken utan egentlig tillfredsställelse, men tycker i alla fall att den är läsvärd och ganska unik.
September 19, 2024
tyckte mycket om denna, och är förvånad att en bok som är så tjock kunde gå så fort och lätt att läsa. trots att det egentligen inte händer så mycket ville jag hela tiden fortsätta läsa. samtidigt är det någonting som fattas för att det ska bli en femma, särskilt de sista ca 100 sidorna tyckte jag boken dippade tyvärr. men en fyra är den definitivt värd!
December 21, 2024
En tegelsten som jag bara sööögs in i, fast den låter ganska tråkig om jag skulle försöka beskriva den. Den är så nära på en femma, men tyvärr tappade den mig lite på slutet där jag tycker vissa detaljer inte känns så trovärdiga. Det öppna slutet är dock helt i min smak.
August 14, 2024
Otroligt att den här vanliga vanligheten blir en bladvändare.
September 17, 2024
A book about wanting to be needed and someone's first choice but instead always getting the role of the substitute, whether it's about relationships, family relationships, friendships, jobs and so on. You can tell the author is a psychologist because the main character's psyche is broad and complex. I go between feeling sorry for her, cheering her on and sometimes wondering if she has completely lost it. Is it just bad luck she has in life or is it the consequence of her own choices? What drags down the ratings for me is the focus on the biological and primal instincts along with the ending. Otherwise, very well written and interesting about the most mundane things.
November 27, 2025
En bok som känns lika svår att sammanfatta som att ge betyg till. Rätt lik Hanya Yanagiharas Ett Litet Liv i att det just handlar om det lilla livet.
En kvinna i en ospecifik stad i Sverige börjar som vikarie efter att ha bränt ut sig och blir samtidigt som en vikarie i en ny relation. Mannen hon börjar träffa är nyskild med två små barn och rollen som lärarvikare sätts sida vid sida om rollen som "mammavikarie" till barnen. Temat för boken blir därför att hela tiden anstränga sig för att komma in i en värld där du ändå alltid är nummer två och där du inte kontrollerar själv hur stor del du får ta.
Hundra procent läsvärd och en otroligt vacker bok även om den kan skrämma med sina nästan tusen sidor.
En kvinna i en ospecifik stad i Sverige börjar som vikarie efter att ha bränt ut sig och blir samtidigt som en vikarie i en ny relation. Mannen hon börjar träffa är nyskild med två små barn och rollen som lärarvikare sätts sida vid sida om rollen som "mammavikarie" till barnen. Temat för boken blir därför att hela tiden anstränga sig för att komma in i en värld där du ändå alltid är nummer två och där du inte kontrollerar själv hur stor del du får ta.
Hundra procent läsvärd och en otroligt vacker bok även om den kan skrämma med sina nästan tusen sidor.
September 15, 2024
En riktig tegelsten där allt flyter och lunkar på. Annas liv under två år då allt och ingenting händer passerar förbi. Det är skrivet med skönt flyt, stundtals blir jag irriterad på Anna som jag tycker är självutplånande emellanåt, för att i nästa stund tycka så mycket om henne och bli irriterad på alla runt om henne som inte ser henne ordentligt.
Det är realistiskt och det är ibland spännande och jag blir otålig, hur ska det bli?
Jag tror inte boken kommer leva kvar i mig, men jag har uppskattat all tid jag läst. En 3.5.
Det är realistiskt och det är ibland spännande och jag blir otålig, hur ska det bli?
Jag tror inte boken kommer leva kvar i mig, men jag har uppskattat all tid jag läst. En 3.5.
July 4, 2025
Bästa boken jag läst i år. Eller någonsin? Karaktärerna har både sidor att tycka om och att tveka för. Man är med i det stora och det lilla i huvudpersonens liv. Eller det lilla som är det stora kanske man kan säga. Fängslande och medryckande från sida1 till sida 930.
January 4, 2026
Usch och tack, David Norlin. Så djupt berörd på både ett bra och dåligt sätt. Nu måste jag läsa något som inte framkallar ett konstant skav. Behöver komma upp till ytan efter denna beroendeframkallande fors jag slukats av och andas ordentligt.
September 16, 2025
Nej, nej, nej, tog den slutar nu?!
Jag vill ha mer. Jag måste få veta mer. Jag vill veta hur det går.
Åh, vilken jävla bra bok!
Jag vill ha mer. Jag måste få veta mer. Jag vill veta hur det går.
Åh, vilken jävla bra bok!
May 26, 2025
Om det snåriga i mänskliga relationer. Anna kämpar sig tillbaka till ett strukturerat liv efter att ha varit utbränd. Hon träffar Thomas, och kärleken känns så uppenbar, så självklar. Merparten av boken handlar om hur Anna anpassar sig till att leva som bonusmamma. Efter en särskilt dramatisk händelse börjar allt smulas sönder och vi börjar bygga upp ett liv från grunden igen.
Blir åter påmind om att den största litteraturen ofta hittas i det mest vardagliga. Levde med denna tungviktare flera månader i sträck, men varje sida var fjäderlätt njutning. Har nog aldrig läst ett så trovärdigt kvinnligt perspektiv skrivet av en karl.
Blir åter påmind om att den största litteraturen ofta hittas i det mest vardagliga. Levde med denna tungviktare flera månader i sträck, men varje sida var fjäderlätt njutning. Har nog aldrig läst ett så trovärdigt kvinnligt perspektiv skrivet av en karl.
November 23, 2024
Den har riktigt riktigt bra. Tyvärr är den skriven av en man typ. Känns lite så att imagine om det var en kvinna oj oj oj. Men väldigt fin bok. Lite så weird ibland. Typ scenen utomlands med dem ungdomarna??? Kändes overkligt i en sån verklig bok.
June 23, 2024
Jag hade egentligen tänkt låta den här passera, men en hyllning för mycket gjorde det till slut omöjligt. Och jag kan bara stämma in i hyllningskören, om än inte fullständigt (mer om det senare). Norlin lyckas med konststycket att få det att kännas helt rimligt att spendera över 900 sidor med en utbränd lärare och hennes önskan att hitta en fast plats i en tillvaro där det ibland är svårt att veta vad som står still och vad som rör sig.
Det är en bok man sugs in i och som är svår att lägga ifrån sig, oavsett om det egentligen händer så mycket eller inte för tillfället. När man väl vet om det är det är svårt att tänka bort att Norlin även är psykolog, både karaktärer och situationer är oerhört bra tecknade (nästan för bra tänker jag inledningsvis, men det är ju en ganska orimlig invändning att komma med ...) och lämnar lagom mycket osagt.
Huvudpersonen Anna är så verklig och mänsklig en fiktiv karaktär någonsin kan bli, med allt vad det innebär av att vara inkonsekvent och felande. Och trots att boken är skriven i första person finns det mycket att fundera på kring henne, och hur man läser henne hänger nog mycket på vem man själv är (jag kommer på mig själv med att ofta ha rätt stor förståelse för hennes partner Thomas, och får många tillfällen att fundera på varför och ifrågasätta mig själv).
Men efter ungefär 800 sidor och ett par av bokens starkaste episoder händer något, tempot växlas (vilket såklart är ett avsiktligt grepp) och Norlin tappar delvis taget om mig. Det är som att den närvaro som funnits där börjar blekna och att personerna plötsligt blir lite plattare, och bokens avslutning blir lite av en transportsträcka. Jag hade önskat mig något annat, och det är inte slutet jag kommer att minnas när jag tänker tillbaka på boken.
Trots det är det en på många sätt unik läsupplevelse och en bok som kommer att leva kvar hos mig länge. Och det skulle förvåna mig mycket om det inte blev en Augustprisnominering.
Det är en bok man sugs in i och som är svår att lägga ifrån sig, oavsett om det egentligen händer så mycket eller inte för tillfället. När man väl vet om det är det är svårt att tänka bort att Norlin även är psykolog, både karaktärer och situationer är oerhört bra tecknade (nästan för bra tänker jag inledningsvis, men det är ju en ganska orimlig invändning att komma med ...) och lämnar lagom mycket osagt.
Huvudpersonen Anna är så verklig och mänsklig en fiktiv karaktär någonsin kan bli, med allt vad det innebär av att vara inkonsekvent och felande. Och trots att boken är skriven i första person finns det mycket att fundera på kring henne, och hur man läser henne hänger nog mycket på vem man själv är (jag kommer på mig själv med att ofta ha rätt stor förståelse för hennes partner Thomas, och får många tillfällen att fundera på varför och ifrågasätta mig själv).
Men efter ungefär 800 sidor och ett par av bokens starkaste episoder händer något, tempot växlas (vilket såklart är ett avsiktligt grepp) och Norlin tappar delvis taget om mig. Det är som att den närvaro som funnits där börjar blekna och att personerna plötsligt blir lite plattare, och bokens avslutning blir lite av en transportsträcka. Jag hade önskat mig något annat, och det är inte slutet jag kommer att minnas när jag tänker tillbaka på boken.
Trots det är det en på många sätt unik läsupplevelse och en bok som kommer att leva kvar hos mig länge. Och det skulle förvåna mig mycket om det inte blev en Augustprisnominering.
August 18, 2025
4,5. Ögonen ramlade friktionsfritt fram mellan orden på samtliga 927 sidor. Berättelsen har ett otroligt flyt och kände direkt att DET HÄR. Det här blir perfekt sommarläsning!
Trots att den på många sätt är väldigt alldaglig, fångar den en med sin för det mesta opretentiösa & vardagliga dramatik, där känslor om tillhörighet, ensamhet, saknad, kärlek, svartsjuka, förväntningar (på livet i stort såväl som på ens kärlekspartner, bonusbarn och expartners).
Det är precis det här som jag oftast gillar bäst. Det vardagliga och relationsorienterade. Oromantiserat, otillrättalagt. Det gör nåt när man får komma in i folks liv på ett hörn, stå i en dörrglänta och iaktta - iaktta vardagen å samtidigt höra personernas tankar.
Jag stör mig stundtals på båda karaktärerna. Huvudkaraktären med känslorna utanpå och den andra som saknar ryggrad och egen kompass. Men de är varma, känslomässigt kompetenta och kloka båda två. Att karaktärer framställs såhär komplexa och mångfasetterade är extremt viktigt. Det ska inte vara lätt att rata någon och älska någon annan. Det finns styrkor och svagheter, sidor man häpnas över och irriterar sig över, och sidor man tycker om. Tycker Norlin beskriver känslor och tankebanor insiktsfullt, verklighetstroget och väl avvägt sätt. Inte svårt att förstå att han jobbar som psykolog.
Det enda jag saknade i karaktärsbeskrivningarna var deras humor. På alla dessa 927 sidor fick man aldrig läsa om när de skrattade eller hade kul?! Det var första gången Anna och Thomas träffades, men aldrig därefter och aldrig med hennes pappa eller med Malin. Det gjorde det svårare att förstå och känna djupet i deras relationer och det speglade även av sig i känslan av boken och karaktärerna: allt kändes väldigt allvarsamt och tungt.
Jag tänker att man även söker överraskningar i karaktärerna. Ageranden som kommer på impuls eller för att man befinner sig i en ny situation eller när allt dras till sin spets. Förvisso fanns det en del överraskningar men jag hade svårt att tycka att dessa kändes trovärdiga (tex när hon helt desperat och nästan maniskt tar till alla medel för att söka efter den omplacerade eleven, eller slår en elev på käften i en gränd, eller slickar upp allt rådjursblod, eller otroheten). Eller är det jag som anser att jag lärde känna karaktärerna så pass bra att jag sätter mig över författarens ord?
Språket gör berättelsen väl - det är anspråkslöst och tar ingen plats. Allt fokus får vara på berättelsen. Det är en stor skillnad från flera böcker jag läst det senaste, där språket snarare varit en del av berättelsen och upplevelsen. En del i karaktärsbeskrivningen och den känsla som förmedlas. Men här är språket enkelt och neutralt, och det känns nästan som nödvändigt för en sådan här tegelsten.
När boken tar slut känner jag mig ändå tillfreds. Visst har jag en nyfikenhet om vad som hände sen och känner en längtan till att ”bara få läsa ett kapitel till”, men jag gillar det öppna slutet och jag känner heller ingen tomhet efter (så som jag gjorde med tex Stacken eller Systrarna) utan mer…. Mätt och belåten. Tack för utsökt måltid!
Trots att den på många sätt är väldigt alldaglig, fångar den en med sin för det mesta opretentiösa & vardagliga dramatik, där känslor om tillhörighet, ensamhet, saknad, kärlek, svartsjuka, förväntningar (på livet i stort såväl som på ens kärlekspartner, bonusbarn och expartners).
Det är precis det här som jag oftast gillar bäst. Det vardagliga och relationsorienterade. Oromantiserat, otillrättalagt. Det gör nåt när man får komma in i folks liv på ett hörn, stå i en dörrglänta och iaktta - iaktta vardagen å samtidigt höra personernas tankar.
Jag stör mig stundtals på båda karaktärerna. Huvudkaraktären med känslorna utanpå och den andra som saknar ryggrad och egen kompass. Men de är varma, känslomässigt kompetenta och kloka båda två. Att karaktärer framställs såhär komplexa och mångfasetterade är extremt viktigt. Det ska inte vara lätt att rata någon och älska någon annan. Det finns styrkor och svagheter, sidor man häpnas över och irriterar sig över, och sidor man tycker om. Tycker Norlin beskriver känslor och tankebanor insiktsfullt, verklighetstroget och väl avvägt sätt. Inte svårt att förstå att han jobbar som psykolog.
Det enda jag saknade i karaktärsbeskrivningarna var deras humor. På alla dessa 927 sidor fick man aldrig läsa om när de skrattade eller hade kul?! Det var första gången Anna och Thomas träffades, men aldrig därefter och aldrig med hennes pappa eller med Malin. Det gjorde det svårare att förstå och känna djupet i deras relationer och det speglade även av sig i känslan av boken och karaktärerna: allt kändes väldigt allvarsamt och tungt.
Jag tänker att man även söker överraskningar i karaktärerna. Ageranden som kommer på impuls eller för att man befinner sig i en ny situation eller när allt dras till sin spets. Förvisso fanns det en del överraskningar men jag hade svårt att tycka att dessa kändes trovärdiga (tex när hon helt desperat och nästan maniskt tar till alla medel för att söka efter den omplacerade eleven, eller slår en elev på käften i en gränd, eller slickar upp allt rådjursblod, eller otroheten). Eller är det jag som anser att jag lärde känna karaktärerna så pass bra att jag sätter mig över författarens ord?
Språket gör berättelsen väl - det är anspråkslöst och tar ingen plats. Allt fokus får vara på berättelsen. Det är en stor skillnad från flera böcker jag läst det senaste, där språket snarare varit en del av berättelsen och upplevelsen. En del i karaktärsbeskrivningen och den känsla som förmedlas. Men här är språket enkelt och neutralt, och det känns nästan som nödvändigt för en sådan här tegelsten.
När boken tar slut känner jag mig ändå tillfreds. Visst har jag en nyfikenhet om vad som hände sen och känner en längtan till att ”bara få läsa ett kapitel till”, men jag gillar det öppna slutet och jag känner heller ingen tomhet efter (så som jag gjorde med tex Stacken eller Systrarna) utan mer…. Mätt och belåten. Tack för utsökt måltid!
This entire review has been hidden because of spoilers.
June 2, 2025
Mycket välskriven men får bara en 3:a för att den var alldeles för lång m.fl. anledningar. Extremt långdragna beskrivningar av ofta helt betydelselösa händelser. Trots längden på boken var det svårt att förstå varför huvudpersonen var så förälskad i T. Det gick liksom inte att utläsa vad i deras relation som var så fantastiskt. De var attraherade av varandra, visst. Men 95 procent av beskrivningen av deras relation handlade om en vardag med två barn och att T var velig och flyktig och riktigt mjäkig faktisk. Jag LÄSTE att han var fantastisk och att A älskade honom (och han henne). Men varför?
Och sedan är det väldigt trist att läsa en så lång bok och inte få ett riktigt avslut. Jag hade gärna läst om när hon berättade för honom och vad hans reaktion på det blev.
Och sedan är det väldigt trist att läsa en så lång bok och inte få ett riktigt avslut. Jag hade gärna läst om när hon berättade för honom och vad hans reaktion på det blev.
This entire review has been hidden because of spoilers.
May 15, 2025
Måste smälta boken innan jag kan ge en recension, brb.
Okej, så trots att boken var över 900 sidor tog det bara 3 dagar att läsa den. Tycker det i sig är ett bra betyg😋 Känns som jag levt som karaktären Anna under denna tiden, det var som jag fysiskt kände allt som hon tänkte och såg. Det enda som jag kan anse vara negativt är att man i undermeningen förstår att det är en man som skrivit boken. I visa delar där ”kvinnliga” situationer uppstår, känns det ganska skevt. Men trots det älskar jag denna boken. Så värd att läsa!!!
Okej, så trots att boken var över 900 sidor tog det bara 3 dagar att läsa den. Tycker det i sig är ett bra betyg😋 Känns som jag levt som karaktären Anna under denna tiden, det var som jag fysiskt kände allt som hon tänkte och såg. Det enda som jag kan anse vara negativt är att man i undermeningen förstår att det är en man som skrivit boken. I visa delar där ”kvinnliga” situationer uppstår, känns det ganska skevt. Men trots det älskar jag denna boken. Så värd att läsa!!!
October 19, 2024
En koloss till bok som var lite besvärlig att släpa runt på, men åh, så jag gillade att få hänga med Anna. Visst kändes det obekvämt ibland, kanske för att Annas tillvaro ofta låg så nära ett liv som kunde ha varit mitt eget.
Oftast väldigt välskriven prosa, ibland rymdes några klichéer med. Har tänkt mycket på den här romanen och dess människor sedan jag läste ut den. Och stunden efter att jag läste ut den bläddrade jag till början och läste om prologen igen.
Oftast väldigt välskriven prosa, ibland rymdes några klichéer med. Har tänkt mycket på den här romanen och dess människor sedan jag läste ut den. Och stunden efter att jag läste ut den bläddrade jag till början och läste om prologen igen.
Displaying 1 - 30 of 45 reviews