Jag började läsa denna bok sent en kväll när mörkret låg tungt utanför och regnet piskade mot fönsterrutan. Som en person som är mörkrädd var det kanske inte det klokaste beslutet, för redan på de första sidorna kastas läsaren in i en scen fylld av mörker, en ödslig trappuppgång och ett brutalt mord. Jag tände snabbt en extra lampa i sovrummet, mest för att lugna nerverna. Om det säger mer om mig än om boken låter jag vara osagt, men en sak är säker: berättelsen grep tag i mig direkt.
Ljungdahl och Jinghede lyckas skapa en krypande känsla av obehag som håller i sig nästigenom hela boken. Efter att ha läst den första delen i serien kände jag nu igen duons förmåga att kombinera kriminalteknisk precision med psykologiskt skarpsinne, och i denna bok är det ännu bättre än i den föregående boken skulle jag vilja påstå.
Jag anser att Dödens hand är en välskriven, mörk och fängslande kriminalroman som inte bara underhåller, utan också kryper under huden.
Jag tycker absolut att du ska läsa den, men kanske inte ensam en regnig, mörk kväll.