What do you think?


Ilaria ou la conquête de la désobéissance
Un jour de mai 1980, Ilaria, huit ans, monte dans la voiture de son père à la sortie de l'école. De petits hôtels en aires d'autoroute, l'errance dans le nord de l'Italie se prolonge. En pensant à sa mère, I'enfant se promet de ne plus pleurer. Elle apprend à conduire et à mentir, découvre Trieste, Bologne, l'internat à Rome, une vie paysanne et solaire en Sicile. Grâce aux jeux, aux tubes que les deux chantent à tue-tête dans la voiture, grâce à Claudia, Isabella ou Vito, l'enlèvement ressemble à une enfance presque normale. Mais le père boit trop, il est un « guépard nerveux » dans un nuage de nicotine pense la petite. S'il la prend par la main, mieux vaut ne pas la retirer ; ni reculer son visage quand il lui pince la joue. Ilaria observe et ressent tout.
Dans une langue saisissante, rapide et précise, ce roman relate de l'intérieur l'écroulement d'une petite fille qui doit accomplir seule l'apprentissage de la vie.
Dans une langue saisissante, rapide et précise, ce roman relate de l'intérieur l'écroulement d'une petite fille qui doit accomplir seule l'apprentissage de la vie.
175 pages, Paperback
First published August 21, 2024
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 145 reviews
April 24, 2026
O poveste emoționantă despre o fetiță de 8 ani care se maturizează forțat și tatăl ei alcoolic și cam depresiv care o răpește într-un road trip de zile mari. Ilaria este scoasă cu forța din familiaritate și aruncată într-o lume complet necunoscută, în care trebuie să învețe singură să se orienteze, mai degrabă emoțional decât altfel. O narațiune simplistă, la persoana întâi, cu atât mai puternică cu cât este perspectiva autentică a unui copil nevinovat, „Ilaria sau drumul spre nesupunere” arată consecințele pe care le poate avea asupra unui copil separarea părinților săi. Folosită ca un pion de tatăl ei în lupta tăcută pe care acesta o duce cu mama fetei, întrucât el refuză să accepte divorțul și faptul că iubire nu mai există între ei de foarte mult timp, Ilaria învață să se ferească de schimbările bruște de dispoziție ale tatălui ei, caută alinarea în gesturile de bunătate ale străinilor, încearcă să se împace cu ideea că dorul de mama ei o consumă pe interior. Piesa de rezistență? Finalul. Fiindcă în viața reală și în sentimentele unui copil nu există alb și negru. Minunată bucățică de literatură, pe care o recomand cu căldură!
October 14, 2024
J’ai aimé parcourir ce livre du point de vue innocent d’une enfant qui explore la colère du père, le chantage et la dépendance affective, l’alcoolisme. Mais, je reste un peu sur ma faim, tout va trop vite, deux années sont survolées trop rapidement, je comprends les zones d’ombre parce qu’on est du point de vue d’ilaria mais parfois ça m’a un peu frustrée, qui sont ces personnages ? d’où sortent ils ? quels sont vraiment les liens notamment par le téléphone entre le père et la mère ?
Joli livre avec une très belle écriture mais ce n’est pas un coup de coeur malheureusement
Joli livre avec une très belle écriture mais ce n’est pas un coup de coeur malheureusement
October 31, 2024
Lu pour le prix Summer 2025 (qui ne sera malheureusement pas remis, l'association qui organisait la fête du livre de Bron a annoncé sa dissolution après 39 ans d'existence, RIP).
Roman personnel (dans un entretien au Monde, l'autrice confirme qu'elle a elle-même été enlevée par son père et connu deux années d'errance à ses côtés) et émouvant, écrit au présent, du point de vue d'Ilaria. Cette enfant de 8 ans comprend peu à peu la réalité de sa situation : son père l'a enlevée, elle ne rentrera pas chez elle pour retrouver sa mère et sa sœur.
Dans un style simple, à travers un regard enfantin (qui m'a paru - pour une fois - crédible), Zalapi nous entraîne dans ce monde fait de trajets à voiture, où le temps semble s'étendre à l'infini, sans aucune distraction. Un monde de tiraillements aussi, car Ilaria est en lutte : doit-elle désobéir à son père ? Doit-elle blesser cet homme déjà si malheureux ? Un lourd poids sur des épaules d'enfant.
Roman personnel (dans un entretien au Monde, l'autrice confirme qu'elle a elle-même été enlevée par son père et connu deux années d'errance à ses côtés) et émouvant, écrit au présent, du point de vue d'Ilaria. Cette enfant de 8 ans comprend peu à peu la réalité de sa situation : son père l'a enlevée, elle ne rentrera pas chez elle pour retrouver sa mère et sa sœur.
Dans un style simple, à travers un regard enfantin (qui m'a paru - pour une fois - crédible), Zalapi nous entraîne dans ce monde fait de trajets à voiture, où le temps semble s'étendre à l'infini, sans aucune distraction. Un monde de tiraillements aussi, car Ilaria est en lutte : doit-elle désobéir à son père ? Doit-elle blesser cet homme déjà si malheureux ? Un lourd poids sur des épaules d'enfant.
September 15, 2026
„Tati spune că sunt mare de-acum, că nu mai am nevoie de el. Astea sunt regulile. Am nouă ani și aproape jumătate și mă simt bătrână.”
Pentru Ilaria, să fie luată de tatăl său de la școală spre un restaurant este un lucru banal. Dar când acesta nu se mai oprește și are o călătorie de anotimpuri întregi de-a lungul și de-a latul Italiei, situația devine neobișnuită și tensionată. Apelurile repetate, telegramele către mama lăsată în urmă (și de care tatăl s-a depărtat de ceva vreme), plimbatul de colo-colo, de la orfelinat la mănăstire, din baruri în hoteluri sordide, alcoolul și furturile din gări devin momente obișnuite pentru cei doi, în vreme ce trauma este mai mult sufletească, interioară, deși se simte la fiecare pas.
Scris cu economie de mijloace, dar cu un ritm alert, „Ilaria sau drumul spre nesupunere” este un roman despre maturizarea forțată, la o vârstă fragedă, a unui copil prins în conflictul dintre părinți. Un conflict care, dacă există, nu trebuie în niciun caz să implice copiii mai mult decât e necesar, chiar dacă trauma unui divorț există oricum. Este, așadar, și o poveste despre vulnerabilitate, chiar și despre loialitate, de vreme ce Ilaria rareori protestează, rareori vrea să evadeze, ba chiar își iubește părinții, vocea lor și felul lor de-a fi, indiferent de ceea ce se întâmplă sau de ceea ce i se spune. Așadar, un roman percutant, un road novel psihologic (dacă îmi este permisă formula), care rămâne cu tine și după ce ultima pagină s-a închis.
Pentru Ilaria, să fie luată de tatăl său de la școală spre un restaurant este un lucru banal. Dar când acesta nu se mai oprește și are o călătorie de anotimpuri întregi de-a lungul și de-a latul Italiei, situația devine neobișnuită și tensionată. Apelurile repetate, telegramele către mama lăsată în urmă (și de care tatăl s-a depărtat de ceva vreme), plimbatul de colo-colo, de la orfelinat la mănăstire, din baruri în hoteluri sordide, alcoolul și furturile din gări devin momente obișnuite pentru cei doi, în vreme ce trauma este mai mult sufletească, interioară, deși se simte la fiecare pas.
Scris cu economie de mijloace, dar cu un ritm alert, „Ilaria sau drumul spre nesupunere” este un roman despre maturizarea forțată, la o vârstă fragedă, a unui copil prins în conflictul dintre părinți. Un conflict care, dacă există, nu trebuie în niciun caz să implice copiii mai mult decât e necesar, chiar dacă trauma unui divorț există oricum. Este, așadar, și o poveste despre vulnerabilitate, chiar și despre loialitate, de vreme ce Ilaria rareori protestează, rareori vrea să evadeze, ba chiar își iubește părinții, vocea lor și felul lor de-a fi, indiferent de ceea ce se întâmplă sau de ceea ce i se spune. Așadar, un roman percutant, un road novel psihologic (dacă îmi este permisă formula), care rămâne cu tine și după ce ultima pagină s-a închis.
August 27, 2026
Årets 50:e bok var så gripande att den träffade mig som ett slag i magen. Ett barns blick, på en pappa som tagit henne bort från allt det trygga. Ett liv på vägarna. Ett tystat barn. En bruten förälders smärtsamma lögner.
”När jag sitter där med armbågarna på bardisken tittar jag hellre på de andra gästerna. De som spelar kort eller de som sitter vid sidan av och stirrar med sorgsna miner i spegeln bakom flaskorna. Vad tänker de på? Är de blyga? Jag hittar på massor av historier. Jag tänker att de är ensamma för att de har bråkat med sina fruar. Att de är ledsna för att deras hundar har dött. Även om jag är rädd för att fånga deras blickar vill jag att de ska veta att jag känner igen dem, att vi tillhör samma familj. Den tysta familjen.”
Tillhörighet!
Ännu en gång introducerar Tranan intressant litteratur för mig, och jag får upp ögonen för ett nytt författarskap.
”När jag sitter där med armbågarna på bardisken tittar jag hellre på de andra gästerna. De som spelar kort eller de som sitter vid sidan av och stirrar med sorgsna miner i spegeln bakom flaskorna. Vad tänker de på? Är de blyga? Jag hittar på massor av historier. Jag tänker att de är ensamma för att de har bråkat med sina fruar. Att de är ledsna för att deras hundar har dött. Även om jag är rädd för att fånga deras blickar vill jag att de ska veta att jag känner igen dem, att vi tillhör samma familj. Den tysta familjen.”
Tillhörighet!
Ännu en gång introducerar Tranan intressant litteratur för mig, och jag får upp ögonen för ett nytt författarskap.
October 15, 2024
pas fini mais j'accroche pas du tout (Adam m'a raconté la fin)
November 15, 2025
While waiting for her sister after school one day, 8-year-old Ilaria is kidnapped by her father and taken on a seemingly never-ending road trip. From Switzerland to France to Italy, they drive from phone booth to phone booth where her father calls her mother in a desperate attempt to win her back.
Told from the young girl’s perspective, we see through her eyes this situation she doesn’t fully understand. We feel her anguish, her confusion, and the caution she feels about her unstable father who can be amiable one moment and hostile the next. As the weekend trip turns into a week-long trip, and eventually adding up to over a year and a half on the road and in various locales, Ilaria loses her French, her English, and it gets harder and harder to call to mind the faces of her mother and sister. But she comes into her own, in a way, eventually finding a home away from home in one of the many stops along the way.
The book takes off at break-neck speed, which I initially held against it. But despite the fast pace and a story that is always on the go, Zalapi finds space to develop these characters and to make them feel real. It’s an age-old dynamic, this relationship between an unstable parent and child, but the author does a great job at not simply using the child’s voice to tell us that she feels scared and unsure about this new life foisted on her, but it’s through the observations she makes and her father’s dialogue that the reader comes to understand their relationship.
A short read that had endeared me to it by the end.
Told from the young girl’s perspective, we see through her eyes this situation she doesn’t fully understand. We feel her anguish, her confusion, and the caution she feels about her unstable father who can be amiable one moment and hostile the next. As the weekend trip turns into a week-long trip, and eventually adding up to over a year and a half on the road and in various locales, Ilaria loses her French, her English, and it gets harder and harder to call to mind the faces of her mother and sister. But she comes into her own, in a way, eventually finding a home away from home in one of the many stops along the way.
The book takes off at break-neck speed, which I initially held against it. But despite the fast pace and a story that is always on the go, Zalapi finds space to develop these characters and to make them feel real. It’s an age-old dynamic, this relationship between an unstable parent and child, but the author does a great job at not simply using the child’s voice to tell us that she feels scared and unsure about this new life foisted on her, but it’s through the observations she makes and her father’s dialogue that the reader comes to understand their relationship.
A short read that had endeared me to it by the end.
August 27, 2024
Roman d'apprentissage entre motels et trattorias, on grandit avec Ilaria dans cette pérégrination italienne d'une enfant arrachée à sa mère. En traversant l'Italie avec son père, elle grandit à chaque kilomètre parcouru, se construisant au fil des rencontres et des silences de ce voyage incertain.
Avec une langue et une pudeur tenue, Gabriella Zalapi signe un roman magnifique qui hantera vos pensées longtemps après l'avoir fermé.
Avec une langue et une pudeur tenue, Gabriella Zalapi signe un roman magnifique qui hantera vos pensées longtemps après l'avoir fermé.
September 8, 2026
En pappa som inte kan acceptera hur han lämnats av sina barns mor väljer att ta med sig sin yngsta dotter och använda hennes bortförande som ett påtryckningsmedel mot sin före detta partner. Så kan man kort sammanfatta upprinnelsen till den här boken men i och med att den är skriven ur den åttaåriga dotterns perspektiv är det inte riktigt så enkelt.
När Ilaria hämtas av sin far tror hon såklart på vad han säger, att de bara ska åka på lunch. Och när de istället påbörjar vad som känns som en planlös roadtrip i ett annat land fortsätter hon att lyssna på sin fars förklaringar till varför hon inte kan åka hem eller återvända till skolan, åtminstone inte just nu.
Eftersom ett barn har en ganska begränsad eller diffus tidsuppfattning blir det via vad Ilaria och hennes pappa hör på bilradion som berättelsen placeras i tiden och man som läsare inser hur deras resa bara fortgår och fortgår. Men de korta radioinslagen har också en annan funktion. Eftersom Ilaria själv inte alltid kan sätta ord på vad som händer fungerar de som en slags externa stämningsmonitorer. I det första inslaget berättar meteorologen om en storm som är på väg, senare blir det nyhetsinslag om vålds- och terrordåd utförda av såväl höger- som vänsterextremister (boken utspelar sig på tidigt 80-tal i Italien).
Texten är i övrigt väldigt rak och direkt; ett barns sätt att registrera vad som händer utan att ha möjlighet att alltid tolka det. Men trots ett barns ofta obrottsliga lojalitet med en förälder finns det ändå en gräns. När Ilaria ibland kan läsa de telegram pappan skickar till hennes mamma och när han i sin frustration över att planen inte verkar lyckas blir allt lynnigare öppnas också en glipa mot att något inte stämmer.
Det är en gripande berättelse om ett barns utsatthet och lojalitet. Vad man i slutändan tycker om den handlar nog till stor del om man köper och uppskattar barnperspektivet. Jag tycker att Zalapì på det stora hela lyckas göra det trovärdigt och berätta på ett sätt som skiljer sig från många andra barndomsskildringar genom att hela tiden vara i barnets nu, men det finns några ställen där illusionen bryts tillfälligt vilket skaver lite.
När Ilaria hämtas av sin far tror hon såklart på vad han säger, att de bara ska åka på lunch. Och när de istället påbörjar vad som känns som en planlös roadtrip i ett annat land fortsätter hon att lyssna på sin fars förklaringar till varför hon inte kan åka hem eller återvända till skolan, åtminstone inte just nu.
Eftersom ett barn har en ganska begränsad eller diffus tidsuppfattning blir det via vad Ilaria och hennes pappa hör på bilradion som berättelsen placeras i tiden och man som läsare inser hur deras resa bara fortgår och fortgår. Men de korta radioinslagen har också en annan funktion. Eftersom Ilaria själv inte alltid kan sätta ord på vad som händer fungerar de som en slags externa stämningsmonitorer. I det första inslaget berättar meteorologen om en storm som är på väg, senare blir det nyhetsinslag om vålds- och terrordåd utförda av såväl höger- som vänsterextremister (boken utspelar sig på tidigt 80-tal i Italien).
Texten är i övrigt väldigt rak och direkt; ett barns sätt att registrera vad som händer utan att ha möjlighet att alltid tolka det. Men trots ett barns ofta obrottsliga lojalitet med en förälder finns det ändå en gräns. När Ilaria ibland kan läsa de telegram pappan skickar till hennes mamma och när han i sin frustration över att planen inte verkar lyckas blir allt lynnigare öppnas också en glipa mot att något inte stämmer.
Det är en gripande berättelse om ett barns utsatthet och lojalitet. Vad man i slutändan tycker om den handlar nog till stor del om man köper och uppskattar barnperspektivet. Jag tycker att Zalapì på det stora hela lyckas göra det trovärdigt och berätta på ett sätt som skiljer sig från många andra barndomsskildringar genom att hela tiden vara i barnets nu, men det finns några ställen där illusionen bryts tillfälligt vilket skaver lite.
January 23, 2026
3,5
j’ai toujours un peu du mal avec les livres pour adulte écrit du point de vue d’un enfant. malgré tout j’ai trouvé cela touchant et la fin un peu trop abrupte. j’aurai voulu continuer à suivre ses aventures…
j’ai toujours un peu du mal avec les livres pour adulte écrit du point de vue d’un enfant. malgré tout j’ai trouvé cela touchant et la fin un peu trop abrupte. j’aurai voulu continuer à suivre ses aventures…
August 9, 2026
J'ai rarement eu autant envie de frapper un personnage !
September 26, 2024
L'innocence de l'enfant face à l'instabilité d'un père.
February 3, 2025
je suis un peu passée à côté j’avoue…
October 9, 2024
4/5
Étonnement surprise !!
J’ai bcp aimé lire un pov d’enfant, surtout quand elle se fait enlever, elle parait plus mature qu’une enfant de 8 ans mais ça aborde des thèmes de dépendance à l’alcool, affective…
Beau Road Trip en Italie au passage et j’ai surtout aimé le style d’écriture qui fait penser qu’on est dans la tête d’Ilaria avec le désordre des infos !
Étonnement surprise !!
J’ai bcp aimé lire un pov d’enfant, surtout quand elle se fait enlever, elle parait plus mature qu’une enfant de 8 ans mais ça aborde des thèmes de dépendance à l’alcool, affective…
Beau Road Trip en Italie au passage et j’ai surtout aimé le style d’écriture qui fait penser qu’on est dans la tête d’Ilaria avec le désordre des infos !
January 12, 2025
J’ai adoré ce court roman qui a capté mon intérêt dès le départ. Je trouve cependant qu’il se termine un peu abruptement.
September 5, 2026
Je crois que j’avais pas mesuré le mega traumatisme de cette enfant. Le résumé paraît plus léger que le contenu de ce que cette petite fille vit.
L’écriture est vraiment belle et on se sent tellement dans la tête d’ilaria c’est déroutant.
L’écriture est vraiment belle et on se sent tellement dans la tête d’ilaria c’est déroutant.
May 24, 2025
Narración sencilla, desde el punto de vista de una niña de 8 años, a quien su padre, bebedor y absurdo, se lleva, en una especie de secuestro para castigar a la madre, a un viaje interminable desde Ginebra hasta Sicilia, parando en bares, gasolineras y hoteles de mala muerte. Es un viaje desde la inocencia, que va revelando las contradicciones de los adultos, los problemas de las relaciones y la utilización perversa de los niños en los conflictos familiares. Muy bonito libro.
October 30, 2024
Vraiment bien. Forme intéressante. Travail sur la voix et le silence qui me plaît. Je l'aurai presque aimé un peu plus long ? (Pas sûr je sais pas).
May 17, 2025
J’ai aucune critique, ce livre est bouleversant, émouvant, touchant. Une petite fille qui subit les sautes d’humeurs d’un père instable, colérique et alcoolique. Elle puise dans ses ressources profondes pour survivre, déchirante quand elle pense à sa mère. J’ai adoré. Facile à lire, il faut s’installer dans l’herbe le temps d’une après-midi pour le dévorer.
May 20, 2026
Nederlands / Dutch:
Gabriella Zalapì is een Engels-Italiaans-Zwitserse schrijfster die haar eigen familiegeschiedenis en levenservaringen in haar boeken verwerkt. Ik mag hopen dat dit in Ilaria niet rechtstreeks het geval is want het thema in dit boek is allesbehalve om blij van te worden. Maar ondanks het verhaal dat schrijnend is en dat heel hard is met momenten, is het zo prachtig geschreven dat ik het tot één van mijn favoriete boeken van dit jaar al mag rekenen.
Ilaria is een achtjarig meisje dat door haar vader wordt meegenomen voor wat een weekendje moet worden samen maar dat al snel ontaardt in een ontvoering van Ilaria. De vader kan het niet verkroppen dat zijn vrouw hem liet zitten en wil wraak nemen door hun dochter op sleeptouw te nemen op een roadtrip doorheen Italië. Zijn vlucht met Ilaria leidt hen weg van de grote snelwegen (het verhaal speelt zich af in 1980-81), die net werd aangelegd uit schrik om door de politie ontdekt te worden. Om aan geld te geraken, om onder andere zijn drankzucht en nood aan sigaretten te kunnen blijven betalen, stelen ze koffers van verloren voorwerpen in stations en verkopen ze de waardevolle spullen die ze daarin terugvinden. Zo wordt Ilaria ongewild meegesleurd in de misdaad.
Maar dan beseft haar vader dat hij niet voor haar kan blijven zorgen én zijn gang gaan en stopt Ilaria in een internaat. Daar blijft ze even maar al snel wordt ze terug bij haar vader achtergelaten. Ilaria wordt van dan af aan een speelbal in een vreselijk spel waarin familie en haar vaders kennissen worden betrokken tot haar en haar vaders leven een plotse wending neemt.
De schrijfstijl die Zalapì hanteert leest heel vlot, er zijn heel wat pagina’s die grotendeels leeg blijven of waar enkel bovenaan een klein stukje tekst te vinden is, waardoor het boek heel snel uitleest (ik had het echt op een tweetal uur uit). Maar het boek raakt wel heel diep, is met momenten heel schrijnend en boos makend. De vaderfiguur in dit boek is een vreselijk irritante kerel die je zo uit de pagina’s zou willen sleuren om hem een rammeling te geven. Maar hij is zeker niet de enige! Voor Ilaria zijn de gebeurtenissen op zijn minst heel traumatisch te noemen en mocht Zalapì ooit een verhaal over het personage schrijven (als ze volwassen is bijvoorbeeld) ben ik er zeker van dat deze ervaringen een grote indruk op haar hebben nagelaten. (je merkt dat ik heel hard meevoel met dit jonge meisje in het boek)
Ilaria, of de weg naar ongehoorzaamheid is een prachtig geschreven relaas over een vader die zijn dochter gebruikt als wraakactie en speelbal. Ondanks het zware thema een heel grote aanrader!
English:
Gabriella Zalapì is an English-Italian-Swiss writer who incorporates her own family history and life experiences into her books. I can only hope that this is not directly the case in Ilaria, because the theme of this book is anything but uplifting. Yet despite the heartbreaking and at times brutally harsh story, it is written so beautifully that I can already count it among my favorite books of the year.
Ilaria is an eight-year-old girl who is taken away by her father for what is supposed to be a weekend together, but it quickly turns into her abduction. Unable to accept that his wife left him, the father seeks revenge by dragging their daughter along on a road trip through Italy. Their escape takes them away from the major highways (the story is set in 1980–81), which had only recently been built, out of fear of being discovered by the police. To get money — among other things to feed his alcoholism and cigarette addiction — they steal suitcases from lost-and-found stations and sell the valuables they find inside. In this way, Ilaria is unwillingly drawn into a life of crime.
But then her father realizes he cannot continue caring for her while also living as he pleases, so he places Ilaria in a boarding school. She stays there for a while, but before long she is once again left with her father. From that point on, Ilaria becomes a pawn ( a kind of play thing) in a terrible game involving family members and her father’s acquaintances, until a sudden twist changes both her life and her father’s.
Zalapì’s writing style flows effortlessly. Many pages are largely empty or contain only a small piece of text at the top, which makes the book a very quick read (I finished it in about two hours). Yet the story cuts deep, and at times it is deeply heartbreaking and infuriating. The father figure in this book is an incredibly irritating man whom you would want to drag out of the pages just to shake some sense into him. But he is certainly not the only one! For Ilaria, the events are undeniably traumatic, and if Zalapì were ever to write another story about the character (for example as an adult), I am sure these experiences would have left a profound mark on her. (As you can tell, I deeply empathized with this young girl throughout the book.)
Ilaria, or the Conquest of Disobedience is a beautifully written account of a father who uses his daughter as both an instrument of revenge and a pawn in his game. Despite its heavy subject matter, it comes highly recommended!
Gabriella Zalapì is een Engels-Italiaans-Zwitserse schrijfster die haar eigen familiegeschiedenis en levenservaringen in haar boeken verwerkt. Ik mag hopen dat dit in Ilaria niet rechtstreeks het geval is want het thema in dit boek is allesbehalve om blij van te worden. Maar ondanks het verhaal dat schrijnend is en dat heel hard is met momenten, is het zo prachtig geschreven dat ik het tot één van mijn favoriete boeken van dit jaar al mag rekenen.
Ilaria is een achtjarig meisje dat door haar vader wordt meegenomen voor wat een weekendje moet worden samen maar dat al snel ontaardt in een ontvoering van Ilaria. De vader kan het niet verkroppen dat zijn vrouw hem liet zitten en wil wraak nemen door hun dochter op sleeptouw te nemen op een roadtrip doorheen Italië. Zijn vlucht met Ilaria leidt hen weg van de grote snelwegen (het verhaal speelt zich af in 1980-81), die net werd aangelegd uit schrik om door de politie ontdekt te worden. Om aan geld te geraken, om onder andere zijn drankzucht en nood aan sigaretten te kunnen blijven betalen, stelen ze koffers van verloren voorwerpen in stations en verkopen ze de waardevolle spullen die ze daarin terugvinden. Zo wordt Ilaria ongewild meegesleurd in de misdaad.
Maar dan beseft haar vader dat hij niet voor haar kan blijven zorgen én zijn gang gaan en stopt Ilaria in een internaat. Daar blijft ze even maar al snel wordt ze terug bij haar vader achtergelaten. Ilaria wordt van dan af aan een speelbal in een vreselijk spel waarin familie en haar vaders kennissen worden betrokken tot haar en haar vaders leven een plotse wending neemt.
De schrijfstijl die Zalapì hanteert leest heel vlot, er zijn heel wat pagina’s die grotendeels leeg blijven of waar enkel bovenaan een klein stukje tekst te vinden is, waardoor het boek heel snel uitleest (ik had het echt op een tweetal uur uit). Maar het boek raakt wel heel diep, is met momenten heel schrijnend en boos makend. De vaderfiguur in dit boek is een vreselijk irritante kerel die je zo uit de pagina’s zou willen sleuren om hem een rammeling te geven. Maar hij is zeker niet de enige! Voor Ilaria zijn de gebeurtenissen op zijn minst heel traumatisch te noemen en mocht Zalapì ooit een verhaal over het personage schrijven (als ze volwassen is bijvoorbeeld) ben ik er zeker van dat deze ervaringen een grote indruk op haar hebben nagelaten. (je merkt dat ik heel hard meevoel met dit jonge meisje in het boek)
Ilaria, of de weg naar ongehoorzaamheid is een prachtig geschreven relaas over een vader die zijn dochter gebruikt als wraakactie en speelbal. Ondanks het zware thema een heel grote aanrader!
English:
Gabriella Zalapì is an English-Italian-Swiss writer who incorporates her own family history and life experiences into her books. I can only hope that this is not directly the case in Ilaria, because the theme of this book is anything but uplifting. Yet despite the heartbreaking and at times brutally harsh story, it is written so beautifully that I can already count it among my favorite books of the year.
Ilaria is an eight-year-old girl who is taken away by her father for what is supposed to be a weekend together, but it quickly turns into her abduction. Unable to accept that his wife left him, the father seeks revenge by dragging their daughter along on a road trip through Italy. Their escape takes them away from the major highways (the story is set in 1980–81), which had only recently been built, out of fear of being discovered by the police. To get money — among other things to feed his alcoholism and cigarette addiction — they steal suitcases from lost-and-found stations and sell the valuables they find inside. In this way, Ilaria is unwillingly drawn into a life of crime.
But then her father realizes he cannot continue caring for her while also living as he pleases, so he places Ilaria in a boarding school. She stays there for a while, but before long she is once again left with her father. From that point on, Ilaria becomes a pawn ( a kind of play thing) in a terrible game involving family members and her father’s acquaintances, until a sudden twist changes both her life and her father’s.
Zalapì’s writing style flows effortlessly. Many pages are largely empty or contain only a small piece of text at the top, which makes the book a very quick read (I finished it in about two hours). Yet the story cuts deep, and at times it is deeply heartbreaking and infuriating. The father figure in this book is an incredibly irritating man whom you would want to drag out of the pages just to shake some sense into him. But he is certainly not the only one! For Ilaria, the events are undeniably traumatic, and if Zalapì were ever to write another story about the character (for example as an adult), I am sure these experiences would have left a profound mark on her. (As you can tell, I deeply empathized with this young girl throughout the book.)
Ilaria, or the Conquest of Disobedience is a beautifully written account of a father who uses his daughter as both an instrument of revenge and a pawn in his game. Despite its heavy subject matter, it comes highly recommended!
September 2, 2026
On aime tous les enfants, du moins la majorité d'entre nous, leurs féeries, leur vision du monde encore candide, encore préservée des corruptions que le monde ne manquera pas d'y apporter.
Mais le problème avec les récits d'enfants faits par des adultes, c'est que malgré toute la bonne volonté du monde, l'adulte derrière le clavier finit par oublier comment parle un enfant.
Il n'y a aucune petite fille de 8 ans qui dira que les chambres au-dessus des bars sont « impersonnelles » et que les draps sont « douteux ».
Mais on n'est pas à une contradiction près. Le sous-titre même évoque « la conquête de la désobéissance », alors qu'Ilaria n'a fait qu'obéir.
Enlevée de l'école par son père alors qu'elle a 8 ans, Ilaria traverse avec lui l'Italie des années 1980. La cavale est un prétexte pour raconter cette époque. Les cabines téléphoniques. Les bars, les petits hôtels sur la route. Et des extraits des infos éparpillés le long du récit pour ancrer le tout. Il y a aussi l'internat au milieu des sœurs, la maison d'architecte et la campagne italienne.
Un assortiment, donc, de l'Italie de l'époque avec la bande sonore.
L'écriture est belle. Ilaria est aussi attachante que son père irresponsable. Le récit est fluide. Mais même en ne faisant que 185 pages, j'avais hâte d'en finir. Je ne comprenais pas comment on peut laisser une fille de 8-9 ans errer sans école. Sans vie stable. Comment sa mère n'arrive pas à la retrouver, comment la police laisse faire.
Bref, je ne comprends pas où le récit va. Ni pourquoi il a eu autant de prix littéraires.
Mais le problème avec les récits d'enfants faits par des adultes, c'est que malgré toute la bonne volonté du monde, l'adulte derrière le clavier finit par oublier comment parle un enfant.
Il n'y a aucune petite fille de 8 ans qui dira que les chambres au-dessus des bars sont « impersonnelles » et que les draps sont « douteux ».
Mais on n'est pas à une contradiction près. Le sous-titre même évoque « la conquête de la désobéissance », alors qu'Ilaria n'a fait qu'obéir.
Enlevée de l'école par son père alors qu'elle a 8 ans, Ilaria traverse avec lui l'Italie des années 1980. La cavale est un prétexte pour raconter cette époque. Les cabines téléphoniques. Les bars, les petits hôtels sur la route. Et des extraits des infos éparpillés le long du récit pour ancrer le tout. Il y a aussi l'internat au milieu des sœurs, la maison d'architecte et la campagne italienne.
Un assortiment, donc, de l'Italie de l'époque avec la bande sonore.
L'écriture est belle. Ilaria est aussi attachante que son père irresponsable. Le récit est fluide. Mais même en ne faisant que 185 pages, j'avais hâte d'en finir. Je ne comprenais pas comment on peut laisser une fille de 8-9 ans errer sans école. Sans vie stable. Comment sa mère n'arrive pas à la retrouver, comment la police laisse faire.
Bref, je ne comprends pas où le récit va. Ni pourquoi il a eu autant de prix littéraires.
April 16, 2026
Un barbat indragostit de sotia lui atat de mult, incat pentru a o obliga sa se intoarca la el, o rapeste pe una dintre fiicele lor si porneste cu ea la drum. In ce Univers poate reusi un plan ca asta nu imi pot inchipui. Dar probabil cand recurgi la el, in capul tau nu mai e nimic clar, nimic nu mai conteza decat sa iti atingi scopul.
Ilaria are 9 ani si pe drumurile din Geneva pana in Italia, incearca sa faca fata cum poate acestei ruperi si, mai ales, dorului de mama si sora ei. Opririle obsesive pentru convorbiri telefonice sau telegrame sunt sperante pentru Ilaria ca poate totusi se vor intoarce acasa. Camere de hotel, diverse masini, oameni care se poarta frumos cu ea, jucarii… nimic nu ii alina dorul, ba, dimpotriva, tatal o forteaza sa comploteze impotriva mamei ei, iar Ilariei ii spune minciuni despre ea. Efectul pe care il are asupra copilei e evident: vina, tristete, lacrimi.
Pe mama o auzim doar din povestile tatalui si putem doar sa ne inchipuim prin ce trece. In anii 80, fara telefoane mobile si sistem de tracking. Totusi, pare sa ramana ferma si sa faca tot ce ii sta in putinta sa isi recupereze fiica.
Cei care am trait in anii 80 si 90, ne reamintim de parentingul acelor ani, in care era normal ca copiii sa fumeze (sau sa le aprinda tigarile parintilor, ca in carte), sa invete sa conduca masini la varste mici si sa ramana singuri cu orele in spatii inchise. Apoi e trimisa la Internat, pentru o perioada scurta la bunica ei italianca si in cele din urma la Isabella, o femeie care si-a pierdut sotul si in sfarsit acolo cunoaste linistea si dragostea care i-a fost furata timp de 2 ani.
Mi s-a chircit sufletul pentru Ilaria si pentru mama - cred ca in locul ei as fi fost in stare de orice, dar din fericire, ea n-a fost o femeie slaba.
Ilaria are 9 ani si pe drumurile din Geneva pana in Italia, incearca sa faca fata cum poate acestei ruperi si, mai ales, dorului de mama si sora ei. Opririle obsesive pentru convorbiri telefonice sau telegrame sunt sperante pentru Ilaria ca poate totusi se vor intoarce acasa. Camere de hotel, diverse masini, oameni care se poarta frumos cu ea, jucarii… nimic nu ii alina dorul, ba, dimpotriva, tatal o forteaza sa comploteze impotriva mamei ei, iar Ilariei ii spune minciuni despre ea. Efectul pe care il are asupra copilei e evident: vina, tristete, lacrimi.
Pe mama o auzim doar din povestile tatalui si putem doar sa ne inchipuim prin ce trece. In anii 80, fara telefoane mobile si sistem de tracking. Totusi, pare sa ramana ferma si sa faca tot ce ii sta in putinta sa isi recupereze fiica.
Cei care am trait in anii 80 si 90, ne reamintim de parentingul acelor ani, in care era normal ca copiii sa fumeze (sau sa le aprinda tigarile parintilor, ca in carte), sa invete sa conduca masini la varste mici si sa ramana singuri cu orele in spatii inchise. Apoi e trimisa la Internat, pentru o perioada scurta la bunica ei italianca si in cele din urma la Isabella, o femeie care si-a pierdut sotul si in sfarsit acolo cunoaste linistea si dragostea care i-a fost furata timp de 2 ani.
Mi s-a chircit sufletul pentru Ilaria si pentru mama - cred ca in locul ei as fi fost in stare de orice, dar din fericire, ea n-a fost o femeie slaba.
September 27, 2026
"Ilaria eller vägen mot olydnad" av Gabriella Zalapi är en bok som rymmer väldigt mycket känsla, men samtidigt väldigt sparsmakat språk och få känsloyttringar.
Det som gör berättelsen väldigt stark är att mycket sker mellan raderna, sådant som vi som vuxna läsare förstår, men som bokens åttariga huvudperson Ilaria sakligt återger.
Boken handlar om Ilaria, som blir kidnappad av sin pappa, även om hon aldrig själv inser det. Som läsare upplever man allt genom Illarias åttaåriga ögon, och som barn älskar hon både sin mamma och pappa och vill kunna lita på dem. När hennes pappa berättar saker för henne tror hon därför på honom, även om någonting känns lite fel i henne.
Det här är också en verklighet som många barn tvingas leva i, där barn kan hamna mitt i vuxnas konflikter. Där en förälder kan använda barnet för att såra eller straffa den andra. Och det är med ångest jag som vuxen läsare följer händelseförloppet boken igenom.
Det som gör berättelsen väldigt stark är att mycket sker mellan raderna, sådant som vi som vuxna läsare förstår, men som bokens åttariga huvudperson Ilaria sakligt återger.
Boken handlar om Ilaria, som blir kidnappad av sin pappa, även om hon aldrig själv inser det. Som läsare upplever man allt genom Illarias åttaåriga ögon, och som barn älskar hon både sin mamma och pappa och vill kunna lita på dem. När hennes pappa berättar saker för henne tror hon därför på honom, även om någonting känns lite fel i henne.
Det här är också en verklighet som många barn tvingas leva i, där barn kan hamna mitt i vuxnas konflikter. Där en förälder kan använda barnet för att såra eller straffa den andra. Och det är med ångest jag som vuxen läsare följer händelseförloppet boken igenom.
March 24, 2026
« nous vivons de profil papa et moi. Je connais bien la ligne de son nez… »
on ressent vraiment le sentiment d’être un enfant perdu et juste ballotté dans pleins d’environnement
elle s’attache à des détails précis mais éphémères
son pere qui oscille entre être affectueux et presque maniaque, puis taiseux, imprévisible et irritable
comment jongler avec ça, avec ces sentiments d’adultes bizarres qu’elle comprend pas
un objet déplacé et utilisé comme outil dans les relations des adultes
comment elle finit par s’attacher à certains endroits, s’y ancrer, tt ça pour y être à nouveau arrachée et retourner sur les autoroutes interminables
c’est beau le dernier « Papa se transforme en une pièce a l’intérieur de moi » comme la mère qui est une pièce à l’intérieur du père
les tabous familiaux + le poids de l’héritage
on ressent vraiment le sentiment d’être un enfant perdu et juste ballotté dans pleins d’environnement
elle s’attache à des détails précis mais éphémères
son pere qui oscille entre être affectueux et presque maniaque, puis taiseux, imprévisible et irritable
comment jongler avec ça, avec ces sentiments d’adultes bizarres qu’elle comprend pas
un objet déplacé et utilisé comme outil dans les relations des adultes
comment elle finit par s’attacher à certains endroits, s’y ancrer, tt ça pour y être à nouveau arrachée et retourner sur les autoroutes interminables
c’est beau le dernier « Papa se transforme en une pièce a l’intérieur de moi » comme la mère qui est une pièce à l’intérieur du père
les tabous familiaux + le poids de l’héritage
July 4, 2025
C'est l'histoire d'Ilaria, une petite fille enlevée par son père et brinqueballée en Italie d'adultes en adultes, de bras en bras. Racontée à hauteur d'enfant (puisque cette petite fille est la narratrice), l'histoire courte est abrupte, décousue, uniquement centrée sur les ressentis d'Ilaria, sur ce qu'elle entend, sur ce qu'elle voit, sans analyse aucune. Difficile donc de donner un avis sur la plume de l'autrice puisque les mots utilisés sont ceux d'une enfant. Mais force est de constater qu'elle réussit parfaitement à nous envelopper dans cette fuite en avant rythmée, très bien découpée et qui nous laisse un arrière-goût amer en bouche en pensant au mal que les parents peuvent faire subir à leurs enfants. Quand on prétend aimer trop son enfant, c'est qu'on l'aime mal.
October 19, 2024
Récit court et intense, la conquête de la liberté par Ilaria, enlevée par son père à la sortie de l’école. A partir de là, ce sont 2 années d’errance en Italie, de ville en ville, du nord jusqu’en Sicile, au cours desquelles Ilaria va apprendre à ne plus pleurer quand elle pense à sa mère ou sa sœur, ne pas réagir aux réactions violentes de son son père, à s’adapter à cette vie qui semble presque normale.
Tout est décrit au travers du regard d’Ilaria, au cours de ce road trip aux airs de vacances interminables. C’est rapide, incisif, l’apprentissage de la vie d’une petite fille de 8-10 ans. Belle découverte (je m’étais notée dans mes « want to read » Antonia de la même autrice, je me me le re note).
Tout est décrit au travers du regard d’Ilaria, au cours de ce road trip aux airs de vacances interminables. C’est rapide, incisif, l’apprentissage de la vie d’une petite fille de 8-10 ans. Belle découverte (je m’étais notée dans mes « want to read » Antonia de la même autrice, je me me le re note).
May 26, 2026
Die Eltern haben sich getrennt. Um Druck auf die Mutter auszuüben, entführt der Vater die achtjährige Tochter, und fährt mit ihr ziel- und planlos durch Italien. Das Buch wird aus Sicht des Kindes geschrieben. Sehr einfühlsam beschreibt die Schriftstellerin die Hilflosigkeit, Angst, Einsamkeit und Heimweh Ilarias. Sie wird benutzt, hat nur ihren Teddy als Freund und zwei Jahre ihrer sorglosen Kindheit werden ihr genommen. Wen soll sie mehr lieben? Wem kann sie vertrauen?
Ein sehr eindringliches Buch.
Ein sehr eindringliches Buch.
April 27, 2026
Écriture subtile tout en étant très directe, à travers les yeux d’un enfant de 8 ans. Perspective de l’enfant très réaliste et réussie. Je m’attendais à voir apparaître le thème de la désobéissance un peu plus tôt. Pas un coup de coeur mais ça fait toujours plaisir de lire de la littérature géographiquement proche de nous (italo-suisse)
January 11, 2025
Les mots s'enchaînent, sont percutants, comme un télégramme. Nous comprenons la tourmente de cette enfant de 8 ans qui a été enlevée par son père, qui veut être fidèle et en même temps rebelle. Cela ne laisse pas indifférent!
July 20, 2026
C’est l’histoire d’un père qui, refusant catégoriquement que sa femme le quitte, décide de kidnapper sa fille et l'emmener avec lui durant 2 ans. L’écriture est directe, prenante et on se demande tout au long comment se road trip père-fille ca se terminer.. une histoire touchante même si j’aurais aimé en savoir un peu plus à certains moments sur les personnages. Pas un coup de coeur mais une bonne lecture quand même.
Displaying 1 - 30 of 145 reviews





























