En personlig berättelse om att odla självförtroende och våga ta plats när man är den i rummet som alltid sticker ut.
Hur är det att växa upp med en fysisk funktionsnedsättning som hörs och syns, och samtidigt ha full kognitiv förmåga? Det vet Jenny Larsson, småbarnsmamman med CP som kallar sig funkivist och jobbar för att skapa förståelse och inkludering. Hela livet har hon upplevt negativ särbehandling och fysiska utmaningar - men alltid mött det med en jävlaranamma-attityd. Tills tårarna bränner bakom ögonlocken.
Här berättar hon om sin resa genom tvivel och utanförskap till trygghet och framgång. Hur det var att få kompisar som barn, hur det var att dejta, utbilda sig och senare skaffa familj och barn. Och hur det känns att möta funkofober i vardagen.
I boken ”Hej jag har CP” berättar Jenny Larsson väldigt rakt och personligt om sig, sin diagnos och om hur hon blivit bemött genom olika delar av livet.
Jag imponeras så av dina föräldrar, Jenny., hur de behandlade dig genom din uppväxt. Och även ditt eget resonemang vad gäller uppfostran av barn. Så mycket klokskap, som alla blivande föräldrar borde läsa.
Vi har alla olika förutsättningar. Vi kan inte klara allt på exakt samma sätt, och något som fastnade hos mig var ”anpassa din miljö och hitta ett sätt”. Så självklart och enkelt egentligen.
Jag har dragit många paralleller till mitt eget liv och jag jobbar dagligen med att acceptera mina begränsningar. Det var först nyligen som jag började säga att ”jag har en reumatisk sjukdom”, istället för att ”jag är reumatiker”. Vi ÄR inte våra diagnoser - vi är oss själva.
Tack för att du är du och för att du sprider kunskap.
Mycket intressant - och underhållande. Jag har skrattat högt åt dina dråpliga kommentarer.
Jag har lyft Jennys inlägg på Instagram för mina elever när vi jobbar med hjärnan och nervsystemet. Ämnet väcker också bra diskussioner kring skällsord och okunskap. Jag tycker tyvärr att boken inte levererade samma intresse och kunskap som inläggen. Språket är för vardagligt och allt blir så ytligt när man försöker berätta hela livet på 300 sidor. Jenny delar gärna upp sitt liv i de som festade och var coola och de som var mer töntiga och tog det lugnt. Jag tillhör den sista kategorin och antar att vi spelar i olika ligor.
En alldeles lagom liten bok som rakt och ärligt förklarar hur det kan vara att leva med en cp-skada och som också bemöter människors funderingar och fördomar. Men också en väldigt subjektiv berättelse om tonårstiden, vardagen, om upplevelsen att vara gravid och att vara mamma.
Jenny skriver med en stor portion humor och väldigt mycket värme. Och framförallt är hon oerhört inspirerande i sin mammaroll!
Jag har kämpat mig igenom hela boken för att ge författaren en rättvis chans, men tyvärr nådde den inte riktigt fram. Boken är absolut värd att läsa för att få insikt och utveckla sin förståelse för CP, men den når inte riktigt hela vägen.
Fantastisk bok som bidrar till kunskap om både CP och hur människor är olika i allmänhet! Många fina nedslag i Jennys liv där hon generöst bjuder på sina erfarenheter, humor och åsikter. En bokpärla som gav mig både tårar, skratt och nya tankar!