What do you think?
Rate this book
Förhöjningen
"Hon hade inte varit beredd att förlora något. Hon hade velat ha något. På sätt och vis var det inte svårare än så."
"Förhöjningen" handlar om en kvinna mitt i livet som allt starkare känner behovet av ett botemedel mot den annalkande tomheten och ledan. Litteraturen har alltid varit en flyktmöjlighet, men den har också väckt en längtan efter att vardagen ska erbjuda samma förhöjda känsla. När hon hamnar i en oväntad och hemlig relation krockar fantasi och verklighet, liv och dikt. Vad är förhöjningens pris? Malin Ullgrens debutroman är en berättelse om de berättelser vi skapar åt oss själva för att överleva.
"Förhöjningen" handlar om en kvinna mitt i livet som allt starkare känner behovet av ett botemedel mot den annalkande tomheten och ledan. Litteraturen har alltid varit en flyktmöjlighet, men den har också väckt en längtan efter att vardagen ska erbjuda samma förhöjda känsla. När hon hamnar i en oväntad och hemlig relation krockar fantasi och verklighet, liv och dikt. Vad är förhöjningens pris? Malin Ullgrens debutroman är en berättelse om de berättelser vi skapar åt oss själva för att överleva.
235 pages, Hardcover
First published March 28, 2024
2 people are currently reading
112 people want to read
About the author
Malin Ullgren
1 bookMalin Ullgren was born 1973, and grew up in Göteborg, Sweden.
She moved to Stockholm and became editor of feministic magazine Bang and became editor and writer for newspaper Dagens Nyheter.
2024 she made her debut with the novel Förhöjningen.
She moved to Stockholm and became editor of feministic magazine Bang and became editor and writer for newspaper Dagens Nyheter.
2024 she made her debut with the novel Förhöjningen.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 9 of 9 reviews
August 17, 2024
Önskan om ett roligt liv har lättsamt beskrivits av Ernest Hemingway i En fest för livet; om hans ungdoms dagar i Paris, ”ty Paris är en fest för livet”. Förhöjningen är en allvarligare variant på samma tema vilken delvis också utspelar i ljusets och kärlekens stad. Malin Ullgrens debutroman är lika skickligt skriven och känns lika sann, som om den bygger på Hemingways skrivtips: ”Allt du behöver göra är att skriva en sann mening. Skriv den sannaste meningen och fortsätt därifrån.”
”Och då, när hon var fyrtio år gammal, och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l´heure bleue.”
Så inleds det här litterära konstverket som redovisar att den blå timmen är tiden för de otrogna. ”Hon” är den namnlösa protagonisten, mamma och sambo, som vill vara modig men är rädd (”när långtradaren inte låg i mer än sextio i en uppförsbacke körde hon om, njöt av att pressa gasen i botten, som om hon var orädd, motlutet gjorde att bilen ändå inte svarade med full kraft”). Hon vill att världen ska vara enbart vacker och blir besviken när den är ful (”När prästen rätade på sig och gick vidare såg hon att han hade en kvinnligt bred rumpa, han påminde om en knixande husa och han kunde inte hjälpa att han gjorde henne besviken genom att se ut på det sättet.”) Hon tycker om sin man men är uttråkad, hon vill jaga och erövra, hon vill att livet ska vara större – som i litteraturen – och därför inleder hon en hemlig sexuell relation.
”Det var det lyckliga ögonblickets förbannelse och den hade tagit henne hela vägen dit hon satt.”
Snart blir hon varse att det den otrogna vinner i frihetskänsla och njutning förlorar hen i samvaro och tillhörighet. Hon är inte beredd på att förlora något och blir som ”tagen på sängen” (he he) när hon inser att ensamhet är en konsekvens av vänsterprassel. Hon pressas längre bort från sitt eget liv, blir orolig och mår dåligt. (Är kanske bara psykopater som kan vara otrogna utan att få ångest?) Han däremot är en luttrad otrogen som känner till spelreglerna och har en fru som stannar hos honom. De vet redan från början att de bara är tillfälliga för varandra och det tycks tömma hela spektaklet på mening.
Först tycker jag boken känns spretig men sen överbevisar Ullgrens prosa mig. Den träffar ofta mitt i prick, eller utelämnar och går vidare. Här finns absolut inga upprepningar, ingen överflödig vätska, bara koncentratet är kvar. Det går inte att fatta att detta är en debut.
Som karaktär är ”hon” bristfällig, förstås. Hon speglar sig för mycket, verkar likt Claire i Utanför revet liksom avstängd men blir däremot ofrivilligt engagerad när hennes älskare inte hör av sig. Hon vill som Louise Pradier – verklighetens Emma Bovary, vara cool inför sitt förfall – men det går inte. Jag känner alltid tacksamhet gentemot författare som skapar defekta huvudkaraktärer, framförallt om de är kvinnor. Förhöjningen är en feministisk bok bland annat på grund av detta, menar jag.
Förhöjningen gör störst intryck på mig när den gestaltar och tar strid mot mäns våld mot kvinnor. Kanske kan detta allvarstyngda motiv gå läsaren förbi eftersom ”hon” inte reagerar speciellt starkt när hon utsätts. Men hon är en kvinna mitt i en berättelse och vi vet hur svårt det är att få syn på saker när man är mitt i dem. Flertalet män är inte våldsamma, men de som är det är så pass många att när vi stöter på en blir vi ändå inte förvånade. Vi kanske rent av sopar det under mattan? Så varför utsätter sig en kvinna som haft ”turen” att träffa en trygg och klok man för denna risk? Jo, för förhöjningen.
Jag som är jämnårig med protagonisten, har filosoferat kring och diskuterat detta ämne åtskilligt. Just nu är min sanning att bästa sättet för att nå största möjliga njutning är att variera den med asketism. Njutningsmedel kan leda till att man i slutändan förlorar mer än man vinner. Men det gäller inte för läsning, där är det fritt fram att frossa.
”Och då, när hon var fyrtio år gammal, och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l´heure bleue.”
Så inleds det här litterära konstverket som redovisar att den blå timmen är tiden för de otrogna. ”Hon” är den namnlösa protagonisten, mamma och sambo, som vill vara modig men är rädd (”när långtradaren inte låg i mer än sextio i en uppförsbacke körde hon om, njöt av att pressa gasen i botten, som om hon var orädd, motlutet gjorde att bilen ändå inte svarade med full kraft”). Hon vill att världen ska vara enbart vacker och blir besviken när den är ful (”När prästen rätade på sig och gick vidare såg hon att han hade en kvinnligt bred rumpa, han påminde om en knixande husa och han kunde inte hjälpa att han gjorde henne besviken genom att se ut på det sättet.”) Hon tycker om sin man men är uttråkad, hon vill jaga och erövra, hon vill att livet ska vara större – som i litteraturen – och därför inleder hon en hemlig sexuell relation.
”Det var det lyckliga ögonblickets förbannelse och den hade tagit henne hela vägen dit hon satt.”
Snart blir hon varse att det den otrogna vinner i frihetskänsla och njutning förlorar hen i samvaro och tillhörighet. Hon är inte beredd på att förlora något och blir som ”tagen på sängen” (he he) när hon inser att ensamhet är en konsekvens av vänsterprassel. Hon pressas längre bort från sitt eget liv, blir orolig och mår dåligt. (Är kanske bara psykopater som kan vara otrogna utan att få ångest?) Han däremot är en luttrad otrogen som känner till spelreglerna och har en fru som stannar hos honom. De vet redan från början att de bara är tillfälliga för varandra och det tycks tömma hela spektaklet på mening.
Först tycker jag boken känns spretig men sen överbevisar Ullgrens prosa mig. Den träffar ofta mitt i prick, eller utelämnar och går vidare. Här finns absolut inga upprepningar, ingen överflödig vätska, bara koncentratet är kvar. Det går inte att fatta att detta är en debut.
Som karaktär är ”hon” bristfällig, förstås. Hon speglar sig för mycket, verkar likt Claire i Utanför revet liksom avstängd men blir däremot ofrivilligt engagerad när hennes älskare inte hör av sig. Hon vill som Louise Pradier – verklighetens Emma Bovary, vara cool inför sitt förfall – men det går inte. Jag känner alltid tacksamhet gentemot författare som skapar defekta huvudkaraktärer, framförallt om de är kvinnor. Förhöjningen är en feministisk bok bland annat på grund av detta, menar jag.
Förhöjningen gör störst intryck på mig när den gestaltar och tar strid mot mäns våld mot kvinnor. Kanske kan detta allvarstyngda motiv gå läsaren förbi eftersom ”hon” inte reagerar speciellt starkt när hon utsätts. Men hon är en kvinna mitt i en berättelse och vi vet hur svårt det är att få syn på saker när man är mitt i dem. Flertalet män är inte våldsamma, men de som är det är så pass många att när vi stöter på en blir vi ändå inte förvånade. Vi kanske rent av sopar det under mattan? Så varför utsätter sig en kvinna som haft ”turen” att träffa en trygg och klok man för denna risk? Jo, för förhöjningen.
Jag som är jämnårig med protagonisten, har filosoferat kring och diskuterat detta ämne åtskilligt. Just nu är min sanning att bästa sättet för att nå största möjliga njutning är att variera den med asketism. Njutningsmedel kan leda till att man i slutändan förlorar mer än man vinner. Men det gäller inte för läsning, där är det fritt fram att frossa.
August 27, 2024
Otrohet är ett så stort och mångfacetterat ämne, men i Ullgrens debut är berättelsen tunn och karaktärerna saknar kött och blod. Varför letar huvudpersonen efter Förhöjning? Mellan raderna kan man ana pappans tidiga bortgång och en rastlöshet, men det är inget som fördjupas. Jag hade önskat att karaktärerna var mer levande, begripliga, att man känt någonting för dem. Jämför med Den andra kvinnan (Therese Boman), på samma tema men med mycket mer känsla, nyanser och färger. Synd, för språket är bra och boken ändå en bladvändare.
July 20, 2024
Får ingen riktig kontakt med huvudrollsinnehavaren och hennes egentliga drivkraft i den här otrohetshistorien. Passionen är ljummen som om älskaren inte är så viktig, hon vill bara uppnå någon slags förändring men samtidigt är familjen i stort sett frikopplad från historien. Välskriven men saknar passionen/desperationen.
August 29, 2024
Jag vill gilla den här boken, men lika lite som bokens huvudperson lyckas få någon förhöjning i sitt liv av otrohetsaffären hon ger sig in i, så blir det aldrig någon förhöjd upplevelse för mig att läsa denna bok .
May 4, 2024
Snyggt språk. Intressant om att inte vara nöjd utan leta efter det förhöjda i livet.
September 15, 2024
En konstant gnagande stämning. Fascinerande men olustig.
December 1, 2024
En berättelse om otrohet. Sval, distanserad och inte så engagerande. Tydligt språk och många konkreta beskrivningar. Jag tänker på Annie Ernauxs böcker.
Read
December 29, 2025Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här boken efter att ha läst den. De första femtio sidorna (ungefär) tyckte jag var riktigt bra, lovande, för att kunna bli ett minnesvärt verk. Men ju mer jag läste av berättelsen ju mer väntade jag på att något skulle hända; jag förväntade mig något - men vad vet jag inte. Kan man förvänta sig något av en otrohetsaffär? Det kanske är det som är grejen - att en otrohetsaffär inte är värd något i slutändan. Deras affär fick sitt slut då mannens fru kom på dem.
Jag vet inte.. jag tyckte som sagt att bokens premiss var lovande, det är något mycket intressant i det faktum att dragningskraften mellan två personer kan bli så stark att de är villiga att riskera sina nuvarande liv just för den attraktionen - var ska den leda? Väljer man att agera på den är förhoppningen att det ska vara värt det man offrar för den. Men det tror jag sällan att den är. Attraktion kan vara väldigt flyktigt, men om man har varit tillsammans med någon under en längre tid skapas en lojalitet som kan vara svår att hitta igen - för den tar tid och och kräver rätt person/omständigheter för att bli riktigt stark.
Ärligt talat vet jag inte vart jag vill med den här recensionen. Jag plockade upp boken i hopp om något, men jag tror inte att jag fann det. Men det kanske var det som var poängen, vi alla människor söker efter en förhöjning i livet - vilken vi är villiga att riskera mycket för - men det är nog sällan som den finns där vi tror att den ska vara. Den ligger nog i det enkla.
Sist vill jag säga att jag tyckte om språket. Speciellt bokens öppning - “Och då, när hon var fyrtio år gammal och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l’heure bleue. Hade hon hört det i ett annat sammanhang och inte stått mot en vägg med en man lutad över sig, hade hon tänkt på en äldre parfym som luktade sminkbord och violtabletter. Med honom tätt inpå visade det sig betyda att klockan var mellan fem och sju på kvällen. Det var timmarna för de otrogna.” - tyckte jag var extremt bra (i brist på bättre uttryck).
Vid omläsning------------------------
I början på detta år läste jag denna bok för första gången och under årets gång har den ploppat upp som en svamp bland mina tankar flera gånger. Jag vet inte vad det är men det är något med romanen som jag inte kan släppa. Om jag skulle gissa tror jag att det är atmosfären som griper tag, då den känns så verklig samtidigt som den känns förhöjd över det vanliga. Det finns mycket i berättelsen som jag inte står bakom, men det finns även mycket som resonerar. Sökandet efter det högre i livet, ett konstant romantiserande av det som man ännu inte riktigt har, men kanske snuddar vid ibland.
Men precis som förra gången blev jag lite besviken av att läsa boken. Samtidigt är det vad jag älskar så mycket med den, att den tycks lova mer än vad den kan hålla; för det är samtidigt det den handlar om, drömmar som inte slår in, eller som slår in men visar sig vara annat än vad de såg ut som på distans.
Jag vet inte.. jag tyckte som sagt att bokens premiss var lovande, det är något mycket intressant i det faktum att dragningskraften mellan två personer kan bli så stark att de är villiga att riskera sina nuvarande liv just för den attraktionen - var ska den leda? Väljer man att agera på den är förhoppningen att det ska vara värt det man offrar för den. Men det tror jag sällan att den är. Attraktion kan vara väldigt flyktigt, men om man har varit tillsammans med någon under en längre tid skapas en lojalitet som kan vara svår att hitta igen - för den tar tid och och kräver rätt person/omständigheter för att bli riktigt stark.
Ärligt talat vet jag inte vart jag vill med den här recensionen. Jag plockade upp boken i hopp om något, men jag tror inte att jag fann det. Men det kanske var det som var poängen, vi alla människor söker efter en förhöjning i livet - vilken vi är villiga att riskera mycket för - men det är nog sällan som den finns där vi tror att den ska vara. Den ligger nog i det enkla.
Sist vill jag säga att jag tyckte om språket. Speciellt bokens öppning - “Och då, när hon var fyrtio år gammal och längtade efter förhöjning, lärde hon sig uttrycket l’heure bleue. Hade hon hört det i ett annat sammanhang och inte stått mot en vägg med en man lutad över sig, hade hon tänkt på en äldre parfym som luktade sminkbord och violtabletter. Med honom tätt inpå visade det sig betyda att klockan var mellan fem och sju på kvällen. Det var timmarna för de otrogna.” - tyckte jag var extremt bra (i brist på bättre uttryck).
Vid omläsning------------------------
I början på detta år läste jag denna bok för första gången och under årets gång har den ploppat upp som en svamp bland mina tankar flera gånger. Jag vet inte vad det är men det är något med romanen som jag inte kan släppa. Om jag skulle gissa tror jag att det är atmosfären som griper tag, då den känns så verklig samtidigt som den känns förhöjd över det vanliga. Det finns mycket i berättelsen som jag inte står bakom, men det finns även mycket som resonerar. Sökandet efter det högre i livet, ett konstant romantiserande av det som man ännu inte riktigt har, men kanske snuddar vid ibland.
Men precis som förra gången blev jag lite besviken av att läsa boken. Samtidigt är det vad jag älskar så mycket med den, att den tycks lova mer än vad den kan hålla; för det är samtidigt det den handlar om, drömmar som inte slår in, eller som slår in men visar sig vara annat än vad de såg ut som på distans.
Displaying 1 - 9 of 9 reviews