Dittes pojkvän Axel har länge drömt om att resa längs Transsibiriska järnvägen med filmkameran i den ena handen och en bok av Tolstoj i den andra. Men redan innan de kliver på tåget i Moskva börjar Ditte undra vad hon har gett sig in på, och i den trånga tågkupén på väg mot Vladivostok kommer deras relation att sättas på prov. Hur mycket av sin självständighet är Ditte egentligen beredd att offra för att bli den perfekta flickvännen?
Ditte Lindroth, född 1998, har studerat animation vid Stockholm konstnärliga högskola och många har läst hennes serier Lovesick, Läppglans och Dittes dagbok, som man bland annat har kunnat följa på Instagram. Flickvänsprovet är hennes första serieroman.
På ett otvunget, naket sätt tecknar Lindroth fram en skakig, komplicerad relation som är precis så 19-årig som 19-åringars relationer är. Det är stora gester, stora känslor, stor ångest och stor passion. Lindroth är en skicklig berättare och håller sig från att bli övertydlig (en fälla som man lätt skulle kunna hamna i just för att det handlar om sentonåren), utan gör istället en perfekt avvägning för hur mycket, och vad, som ska berättas.
Väl beskriven relationsundergång snarare än reseskildring. Uppskattade berättelsen mycket även om tecknarstilen inte var den jag gillade mest. Tyckte också att vissa bilder var lite svårtolkade och krävde väldigt god belysning.
🤣 en bok präglad av oerhörd vit tjej-kork. Hon är INSUFFERABLE o noll intellektuell, vilket inte är den feministiska motståndshandling hon verkar tro att det är
När Ditte sa att hon skulle boka en svindyr resa på Transsibiriska järnvägen genom hela Ryssland med pojkvännen Axel såg hon sig som den perfekta flickvännen men nu när hon står inför fullbordat faktum så fylls hon av ångest. Hon intalar sig att om hon klarar av den här resan så klarar hon av vad som helst och dessutom kommer Axel älska henne för evigt, men oroskänslorna fortsätter att gnaga inuti henne. När de sommaren 2018 sätter sig på flyget till Moskva har Axel packat diverse ryska klassiker och kalsonger medan Ditte har med sig en orossten och en lista med påminnelser till sig själv. När de knappt kommit halvvägs på resan inser Ditte att hon hellre är än sextonåring som ligger hemma under täcket än en nittonåring på tågluff genom världens rövhål med världens rövhål. Hon kramar sin orrossten allt hårdare och klamrar sig fast vid den sista påminnelsen på listan…du överlever.
Det är lätt att klamra sig fast vid den första förälskelsen, särskilt om man har en taskig självbild och blir bekräftad av någon annan. Men det som bygger en bra relation är framförallt en öppen kommunikation och ömsesidig respekt, något som Axel och inte minst Ditte blir en dyrköpt erfarenhet rikare av under den omskakande tågresan från Moskva till Vladivostok.
I sin fantastiska bokdebut Flickvänsprovet skildrar Ditte Lindroth ett smärtsamt uppvaknande ur en livslögn både naket smärtsamt men också med en rejäl skopa mörk humor och många dråpligheter under resans gång. Den uttrycksfulla teckningsstilen och väl avvägda flödet gör den till en av de bästa seriedebuterna på mycket länge och den förtjänar verkligen mitt högsta betyg.
Efter att ha varit i en läs svacka ett tag nu så lånade jag några serieromaner på bibblan för att försöka komma igång igen. Den första var denna som jag velat läsa ett tag. Fick själv lite ångest av den här. Både för hur överjävlig och kvävande pojkvännen var. Men också igenkänning i Dittes ångest över den här resan. Jag får också ångest av resor så jag förstod hennes oro! Det känns som att den här serieromanen skulle göra sig bra som en film eller miniserie om kvävande unga hetrorelationer.
En fin historia om (min tolkning) att lära sig att lyssna på sig själv. Fint tecknat. Axel verkar var en platt och omogen kille som söker ett innehåll som han vill att andra ska fylla. Ditte tror att hon är den personen som ska fylla honom. Men hon upplever ett uppvaknande i den ryska misären.
Jag har varit pojkvännen och flickvännen i det här illustrerade verket. Jag har i mitt liv ordagrant sagt repliker som sägs av båda karaktärerna och jag har gjort en liknande resa. Det är som att boken bara råkade hitta min själ.