Under 80-talet förändras den svenska seriekulturen i grunden. Ingen symboliserar denna förändring mer än den excentriske Horst Schröder och hans förlag Epix. I Epix, Pox, Tung Metall och en rad andra tidningar introducerar Schröder svenska läsare till tidens mest betydelsefulla serier från hela världen. Allt med "Serier för vuxna" tydligt märkt i ena hörnet på omslagen för att markera att det rör sig om ett innehåll väsensskilt från Kalle Anka eller Fantomen. Under en period på tio år får Epix uppleva både triumfer och skandaler. Nu berättar alla inblandade för första gången hela historien om det mytomspunna förlaget som var en adrenalinspruta rätt i hjärtat på serie-Sverige.
Robert Aman - kulturskribent och serieforskare - har inte bara intervjuat Schröder och Epix-redaktionens mångtaliga medarbetare utan även svenska och internationella seriestjärnor som publicerar sig i Epix tidningar, konkurrenter som går i klinch med Schröder (eller tvärtom), journalister som rapporterar om förlagets förehavanden, kritiker som helst av allt önskar att tidningar som Epix och Pox inte existerade. Och många fler.
Serier för vuxna berättar ett stycke vild och lätt osannolik litteraturhistoria. Kokain gömt i kopieringsmaskinen, åtal för olaga våldspornografi och en kidnappning är endast några av de ämnen som berörs. Men framför allt är det en berättelse om en grupp unga eldsjälar övertygade om att seriekonsten är ämnad för något större. Denna bok slungar läsaren tillbaka till 80-talet och innanför väggarna hos redaktionen på Frejgatan 19 i Stockholm där luften är tjock av stora förhoppningar, brinnande entusiasm, gnisslande konflikter - och svart rök från Horsts pipa.
Svinkul att läsa intervjuerna som är snyggt hopklippta och ofta har olika versioner av vad som hände. Som väl insatt i serierna hoppades jag dock på något mer än att den arge Horst berättar att han inte egentligen är seriefantast och att han är snål och hatar Rolf C. Som mest intressant under Lindengren-delen tycker jag. (Men jag är ju bara en tyckare). Stabilt jobbat och snygg bok i allafall.
Matig bok om den ytterst intressante förläggaren Horst Schröders förlag Epix som under många år gav ut en aldrig sinande ström av ”serier för vuxna”.
Kontroverser, stämningar, bråk och underbetalda eldsjälar. De flesta inblandade intervjuas och får berätta sin del av denna minst sagt fängslande era i svensk nutidshistoria. Ett absolut måste för den intresserade!
Till skillnad från när jag växte upp är det idag ingen som höjer på ögonbrynen när ett nytt seriealbum (eller ”grafisk roman” som det ibland heter) recenseras i kvälls- eller morgontidningarna. Men på den tiden förlaget Epix startade var serier något som inte ansågs lämpade för annat än barn, åtminstone inte i Sverige. Att vuxenserier var ett begrepp i såväl USA som stora delar av Europa var, för de flesta i vårt avlånga land, rätt okänt. Så det är inte konstigt att förlaget Epix, med den (av boken att döma) egensinnige Horst Schröder som konstnärlig ledare, från starten blev föremål för kontroverser av olika slag. Här ges hela historien från 80-talet och tidningar som Elixir, Epix, Pox med mera – och framförallt ett uppmärksammat tryckfrihetsmål – till 90-talets olika bakslag som ledde till förlagets nedläggning.
Även om jag var alldeles för ung på den tiden som Epix var som mest tongivande vad gäller tidningsutgivning – jag tror Brök var min första djupare kontakt med vuxenserier – så tjuvlästes en del under åren. Det fanns något lockande, och som med allt annat som lockade blev mycket riktigt även Schröder och hans redaktion måltavla för 80-talets professionella moralpanikmånglare.
Jag kan tänka mig att en hel del av det som fanns i dessa tidningar idag tappat sin lyskraft och även skulle upplevas som tämligen otidsenligt och osmakligt. Men hade vi inte haft Epix så hade kanske inte serien fått den höga position som den ändå åtnjuter i jämförelse med forna tider? Många av de intervjuande hävdar just detta. Det nämns också att serierna även ofta tog upp svåra och tabubelagda ämnen vilket skilde dem från den samtida serieutgivningen. Ibland behöver såväl smak som konventioner utmanas.
Förutom detta kan man utläsa att Horst Schröder kanske inte var den enklaste person att jobba med, och att det med jämna mellanrum uppstod schismer med andra förläggare/utgivare av alternativa serier och serietecknare.
Det är självklart en välgärning att dokumentera denna del av svensk kulturhistoria. Däremot tröttnar jag lite på ”oral history”-greppet under resans gång, där endast intervjusvar/citat för berättelsen framåt.
Sen blir man ju lite sugen på att läsa några av de omtalade serierna också...
Det är väldigt häftigt att Robert Aman har fått ihop den här fascinerande intervjuboken om Sveriges häftigaste förlag och förläggare. Man kan kanske slänga iväg fem stjärnor av ren glädje att boken finns, och för att "den svenska serierevolutionen" fanns, och för att den där utgivningsrevolutionen var en så märkvärdig historia som man nu får saftig inblick i (än mer än vad man redan hade fått i Horsts alla ledartexter när det begav sig, och nu med flera – otaliga – perspektiv vid sidan av Horsts eget).
Det kan noteras att boken inte säger så mycket om själva serierna som utgavs, egentligen, bortom namns nämnande, med något undantag (Gunnar Krantz' serier ges särskild uppmärksamhet). Men det hade väl också varit ett ganska orimligt mastodontprojekt att i en enda bok ge sig i kast med analyser/ingående beskrivningar som täcker hela den enorma och oerhört mångfasetterade utgivningen. Här har vi en frän bok om hur det såg ut inne på förlaget, och om hur förlaget interagerade med omvärlden.
En liten liten anmärkning: Jag tycker gott att man hade kunnat skriva ut från vilka publikationer/nummer alla serieexempel i det rika illustrationsmaterialet är hämtade. Förresten förstår jag inte riktigt varför man valt att köra svart-vitt-rött tryck (med undantag för en avslutande del), även när man har med illustrationer som i original varit i färg. Nåväl. Det är en mycket flott bok, och illustrationsmaterialet är mycket rikt och välvalt, hur som helst.
Egentligen läste jag aldrig varken Epix eller Pox, jag vet inte riktigt varför. Kanske för att jag på den tiden inte hade så mycket pengar och de jag hade gick till annat, till exempel Tung Metall och Pulserande Metall, och musik, kanske framför allt musik. Och som ett sidospår, att Pulserande Metall var en konkurrent och inte som jag trodde på den tiden en föregångare var något jag faktiskt först fick reda på i den här dokumentära biografin.
Givetvis läste jag aldrig heller Elixir efter omslaget med kungafamiljen, och kallar man sin tidning för Brök så får det faktiskt vara, lite mer stil och smak än så vill jag ha. Maxx däremot blev inte heller av, liksom konkurrenten Comet, men igen inte av någon särskild orsak jag kan minnas utöver att det var väldigt många tidningsutgivningar ganska samtidigt. Tung Metall gav mig trots allt mycket av den science fiction jag ville läsa, och steget vidare blev snarare fulla album snarare än följetonger i tidningar.
Trots det är den här boken både intressant och läsvärd, både för att författaren Robert Aman gjort ett jättejobb med att gräva fram alla involverades olika synvinklar på vad de ansåg hände, där åsikterna ibland går verkligen isär, konflikterna pyr under ytan (eller ibland öppet) och det känns som flera tillfällen med en aning selektivt minne i berättelserna. Och dels för den rent dokumentära aspekten i nutidshistoria som ändå ligger mig väldigt nära både tidsmässigt och, trots allt, intressemässigt.
Men är den bra? Nåja, den är ok, en del intervjuer blir kanske lite sega, andra är mycket underhållande och roande att läsa och bildmaterialet är mycket omfattande men till sist är det oavsett om det är en väl genomarbetad liten pärla i sig själv ändå en väldigt smal genre. Absolut läsvärd, men det stannar där för mig.