Året är 1935, vintern är iskall på Brynäs och den unga Benedikte har inte längre något val; skafferiet gapar tomt, vräkningsbeskedet ligger på bordet och hennes små pojkar håller på att tyna bort.
2023 minns Eder vad hans mor tvingades göra för att rädda honom själv och lillebror Tom. Han minns också miraklet: morfars stuga i Rengsjö, värmen och rotmos med smör.
Han minns hur allt föll samman igen, hur sanningen om det förflutna kom i kapp och ödelade. Och så minns han kärleken.
"Tigerkakshjärta" är en historisk roman om svek, kärlek och mod i en stuga vid foten av Hälsinglands blånande berg.
Lite väl mycket av samma, blev lite tjatigt. Hade lätt kunnat vara kortare och ändå fått med allt som behövs. Om det inte hade varit för det hade det blivit en fyra.
Jag tycker så mycket om att kärleken och godheten lyset igenom alla Linas böcker (det här är den tredje). Jag tycker om att hon får fram alla vackra små ögonblick, gester och ord som lever kvar i andra och spelar roll trots att det är för jävligt rent ut sagt många gånger. Fattigdom, svält, människor dör ifrån varandra, alkoholism… I denna bok blir liknelserna lite för många och det blir lite långsamt därav. Den otroligt fina relationen mellan bröderna är den stora behållningen.
Det är sällan jag stöter på böcker som jag verkligen ogillar. Oftast lämnas jag likgiltig eller oberörd. Tigerkakshjärtat är dock ett undantag; här känner jag ett aktivt motstånd, vilket är synd eftersom boken egentligen rymmer många av de ingredienser som brukar tilltala mig: fattigdom och misär i stil med Les Misérables, en varm och generös fadersgestalt som får jultomten att blekna, och ett familjedrama som sträcker sig över generationer.
Ändå klickar det inte. Jag tar mig motvilligt igenom sidorna, mest för att det är en bokklubbsbok. Anledningen? Språket. Det är ryckigt och ojämnt, pendlar mellan olika stilar och tempon, vilket gör läsningen både osammanhängande och ansträngande. Därtill förekommer mängder av påhittade ord och omskrivningar som snarare förvirrar än förhöjer. Ett par seniga händer får inte vara bara det, utan blir istället spindelhänder. Resultatet blir ett språk som känns onödigt tillkrånglat och störande och som till slut ger mig huvudvärk.
Lägg därtill sättet boken hanterar den stora hemligheten. Här blir jag genuint frustrerad. Alla karaktärer beter sig märkligt och högst osannolikt kring den, som om de vore sammansvurna i en kollektiv pakt att tala i gåtor. Sida efter sida ägnas åt antydningar och nästan-avslöjanden, men aldrig något konkret. Den här ständiga upprepningen blir tröttande i längden; jag avskyr när en berättelse fastnar i det repetitiva på det här viset.
Storyn är bra och gripande men personligen gillar jag inte språket som känns upphugget och de går bitvis lite för långsamt för min smak. Men de storyn i boken är en story som klamrar sig fast långt efter man slutat läsa.
Gillade verkligen den första boken, men i denna blev språket lite för mycket av det goda. Fortfarande riktigt bra språk, men lite för mycket av beskrivande långa meningar som inte för historien framåt. Många personer att hålla reda på och svårt att koppla ihop till ett släktträd. Utöver detta en mörk historia liksom drn första. Läsvärd
Det var ett tag sedan jag grät medan jag läste en bok. Men med denna kom tårarna. Språket gör den så levande. Berättelsen är hemsk och hopplös, men även kärleksfull och med framtidstro. Jag upplever att böcker som handlar om barn och försummelse tar sig under skinnet på mig och jag får svårt att släppa det. Precis vad som hände medan jag läste denna bok. Jag hade klarat mig utan kapitlen som handlar om Eder på 50-talet och 2023. Men jag kan förstå varför de delarna är med. De bidrar så klart också till berättelsen, även om jag tycker att det är historian om när Eder var liten som är den som berör. Jag blev som sagt verkligen tagen av denna bok och dess språk och vill en ha en djupare läsning och verkligen få känna medan en läser så rekommenderas denna bok.
#làoùnousavonsexisté #NetGalleyFrance Avant tout merci à Netgalley France et aux Editions Buchet Chastel pour m'avoir permis de lire ce livre. C'était la première fois que je lisais cette autrice Suédoise. Ce livre conséquent, plus de 400 pages, m'a dès le début intéressé, et pendant la première moitié du livre je cherchais la solution, puis malheureusement la tension s'est relâchée, et j'ai trouvé le temps long à l'explication de l'énigme. Mais je suis certaine que ce livre trouvera son lectorat, étant donné que je ne suis qu'une lectrice occasionnelle de ce type de littérature. Sa lecture est facile, le style et fluide, et les personnages bien travaillés, les décors sont fort bien faits. on arrive à se représenter l'appartement où vivent Bénédikte et ses deux enfants au début, puis la maison de son grand-père. Les chapitres alternés entre 3 temporalités, 1936, 1952 et de nos jours ne crée aucun souci à la fluidité de l'histoire. Entre un thriller, et un roman de société, une fresque fort bien réalisée de la vie pauvre de certaines petites villes de Suède. Des secrets de famille que l'on tait et qui rendent l'atmosphère lourde, deux jeunes enfants livrés à eux même, une mère que l'alcool a emprisonné dans ses filets et qui ne voit plus la réalité de la situation. Une lecture prenante qui fait découvrir une partie de la Suède. #làoùnousavonsexisté #NetGalleyFrance First and foremost, thank you to Netgalley France and Editions Buchet Chastel for allowing me to read this book. It was my first time reading this Swedish author. This substantial book, over 400 pages long, held my interest from the outset, and for the first half of the book I was looking for the solution, then unfortunately the tension slackened, and I found the explanation of the enigma a long time coming. But I'm sure this book will find its readership, given that I'm only an occasional reader of this type of literature. It's an easy read, with a fluid style and well-developed characters, and the settings are very well done. You can picture the apartment where Benedikte and her two children live at the beginning, then her grandfather's house. The chapters alternate between 3 timeframes: 1936, 1952 and the present day, without compromising the flow of the story. Somewhere between a thriller and a social novel, this is a well-realized fresco of poor life in some of Sweden's small towns. Family secrets that are kept quiet and make the atmosphere heavy, two young children left to their own devices, a mother whose alcohol has trapped her and who can no longer see the reality of the situation. A gripping read that reveals a part of Sweden.
1934. Eder vit à Brynäs avec sa maman Benedikte et son petit frère Tom. S'enfonçant dans la pauvreté, leur mère n’arrive plus à s’occuper d’eux, et lui délègue très tôt la responsabilité de ce minuscule frère, avec lequel il va créer un lien puissant. Leur mère fait comme elle peut, mais déjà, elle est défaillante. Lorsqu’ils se font mettre à la porte de leur logement, une seule solution s’impose: retourner dans les forêts du Hälsingland, que Benedikte et sa mère avaient fui précipitamment alors qu’elle n’était qu’une enfant. Accueillis par ce grand-père inconnu, ils vont connaître avec lui la chaleur d’un foyer doux et aimant (bien que modeste). Pendant un temps hélas trop fugace, ils redeviennent des enfants. Mais les drames, les secrets ne tardent pas à rejaillir.
A travers cette fresque familiale, l’autrice retrace ici l’histoire d’une famille sur 90 ans, puisque nous retrouvons Eder tout petit garçon, dans sa vingtaine, puis vieillard en 2024. Il se remémore l’histoire de cette famille pas tout à fait classique, abîmée par le poids des secrets et de la culpabilité. Va-t-il réussir à briser le cercle et se défaire de cet héritage écrasant ?
J’avais eu un coup de cœur pour Celui qui a vu la forêt grandir, j’en ai un deuxième pour Là où nous avons existé. Quel titre évocateur ! Lina Nordquist m’a conquise une seconde fois avec cette écriture envoûtante. Elle aborde des thèmes lourds (la maltraitance infantile notamment), mais au milieu de cette noirceur, la beauté. De la nature scintillante, de l'amour fraternel, conjugal.
L’autrice a une fois de plus réussi à jouer sur les contrastes, cette fois au niveau de ses personnages. Certains sont détestables au plus haut point, d’autres sont juste là avec toute leur lumière. Je pense au grand-père, cet être tendre, bon, généreux et plein d’amour pour les siens. Certains passages avec ses petits-enfants m’ont bouleversée.
En deux mots, j’ai adoré. Je vous conseille vivement de découvrir cette autrice, et je vous mets au défi de ne pas être transporté.e à votre tour !
Sammanfattning: 9/10 Bästa på länge! Hemsk men fin om man orkar ta sig igenom mörkret. Fantastiskt språk och en snygg väv av minnen som sträcker sig över tid och rum. Hatten av!
-
Story: 8/10 Bara wow! Här finns kärlek och sorg, humor och allvar, fejder och vänskap. Imponerande!
-
Hantverket: 10/10 Knockad av språket och berättartekniken. Att så snyggt stusda över decennier kräver sin författare. Enda invändningen: en aning för krångligt att förstå familjeträden bitvis. Jag behövde sätta mig och skriva en egen fusklapp för att förstå vem som var vem.
-
Karaktärs- och miljöbeskrivningar: 7/10 Ömma, noggranna och varma beskrivningar ger berättelsen ett ännu större djup.
-
Uppläsning: 10/10 Gerhard Hoberstorfer är makalöst bra i denna. 🙏
Det känns lite som att jag troligen redan har läst årets bästa bok. Och då är det bara början av januari. Vilket sätt att inleda bokåret på!
Fantastiskt språkbruk! Levande, beskrivande, varmt, småleendeframkallande. Åtskilliga ord och uttryck jag vill ta med mig och börja använda själv i dagliga livet bara för att de är så härliga och uttrycksfulla. Nyvakensolen. Att blekle. Att äktale. Att krama om någon med ögonen. Att ha kråksvärta i ögonen. Att stånkro ett par årtag. Klirrmamma. Att gå ut för att få tankeluft.
Historien är gripande; sorglig, jo, och det är hemskt hur en liten pojke tvingas ta stort ansvar, men där finns också en varm och kärleksfull stämning. Trots elände lyckas man emellanåt finns glädje i enkla saker som kanske blivit rätt bortglömda i dagens moderna samhälle.
En gripande berättelse om en familj och dess historia. Mycket som har hänt och boken har något spännande som ligger där medan man läser. Trots detta hade jag svårt att läsa boken. Det är ganska många personer att ha koll på och jag tyckte skrivstilen var svårt att följa. Hopp i tiden funkade mellan 30 talet och 50 talet, men de kapitel som avspelar sig nu bidrog inte mycket. Fin historia men alldeles för lång och långsam.
Tyckte mycket om denna. Det var skickligt uppbyggd. Man blev nästan frustrerad i början för att man inte fick ihop bitarna. Men det löste sig. Den var som skriven ur ett barns perspektiv och därav var det vissa saker som bara hände utan förklaring men som sedan förstods. Likt ett barns där beslut tas över huvudet. Eder och morfarn - vilket par! Eländesbeskrivningar men också mycket värme och kärlek.
Hmm. Det är långt, en smula rörigt tror jag först innan jag inser att upplösningen kommer i slutet, och ett språk som stundtals irriterar mig. Första halvan av boken överväger jag att sluta, men något händer med drivet i berättelsen när morfadern dör och fokuset hamnar på brödernas kärlek och lojalitet gentemot varandra. En lite väl otrolig twist som förklarar allt i slutet drar ner betyget ytterligare. Detta är en svag trea.
Tyckte att denna var helt ok, men det finns bättre. Språket vackert, men ganska mycket som inte blir riktigt uttalat vilket givetvis är meningen. Men det lämnar mig lite frustrerad ibland, vad hände här egentligen? Alla trådar vävs givetvis ihop på slutet, men lämnar mig ändå på nåt sätt lite besviken. Läsvärd men ingen topplistebok för mig.
Det här var en gripande och tung berättelse som jag kommer att komma ihåg länge. Tyvärr hade jag väldigt svårt för hur den var skriven, språket tilltalar mig inte trots att det är perfekt för boken. Vissa kapitel förstår jag mig inte på alls då jag tolkar det som att personer dött, fast de är vid liv i nästa kapitel som om inget hänt. Det finns några ljusglimtar och jag gillade det fina slutet, men i övrigt så är det på tok för mycket misär vilket gör att boken känns för lång och jobbig att läsa för min smak. Kan tänka mig att den hade gjort sig bra som film.