Spioner och stulen konst väntar i uppföljaren till Sedlighetsbyrån.
På den lilla ön Enholmen i inloppet till den strategiskt belägna Slite hamn på norra Gotland händer det märkliga och otäcka saker sensommaren 1944. Soldater hittas mördade, en efter en, under brinnande världskrig.
Samtidigt på en ensligt belägen gotländsk bondgård genomgår polissystrarna Svea och Rut en utbildning i bland annat ljudlöst dödande och morse under brittisk ledning tillsammans med Lussan Kagg och hennes motståndskvinnor. Därefter reser cellen till Slite, förklädda och under täcknamn, för att försöka lösa gåtan med Enholmen. Till sin hjälp har de en skicklig maskör på Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm.
En stilsäker, spännande och varm roman inspirerad av Gotlands mörka historia.
Christina Wahldén är född 1965 och har skrivit ett trettiotal böcker, de flesta barn- och ungdomsböcker men även tre deckare och en faktabok. 2010 fick hon Teskedsordens litteraturpris för I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig och 2013 fick hon Fadimepriset för sitt långvariga arbete för unga som utsätts för hedersrelaterat förtryck.
Hon har studerat dramaturgi i Australien ett år och har seglat i the Whitsundays, i samma farvatten som Cooks skepp Endeavour. Under arbetet med Den som jag trodde skulle göra mig lycklig besökte hon Cooktown i norra Australien, den plats där fartyget med besättning var strandade i nära två månader för reparationer efter att ha grundstött på Stora barriärrevet.
Hon är bosatt i Uppsala, där hon ofta besökt Linnéträdgården och Linnés Hammarby, under arbetet med den senaste boken.
När boken var slut väntade jag fortfarande på att den skulle börja.
Alldeles för liten del av boken handlade om själva "mysteriet", morden. Den delen kom i slutet och var över på ett par sidor. Ingen spänning hann byggas. Suck.
Gillade verkligen första boken, intressanta karaktärer, med olika bakgrundshistorier. Hade hoppats på att se mer utveckling av dessa nu, men det uteblev.
Välskriven, mysig och personhistorisk tät berättelse, som dock inte riktigt vet vad den ska vara. Någon deckare är den inte, mysteriet känns mer som en förevändning än centralt tema och dessutom sker ytterligare ett mord som inget har att göra med de som motiverar polissystrarnas närvaro på Gotland. Ingetdera får någon tydlig upplösning. Vad prologen har för syfte är oklart utöver att understryka att även fiendens soldater lider. Den har tydlig feelgood-karaktär, är muntert humoristisk, ibland litet väl så. Den lilla motståndscellen tycks sakna militär legitimitet och ger intryck av en rik kvinnas privata tidsfördriv. Boken har också drag av pikaresk, litet slapstick ingår och drag av äventyrsberättelse där spioner glimtar förbi. Många olika genrer gör besök på ett spretigt vis och var och en av historierna hade kunnat vara bärande i en egen roman. Den första i serien var tajtare och hade tydlig röd tråd på ett sätt den här saknar. Författaren går litet vilse i den historiska bakgrunden. Men läsvärd är den.
Lättläst och trevligt men intrigen är lite ojämn. Är det en spänningsroman eller en feelgood? Etiketten spelar ingen roll men det blir lite konstigt när spänningen hamnar i skymundan. Skulle även ha viktat persongalleriet annorlunda, det är mycket folk och man lär inte känna någon på djupet. Men det är en skön samling kvinnor!
Jag tycker mycket om serien om Lussan och gänget och deras arbete för motstånd under andra världskriget. Det här är lika mycket en roman som en deckare. Betydligt mer trovärdig intrig än alla överdrivet våldsamma historier med hjältar som är övermänniskor.
Jag hade lite svårt att greppa själva handlingen då fokus mest låg på de olika karaktärerna. Trevlig deckare men inte lika vass som första delen i serien.
Spännande historisk deckare, men tyvärr försvinner själva brottet bort i en bisats till förmån för de mer än utförliga beskrivningarna av livet på Dramaten. Jag trodde detta skulle vara en serie om Gotland och inte ännu en om Stockholm. Suck.