Eposet är ett ord och ordet fäller ut sig som verklighet och saga. Rösterna i Epos samman- och sönderfaller: från Usama bin Ladin och Donald Trump till Pappa, Ada och Skökan. Från gudinnan Inanna till barnprogrammets Femman. Från diktjaget till den poesi som växer fram runt citaten och replikerna.
Dikterna slits mellan jorden och underjorden, kroppsligheten och gudomligheten, kärleken och hatet. Under ytan förs en ofrånkomlig kamp mellan tystnaden och talet.
Ellen Nordmarks Epos är ett verk i två delar, placerade rygg i rygg och utan inbördes ordning: »Through the Gates of Babylon« och »All of Those Babies Born«. Därtill en prolog och en epilog.
Tjock bok. Bajtig. Och mycket länge en fyra. Åh, betyg. Men det myckna grajndade omsider ner entusiasmen till pur provokation. Ah, omdöme. En ljuv känsla. Men ljuva känslor vill jag inte ha från poesi, mitt i fejset, ut ur hyllan. Det vill jag ha från stat och regering, statt och reglering.
Åkej, det är inte bara hästens längd. Det är också rent dålig ibland. Identifikatorisk således. Men jag är trött på speglar, på mig själv och på allt runtomkring.