”Hon säger att hon hellre dör än hamnar på SiS igen. Och jag förstår henne.”
När Saras elvaåriga dotter tvångsvårdas på SiS får hon ingen behandling. Däremot utslagna tänder och ledskador efter våldsamma ingripanden av den statligt anställda personalen. Och hon är inte ensam om sina erfarenheter.
I flera år har larmrapporter och skandalrubriker omgärdat den myndighet som har i uppdrag att vårda samhällets mest utsatta och problemtyngda barn och unga. Den statliga vård som kostar skattebetalarna 2,7 miljarder kronor per år verkar ha ersatts av statligt våld – och särskilt utsatta är flickor och yngre barn. Politikerna fortsätter att utlova förändring, men bristerna består och ingen hålls ansvarig.
Den här boken tar för första gången ett helhetsgrepp om missförhållandena på de statliga SiS-hemmen. Vi får möta de utsatta barnen, föräldrarna, socialtjänsten, visselblåsarna och behandlingsassistenterna som vågat berätta. Bilden som framträder är värre än den fragmentariska nyhetsrapportering om misshandel, sexuella övergrepp och kränkningar vi numera har vant oss vid att se i media.
Väldigt viktig bok som kartlägger extrema missförhållanden och övergrepp inom SIS. Starka berättelser från placerade flickor som utsatts under det som skulle varit vård. Alla bör få veta denna sanning att det lagliga våld som SIS får utöva (som inte borde få finnas) drabbar de yngsta, flickorna och de med NPF mest.
Boken är något lång och de viktigaste poängerna upprepas väl mycket. Hade önskat att man skrev mer om hur ett reformerat SIS och dess behandling borde se ut (men det är förstås en annan utmaning och kanske en annan bok).
Väldigt bra och skrämmande om SiS-hemmen dit socialtjänsten skickar barn med ett oftast helt förödande resultat. Kapitlet om de sexuella övergrepp barn har utsatts för av personal var verkligen helt jävla nattsvart. Viktig läsning!
Viktig och väldigt intressant. Deprimerande och tung läsning men på ett lättillgängligt språk. Sorgliga historier med fokus på unga flickors upplevelser, och det går liksom inte att förstå hur den här vanvården tillåtits fortsätta så länge. Så absurt att det är omöjligt att utkräva ansvar, och hur uppenbara övergrepp skrivs om till handla om "bemötandeproblem". Kan inte ens föreställa mig den hjälplösheten man måste känna i sådana situationer författarna beskriver.
Fler eller djupare vittnesskildringar hade lyft boken men förstår att det är svårt att hitta personer som ställer upp. Känns också ganska upprepande, men de poänger som tas upp flera gånger är å andra sidan väldigt viktiga.