När Lisbeths man plötsligt lämnar henne efter 40 års äktenskap, släpps en ilska lös hos Lisbeth. En ilska som inte klarar av möblerade rum. Hon lämnar deras gemensamma lägenhet och flyttar till en stuga i skogen. Hon behöver nollställa sig själv. Vara ifred. Men döttrarna har inget tålamod med hennes självförverkligande. Har hon blivit galen?
Med nya människor och insikter i sin närhet, ser Lisbeth klarare än någonsin. Vad betyder det egentligen att åldras med värdighet? Varför ska kvinnor leva under den omöjliga pressen att se yngre ut än de är?
För att inte tala om det livslånga moderskapet. Får en kvinna någonsin ta timeout från sin roll som mamma och sätta sitt eget mående främst? Knappast. Men Lisbeth försöker. Hennes döttrar är trots allt över 30 båda två. Hon vill ju inte säga upp sig för alltid. Bara ta en paus för att bli hel och förhoppningsvis komma ut på andra sidan lite mer som sig själv. Som Lisbeth.
En helt okej feelgood som lyckas balansera ljus och mörker på ett riktigt bra sätt, vilket det annars brukar vara lite sisådär med inom denna genre. Också ett plus att huvudpersonen INTE är 30-ish och JÄTTESNYGG.
Men trots att Lisbeth är ASFÖRBANNAD på sin svikare till karl säger hon ändå inte ifrån, vilket jag tycker är både trist och konstigt. Varför blir människan aldrig ARG? Önskar att hon hade kunnat visa sina känslor lite mer, det hade varit uppfriskande.
Feelgood är en svår genré tycker jag, mycket blir rätt outhärdligt. Men den här balanserade det feelgoodiga och det svarta bra. Relationerna fick bli precis så komplexa och svåra som de ofta är i verkliga livet. Inga kvickfix i den här boken, fint! Sen slänger författaren förstås in udda karaktärer : en otrogen förförande präst, en sinnessjuk kvinna som samlar burkar, en rufsig gubbe, en kvinna med en sjukt mycket yngre kärlek osv. Men fint och komplext skildrade. Ja, boken är nog värd en fyra i sin genre!
Tyckte om handlingen i boken och de intressanta frågor som uppstår. Lisbeths man lämnar henne efter 40 år eftersom han träffat en ny kvinna. Lisbeth blir bitter (förståeligt) och förvånad när de vuxna döttrarna tar pappans parti. Samtidigt känner Lisbeth själv att hon aldrig varit himlastormande förälskad i sin man. Även om alla personerna känner helt olika, förstår man varför. Ingen är ond eller god.
Titeln är lite trist på en, i mitt tycke, väldigt bra bok. Så många kvinnor som gör allt för sina män och familjer och som sedan kastas på tippen för en yngre förmåga och där de blir ifrågasatta av sina barn. Heja Lisbeth, säger jag! :)
En godbit att läsa till sommaren. Höll intresset uppe och fick mig att skratta otaliga gånger. Ville inte lägga ifrån mig den.
Blev lite irriterad på huvudkaraktären, att hon aldrig tillät sig bli riktigt arg, aldrig skäppa kontrollen. Hon hade så himla många att vara arg på, med rätta. Istället gick hon bara och ältade och ältade. Lite frustrerande.
Det stora ”onda” i boken var problematiska gifta män som tyckte att det var grönare på andra sidan.
Kul att den handlade om Östergötlands- och Smålands-trakten.😄