Kattugglan. Vad går det egentligen att säga om Kattugglan? Förutom att hon, till skillnad från människan och Gud, inte är beredd att offra sin egen avkomma?
I svensk folktro varslar kattugglan om väderskifte och dödsfall. Och det är med kattugglan, som den här berättelsen tar sin början.
Det är sommar. Teo och Embla möts på en skogsväg där de tvingas avliva en påkörd kattuggla. Där, i skärningspunkten mellan liv och död, uppstår en stark men ödesdiger kärlek.
Flera år senare är den påkörda kattugglan ett avlägset minne, men döden mer närvarande än någonsin. Den här gången i form av ett förlorat barn. Embla försöker skapa ett nytt liv i sorgen, men Teo vägrar acceptera förlusten av sin son. Som hjärnforskare försöker han hitta ett sätt att lura döden, men det är inte förrän kattugglan återigen dyker upp som han inser vad som faktiskt kommer att krävas för att få sonen tillbaka.
Med utgångspunkt i den bibliska myten om Abraham och Isak tecknar Teodor Werelius en suggestiv och nervkittlande berättelse om offer, kärlek, besatthet och död, i gränslandet mellan science fiction, magisk realism och psykologisk thriller.
Finns det något en förälder inte skulle göra för att få sitt döda barn tillbaka? Det är frågan som manifesteras i Teos maniska drivkraft, som sätter både honom och hans familj på en skenande kollisionskurs mot ett lika oundvikligt som obehagligt crescendo.
Embla och Teos första barn dör kort efter födseln. När Embla blir gravid igen upptar det nya barnet dock snart hennes liv och tankar. För Teo är det inte lika lätt att gå vidare. Han är hjärnforskare och bestämmer sig, i hemlighet, för att hitta ett sätt att lura döden och få sitt barn tillbaka, ett mål som snart uppslukar honom helt och inte lämnar plats åt så mycket annat.
Kärlek är ett centralt tema för denna bok - både kärleken mellan parterna i ett förhållande och kärleken mellan föräldrar och barn. Romanen är välskriven, med mycket mörker men också en del ljus, och många fina passager och betraktelser om liv, död, kärlek och moral (en del lite äckliga och obehagliga beskrivningar av djurförsök och hjärnor förekommer dock också, om man är känslig för sådant). Fastän att boken har en ganska vemodig och fundersam stil, med många vardagsbeskrivningar, dras man hela tiden framåt med spänning mot slutet.