»Awet, du håller på att bli galen, skriver jag om och om igen. Du kan inte besegra systemet. Du kommer inte härifrån. Ingen kommer någonsin läsa detta.«
Awet Bitta hade redan skrivit dagbok i flera år när han hälsade Martin Schibbye välkommen till Kalityfängelset. När Martin 438 dagar senare släpptes tog han med sig ett löfte ut i friheten: om Awet någonsin blev fri skulle han hjälpa honom att berätta om sitt liv.
Helvetets hotell är den historien. I fängelset skrev Awet om tillvaron som yrkeskriminell i Sverige. Om försöken att fly det förflutna. Och om vardagslivet under elva år i ett av världens mest ökända fängelser, präglat av brott och straff, sjukdom och död, kärlek och kamp.
Händelserna i boken skildras framåt och bakåt, vilket gör det hela väldigt rörigt. Innehållet är också ganska ointressant, författaren har rätt i att han inte har språkets gåva. Han har inte direkt berättarens gåva heller, för det är som sagt rörigt och hoppigt. Sedan gör hans åsikter om kriminalitet mig dessutom irriterad.