Käraste vänner inleds i oktober 1949 då Betty fyller 30 år. Dagarna som hembiträde i krigets skugga känns avlägsna när hon firar sin födelsedag tryggt omgiven av släkt, vänner, maken Olof och barnen Anders och Martina. Relationen med Olof bygger på förtrolighet och vänskap, Betty arbetar i bokhandeln och sköter såväl Småtrycksförlaget som hushållsarbetet. Dessutom bestämmer hon sig för att ta körkort.
Under ytan är inte allt lika bekymmersfritt. Betty känner sig otillräcklig och har dåligt samvete för att hon inte hälsar på oftare i Hudiksvall. Olof börjar dra sig undan och Betty saknar deras gemenskap. Martinas biologiska pappa, Martin Fischer, vill ta upp kontakten med dottern. Hon spås en lysande framtid som sångerska och Martin vill stötta med pengar och kontakter i operavärlden, men hans närvaro i familjens liv leder till svartsjuka.
Käraste vänner ger en tidstrogen bild av 1950-talets Stockholm tack vare Katarina Widholms gedigna research. Det är en berättelse om hur vänskap kan bevaras och mistas - men även om hur verklig vänskap kan växa fram när man minst anar det.
Jadu, den här boken framkallade sannerligen starka känslor, huvudsakligen vrede och frustration.
Sällan har jag varit så less på alla karaktärer i en bok, det var missförstånd, gnäll, dumma beslut och brist på kommunikation på alla fronter vilket fick mig att riktigt bolma och vilja dra ut håret som mest hela tiden haha. Hade jag fått en tia för varje gång någon sa ”nej, nu sover vi” istället för att prata igenom vad som skaver så hade jag kunnat unna mig något fint som plåster på såren efter frustrationen från den här boken. Synd, när jag gillade de första två böckerna i serien så pass mycket.
Widholm är bra på att skriva så det är inte det som är problemet, och det är också varför jag kommer läsa nästa bok i serien, men det var inget ljus som balanserade eländet och alla korkade beslut och jag höll verkligen inte med ett enda av karaktärernas beslut, vilket gjorde att läsupplevelsen inte blev särskild positiv.
Den här boken skulle kunna heta ’Handbok för hur man inte hanterar relationer’ för aj, det gjorde fysiskt ont att läsa hur karaktärerna hanterade sina. Antalet gånger som scener och kapitel avslutades med ”nej, nu sover vi. Godnatt!” istället för att prata om det som har hänt översteg ett onaturligt antal.
Sen börjar också problemen i sig bli lite utdragna. Liksom det är vuxna människor vi pratar om här, lös era problem ASAP. Karaktärerna gick mig därför på nerverna och jag tycker dessutom att de stagnerade i sin personliga utveckling. Vad hände med Bettys förståelse för sitt eget värde? Med vänskapen till Viola? Med gränserna till Martin?
Utöver det så är jag fortfarande nyfiken på hur den ska sluta, för just nu har jag ingen aning. Att en karaktär heter ✨Martina✨ får mig att känna att jag måste fortsätta läsa oavsett vad🤷🏽♀️ 2,5⭐️
Så har jag äntligen fått umgås med Betty igen i Katarina Widholms nya roman ”Käraste vänner”. Det är tredje delen i serien om Betty och jag har verkligen njutläst. Jag älskar böckerna om Betty, att få följa hennes liv tillsammans med de tidstypiska miljöerna och detaljerna från slutet av 1950- och början av 60-talet. Hon är en riktigt kämpe Betty, som gör allt för att finnas till för sin familj och sina vänner, hålla bokhandeln och Småtrycksförlaget igång samtidigt som hon lagar de mest fantastiska rätter och håller hemmet skinande rent. Den enda hon nedprioriterar är sig själv… Betty är stark, målmedveten och jag tycker väldigt mycket om henne och önskar henne mer lycka och mindre bekymmer än vad hon har att tampas med i den här boken.
Precis som i tidigare delar så märks det så tydligt hur mycket research Katarina har gjort kring tidsandan – i kvinnornas situation, i språket, i maten, i kläderna, i musiken och att Betty tar med familjen på campingsemester till Hälsingland.
Slutet och bokens efterord grep verkligen tag i mig och jag är så glad att detta inte är sista boken i Bettyserien, utan att det kommer en till. En fantastisk bok och serie som jag varmt rekommenderar dig att läsa om du inte redan har gjort det.
Den tredje och sista delen av Widholms romantrilogi om Betty lever inte upp till förväntningarna efter framförallt den första boken Räkna hjärtslag.
Vad händer egentligen i boken? Bettys karaktär utvecklas inte, Fischer tycks vara en obetydlig och krystad karaktär, detsamma gäller doktorn… listan kan göras lång! Allt det som gjorde att den inledande boken var suverän saknas i den tredje och avslutande romanen.
Räkna hjärtslag lade grunden för en episk triologi. Vi fick möta barnet Betty vars värld ställs på sin spets när hon ställs ensam inför vuxenvärlden. I bok nummer två kapas tempot och den charm som fyllde första boken försvann. I den tredje boken tvingar Widholm fram små och obetydliga händelser för att… fylla ut sidorna? Det känns som att idén om Fischer spelade ut sin roll i inledningen av bok två och att författaren tvangs slänga ihop en intrig något hastigt.
För framtida läsare av trilogin rekommenderar jag att enbart läsa Räkna hjärtslag och sedan lämna dem till fantasin.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Bra och välskriven men så otroligt tung… Lätt och snabb att ta sig igenom. Jag tycker ju så mycket om Betty och hon är lätt att känna igen sig i för mig.
Tredje boken om Betty och hennes liv som alltid går upp och ner, i början av boken kände jag att jag hade tröttnat på att läsa om hennes liv men en bit in i boken blev det lättare att läsa och även mer intressant. Man vill ju bara att Betty ska få vara lycklig men ja hon är ju inte det. Jag blir lite less på Olof att han ska vara så negativ och alltid vill sova när de ska prata om något viktigt och det tog hela boken innan man förstod vad det handlade om. Jag vet faktiskt inte om jag hoppas på att fjärde boken handlar om Martin och henne men varje gång hon är med Martin är hon lycklig en sekund och det förtjänar hon nog. Men eftersom han är äldre än henne kommer ju han också dö snart ? O de känns så hemskt att en tredje man dör i hennes liv eller ja fjärde om man räknar med hennes pappa :(
This entire review has been hidden because of spoilers.
3.5 ⭐️ Tycker nog att serien sakta men säkert blir bättre, även om den fortsatt är förutsägbart. Jag kan förstå att Viola tycker som hon gör ibland, för det finns alltid något att klaga på för Betty, och det är kanske där min kritik hamnar. Det blir lite tradigt att läsa om hur allt hopar sig och hur hon försöker men att det sällan räcker hela vägen. Bristen på kommunikation irriterade mig ofta. Dock är jag investerad i dessa karaktärer nu och vill veta hur detta kommer att sluta.
Katarina Widholm skriver så fantastiskt gripande och fint, svårt att lägga ifrån sig boken. I denna var det dock ganska innehållsfattigt, dock inte på bråk/konflikter vilka aldrig reds ut. Kändes lite som en ganska tom mellanbok och vet ej om Betty egentligen kom någonstans påvägen. Ville också bara skaka om Betty o alla män i boken, förstår inte heller anledningen till slutet. Men skulle säga att betyget snarare är en 3.5 tackvare Widholms sätt att skriva.
Je termine mon année d'ambassadrice Au gré du monde avec ce troisième tome des aventures de Betty, qui reprend quelques années après la fin du deuxième. Martina a grandi, elle et Olof sont mariés depuis quelques années, ils ont un fils... mais évidemment, tout dérape quand Martin revient sur le devant de la scène, en voulant prendre en charge l'éducation musicale de Martina.
Je ne vais pas trop en dévoiler sur l'intrigue, puisqu'il s'agit d'une suite, mais je suis assez déçue de l'évolution du personnage de Betty. Autant, j'avais apprécié le premier tome avec une héroïne plutôt forte, autant je trouve qu'elle subit de plus en plus sa vie depuis le tome deux. Elle est par ailleurs entourée de personnes franchement égoïstes ou méchantes, et elle s'accroche à eux, je ne comprends pas pourquoi. C'est assez étrange, parce que parfois, j'ai envie de la défendre quand elle se dit geignarde et pleurnicharde, mais en même temps, c'est plutôt vrai... Elle n'est qu'indécision et passivité.
Bref, je n'ai pas du tout accroché à ce troisième tome, les péripéties de Betty ne me faisaient rien, je n'ai pas été émue. Cela se lit assez facilement, mais encore une fois, c'est une saga qui me prouve que les sagas familiales, ce n'est pas pour moi. Tant pis !
Började bra, hade en svacka i mitten och blev sen lite bättre mot slutet. Men gud vad alla män är idioter och det gör mig frustrerad och arg! Men det är inget nytt att kvinnor är bäst. Denna, tredje boken i serien om Betty är bättre än den andra boken men sämre än den första. Så precis som det brukar vara.
Tredje boken i Bettyserien tuffar på i samma anda som den förra, även om jag nog möjligtvis tyckte något mer om den här. Nu har Betty hunnit bli 32, vilket hon själv flera gånger påpekar är rysligt gammalt. Att hon ”bara” är 32 får mig ändå att fundera över hur många böcker till det kan komma om henne. Jag börjar känna att det räcker, så jag håller tummarna för en eller två. De är liksom tillräckligt bra för att jag ska vilja läsa dem, men inte så bra att jag vill läsa dem i stället för något annat :)
3.5. Inte lika bra som de andra två, mestadels pga att alla karaktärerna gjorde en arg. Men på det stora hela är även denna del bra, då Widholm lyckas få en att vilja läsa vidare och vidare och vidare. Sträckläsning när den är som bäst!
I grunden gillar jag verkligen berättelsen om Betty men den här boken kändes utdragen och det var mycket som hade kunnat gå annorlunda om bara karaktärerna pratade med varandra.
Käraste vänner är tredje boken om Betty och efter att verkligen ha uppskattat de två första och tyckt om att följa Betty smyger sig en viss irritation in vid läsningen av den här boken.
Betty fyller 30 år och tydligen är det en ålder som så här i skiftet mellan 40-tal och 50-tal är en ålder att bli gammal vid (jodå, jag vet att det var så, titta bara i gamla fotoalbum och inse hur gamla alla ser ut), men det blir lite för mycket. Var man verkligen tvungen att vara så präktig? Relationerna i romanen präglas av bristande kommunikation och det gör faktiskt att jag som läsare blir trött på i princip alla karaktärer (utom möjligen Martina som ändå bara är barnsligt naiv).
En dålig bok är det dock inte alls. Jag tror tyvärr snarare att den fortsatt är rätt trovärdig skildring och en berättelse som speglar en tid som flytt. Och helt ärligt var nog inte allt bättre förr.
Jämfört med de andra två var den här stundtals lite tråkig och seg då det inte hände så mycket. Boken är läsvärd med fina person- och miljöbeskrivningar.
Jag trivs att åter vara i Bettys värld och känna av stämningen för flera årtionden sedan. Jag önskar bara att hon kunde får lite mer glädje i livet. Det blir tungt och deppigt och jag önskar att författaren kunde fylla den med några mer, längre glädjemoment. Miljöskildringarna är makalöst bra.