What do you think?
Rate this book
Perspektivsviten #2
Svigermoren
Åsa har opfostret sin søn alene, og deres forhold har altid været tæt. Hun tager tætheden for givet, indtil den dag alt pludselig ændrer sig: Han får en kæreste.
Åsas søn og hans nye kæreste mangler pludselig et sted at bo, og Åsa inviterer dem til at flytte ind hos hende. Hverdagen med det unge par stiller nye krav til mor-søn-forholdet. Åsa strækker sig langt for at få en god relation til sin svigerdatter, men bestræbelserne tolkes som utidig indblanding. Da Åsa med de bedste intentioner snubler over en viden, der ikke var ment for hendes øjne, er det optakten til en sønderrivende familiekonflikt.
Åsas søn og hans nye kæreste mangler pludselig et sted at bo, og Åsa inviterer dem til at flytte ind hos hende. Hverdagen med det unge par stiller nye krav til mor-søn-forholdet. Åsa strækker sig langt for at få en god relation til sin svigerdatter, men bestræbelserne tolkes som utidig indblanding. Da Åsa med de bedste intentioner snubler over en viden, der ikke var ment for hendes øjne, er det optakten til en sønderrivende familiekonflikt.
315 pages, Paperback
First published April 22, 2020
49 people are currently reading
1534 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 389 reviews
April 19, 2025
To nadal dobra książka, ale najsłabsza z tej trylogii. Nie do końca podobała mi się konkluzja historii i tak jak rozumiem dlaczego jest jaka jest, tak była momentami bardzo frustrująca 🥹
June 16, 2020
Det här var ju helt underbart. Och mardrömmigt. Herngren lyckas verkligen skriva fram komplexa karaktärer vars handlingar både kan uppfattas som rimliga och totalt vansinniga beroende på vem som är mottagare och hur tolkningen görs. Bagage, slump, dagsform, missförstånd och förutfattade meningar avgör. Det är ju jättesvårt med relationer. Av den här romanen kan man lära sig mycket.
Jag älskar att svärmodern är framstående kommunikationscoach också. Det är så roligt!
Tänkte egentligen fyra men det blir en extra liten stjärna för slutet.
⭐️⭐️⭐️⭐️💫
Jag älskar att svärmodern är framstående kommunikationscoach också. Det är så roligt!
Tänkte egentligen fyra men det blir en extra liten stjärna för slutet.
⭐️⭐️⭐️⭐️💫
August 26, 2024
2.5
I teściowa i synowa - żona zachowują się w tej książce jak egoistyczne, niedojrzałe emocjonalnie manipulatorki bez żadnej zdolności do autorefleksji.
I teściowa i synowa - żona zachowują się w tej książce jak egoistyczne, niedojrzałe emocjonalnie manipulatorki bez żadnej zdolności do autorefleksji.
June 29, 2025
3.5/5
Po drugiej pozycji tej autorki wysnuwam nieśmiało trzy wnioski tymczasowe:
1. Jest to silnie emocjonalna seria. Frustracja, lęk, podziw, żal itp. Full serwis.
2. Pov jest należycie podkręcone. Dużo się dowiaduję, mam co przetwarzać w głowie, jestem skłonna (nie w każdym przypadku) trzymać sztamę z tym, kogo aktualnie poznaję.
3. Zakończenia są mizerną drogą na skróty, gdzie wiele dzieje się samo, pod wpływem sytuacji i znikąd ulega wygładzeniu. To stanowi największe źródło wspomnianej frustracji i dlatego ocena leci na łeb, a szkoda.
Po drugiej pozycji tej autorki wysnuwam nieśmiało trzy wnioski tymczasowe:
1. Jest to silnie emocjonalna seria. Frustracja, lęk, podziw, żal itp. Full serwis.
2. Pov jest należycie podkręcone. Dużo się dowiaduję, mam co przetwarzać w głowie, jestem skłonna (nie w każdym przypadku) trzymać sztamę z tym, kogo aktualnie poznaję.
3. Zakończenia są mizerną drogą na skróty, gdzie wiele dzieje się samo, pod wpływem sytuacji i znikąd ulega wygładzeniu. To stanowi największe źródło wspomnianej frustracji i dlatego ocena leci na łeb, a szkoda.
July 21, 2020
Åh vilken intressant karaktär som Moa Herngren har skapat i Åsa, som är huvudpersonen i Svärmodern. Hon liksom skaver så där smärtsamt skönt i mig. Jag förfasar emellanåt över hur hon kan bete sig helt gränslöst och jag kan samtidigt känna så för henne då hon ständigt blir missförstådd. Hon vill ju bara väl – eller hur är det egentligen?
Det är inte bara en gång som jag bokstavligen skriker ”Nej!” eller drar överdramatiskt efter andan när Åsa liksom inte kan låta bli att gräva sin egen familjegrav så att säga.
Läs hela recensionen här: https://litteraturkvalster.wordpress....
Det är inte bara en gång som jag bokstavligen skriker ”Nej!” eller drar överdramatiskt efter andan när Åsa liksom inte kan låta bli att gräva sin egen familjegrav så att säga.
Läs hela recensionen här: https://litteraturkvalster.wordpress....
August 23, 2024
Myślę, że to taka książka, w której czytelnik będzie przechylał się ku racji jednej lub drugiej strony w zależności od własnych doświadczeń życiowych.
I jest to genialne:) Ja czytając byłam istnym wahadłem, bo nie mam żadnych takich doświadczeń 😅 Czułam często współczucie dla Åsy, do Josephin czesto czułam antypatię, a Andreasem chciałam potrząsnąć i powiedzieć, żeby się ogarnął 😉 Ale nic i nikt nie był tu czarno-biały, i podczas czytania pojawiają się pytania, między innymi:
Gdzie kończy się troska i chęć pomocy a zaczyna toksyczność?
Gdzie kończą się dobre intencje a zaczyna manipulacja, by spełnić swoje emocjonalne potrzeby?
Gdzie kończy się asertywność a zaczyna egoizm?
To też książka o pozornej komunikacji, a tak naprawdę jej braku. Paradoksalnie główna bohaterka Åsa jest specjalistką od komunikacji..
Podobała mi się, bo pokazuje jak łatwo można niepotrzebnie pokomplikować relacje rodzinne, jeśli brakuje w nich życzliwości i każdy ma jakiś bagaż doświadczeń, który kieruje go na tory zgubnych mechanizmów. Polecam!
I jest to genialne:) Ja czytając byłam istnym wahadłem, bo nie mam żadnych takich doświadczeń 😅 Czułam często współczucie dla Åsy, do Josephin czesto czułam antypatię, a Andreasem chciałam potrząsnąć i powiedzieć, żeby się ogarnął 😉 Ale nic i nikt nie był tu czarno-biały, i podczas czytania pojawiają się pytania, między innymi:
Gdzie kończy się troska i chęć pomocy a zaczyna toksyczność?
Gdzie kończą się dobre intencje a zaczyna manipulacja, by spełnić swoje emocjonalne potrzeby?
Gdzie kończy się asertywność a zaczyna egoizm?
To też książka o pozornej komunikacji, a tak naprawdę jej braku. Paradoksalnie główna bohaterka Åsa jest specjalistką od komunikacji..
Podobała mi się, bo pokazuje jak łatwo można niepotrzebnie pokomplikować relacje rodzinne, jeśli brakuje w nich życzliwości i każdy ma jakiś bagaż doświadczeń, który kieruje go na tory zgubnych mechanizmów. Polecam!
January 6, 2025
Från första sidan är jag fast och kunde inte sluta läsa boken, även om jag emellanåt satt med en stor klump i magen av obehag. Moa är en mästare på att skriva om relationer. Hon vågar skriva om sånt som skaver och är tabubelagt och gör det på ett fantastiskt sätt. I ”Svärmodern” är det de komplicerade relationerna mellan mor, son och sonens nya flickvän som skildras. Vad händer när relationer förändras? Vad händer när man har olika förväntningar på varandra? Här finns så mycket är outtalat och ouppklarat. Det är en stark och gripande berättelse om hur den bild vi har av oss själva och hur någon annan uppfattar oss kan vara helt olika.
Det här en fantastiskt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Moa lämnar små teasers så man drivs att läsa lite till och lite till och vips så har man slukat hela boken.
Det här en fantastiskt bra bok som jag verkligen rekommenderar. Moa lämnar små teasers så man drivs att läsa lite till och lite till och vips så har man slukat hela boken.
dnf
March 3, 2025Dnf na 48% Sorry, ale nie mogę, triggeruje mnie temat rodziny w książkach xD Jak jest relacja synowa-syn vs teściowa to ja odpadam, tak samo temat zdrady. W dodatku nie mogę znieść bohaterów. Szkoda, bo druga połowa jest chyba z perspektywy synowej, ale nie mogę przebrnąć przez rozmowę z byłym mężem, aż mnie skręca.
August 16, 2020
Välskrivet om det komplicerade med familjerelationer. Det trassliga, med överreaktioner och offerkoftor om vartannat. Alla har rätt, alla har fel. En bok som är svår att lägga ifrån sig och som jag verkligen tyckte om att läsa eftersom den aldrig blir gullig och söt. Slutet är jag inte helt överens med, men det gör inte så mycket. Jag kommer att minnas resten av boken istället.
October 27, 2025
Als Mutter ist es, glaube ich relativ normal, sich nie so ganz davon lösen zu können, Einfluss auf das Leben seiner Kinder zu nehmen. Man sollte es nicht tun und auch ich muss mir manchmal auf die Zunge beißen, damit ich meinen Kindern nicht Dinge rate, die mich im Prinzip gar nichts mehr angehen. Wie toxisch sowas sein kann, lesen wir in Moa Herngrens neuestem Buch.
Åsa lebt mit ihrem Sohn eine relativ symbiotische Beziehung. Der Vater Janne hat sich schon früh aus dem Staub gemacht und seine Versuche, den Kontakt zu Andreas zu halten waren in Åsas Wahrnehmung nur halbherzig. Als Andreas mit der Tochter von Åsas bester Freundin zusammenkommt, verschieben sich auf einmal die Verhältnisse. Josefin ist ganz anders als Andreas Mutter. Sie wirkt eigen und in sich gekehrt und möchte weder socialisen noch Åsa näher kennen lernen. Als die beiden ein Kind erwarten, eskaliert die Situation. Andreas grenzt sich von seiner Mutter aufgrund einiger übergriffiger Handlungen, ab und die steht auf einmal sehr isoliert da. Nicht nur ihr Sohn sagt sich von ihr los, sondern auch ihre Freunde. Ihr Enkelkind darf sie nicht mehr sehen. Diese Kröte muss sie erst mal schlucken. Als dann auch noch Andreas Vater ins Spiel kommt gehen mit Åsa die Emotionen durch.
Hergren ist die Meisterin in der Darstellung manipulativer Beziehungsgeflechte. In diesem gestörten Familienkonstrukt weiß man nicht, wer eigentlich gut mit der Situation umgeht. Åsa ist stark emotionsgesteuert und zerschlägt damit so viel Geschirr wie eine Elefantenherde im Porzellanladen. Sie versucht zu reflektieren, schafft es aber nicht, sich aus ihrer Opferrolle hinaus zu begeben. Andreas sieht das und möchte sich mithilfe seiner Freundin und seiner Therapeutin aus dieser einengenden Situation befreien. Die Freundin wiederum ist selber höchst manipulativ unterwegs und scheint alle im Griff zu haben. Sie und Åsa liefern sich eine Art Wettkampf darum, wer am besten für Andreas sorgt. Und selbst die Therapeutin ist meinem Empfinden nach voreingenommen und hätte ihre Aufgabe, den Sohn einer Freundin zu therapieren, gar nicht erst annehmen dürfen. Ein riesiger Berg von Problemen, und keiner ist wirklich fähig, diese adäquat zu lösen. Warum? Weil sie nicht ehrlich sind, weil sie es anderen Recht machen wollen, weil sie sich in ihrer Opferrolle ganz wohl fühlen und ihr Gesicht waren wollen. Dass dieser Cocktail von toxischen Gefühlen sich von Generation zu Generation weiter vererbt, wird hier auch sehr deutlich.
Ich hatte des öfteren Herzrasen beim Lesen. Als Mutter bleibt es nicht aus, dass man sich in manchen Passagen hinterfragt und auf den eigenen Umgang mit den Kindern schaut. Ein bisschen fand ich mich in Åsa wieder, ein bisschen im Sohn. Und das ist vielleicht die Stärke dieses Romans. Hier ist niemand wirklich sympathisch und man kann trotzdem jeden irgendwie verstehen. Außer Josefin, die habe ich gefressen.
Ganz furchtbar fand ich, mitzuerleben, wie Kinder für die eigenen Gefühle missbraucht werden, eine Unzulänglichkeit, vieler Erwachsener, die ich auch in meinem beruflichen Feld oft antreffe. Auch wenn das Enkelkind hier oft mit Liebe überschüttet wird und scheinbar niemand ohne den Kleinen leben möchte, so ist er eigentlich nur Mittel zum Zweck eine nostalgische Sehnsucht und Machtgefühle zu stillen.
Wir lesen hauptsächlich aus der Perspektive von Åsa, aber auch Andreas und Josefin bekommen einen kleinen Part. Das Ende fand ich überraschend, wenn auch durchaus glaubwürdig, denn Fassaden können nie lange aufrecht erhalten werden.
Der Roman bietet ausreichend Gesprächsbedarf, und es wäre interessant darüber, mal mit meinen Kindern zu sprechen - oder vielleicht besser doch nicht? Nachher wecke ich schlafende Hunde😅…..
Eine große Leseempfehlung ist es auf jeden Fall, es sei denn, ihr habt große Probleme mit eurem Blutdruck. Dann wäre ich vorsichtig.
Åsa lebt mit ihrem Sohn eine relativ symbiotische Beziehung. Der Vater Janne hat sich schon früh aus dem Staub gemacht und seine Versuche, den Kontakt zu Andreas zu halten waren in Åsas Wahrnehmung nur halbherzig. Als Andreas mit der Tochter von Åsas bester Freundin zusammenkommt, verschieben sich auf einmal die Verhältnisse. Josefin ist ganz anders als Andreas Mutter. Sie wirkt eigen und in sich gekehrt und möchte weder socialisen noch Åsa näher kennen lernen. Als die beiden ein Kind erwarten, eskaliert die Situation. Andreas grenzt sich von seiner Mutter aufgrund einiger übergriffiger Handlungen, ab und die steht auf einmal sehr isoliert da. Nicht nur ihr Sohn sagt sich von ihr los, sondern auch ihre Freunde. Ihr Enkelkind darf sie nicht mehr sehen. Diese Kröte muss sie erst mal schlucken. Als dann auch noch Andreas Vater ins Spiel kommt gehen mit Åsa die Emotionen durch.
Hergren ist die Meisterin in der Darstellung manipulativer Beziehungsgeflechte. In diesem gestörten Familienkonstrukt weiß man nicht, wer eigentlich gut mit der Situation umgeht. Åsa ist stark emotionsgesteuert und zerschlägt damit so viel Geschirr wie eine Elefantenherde im Porzellanladen. Sie versucht zu reflektieren, schafft es aber nicht, sich aus ihrer Opferrolle hinaus zu begeben. Andreas sieht das und möchte sich mithilfe seiner Freundin und seiner Therapeutin aus dieser einengenden Situation befreien. Die Freundin wiederum ist selber höchst manipulativ unterwegs und scheint alle im Griff zu haben. Sie und Åsa liefern sich eine Art Wettkampf darum, wer am besten für Andreas sorgt. Und selbst die Therapeutin ist meinem Empfinden nach voreingenommen und hätte ihre Aufgabe, den Sohn einer Freundin zu therapieren, gar nicht erst annehmen dürfen. Ein riesiger Berg von Problemen, und keiner ist wirklich fähig, diese adäquat zu lösen. Warum? Weil sie nicht ehrlich sind, weil sie es anderen Recht machen wollen, weil sie sich in ihrer Opferrolle ganz wohl fühlen und ihr Gesicht waren wollen. Dass dieser Cocktail von toxischen Gefühlen sich von Generation zu Generation weiter vererbt, wird hier auch sehr deutlich.
Ich hatte des öfteren Herzrasen beim Lesen. Als Mutter bleibt es nicht aus, dass man sich in manchen Passagen hinterfragt und auf den eigenen Umgang mit den Kindern schaut. Ein bisschen fand ich mich in Åsa wieder, ein bisschen im Sohn. Und das ist vielleicht die Stärke dieses Romans. Hier ist niemand wirklich sympathisch und man kann trotzdem jeden irgendwie verstehen. Außer Josefin, die habe ich gefressen.
Ganz furchtbar fand ich, mitzuerleben, wie Kinder für die eigenen Gefühle missbraucht werden, eine Unzulänglichkeit, vieler Erwachsener, die ich auch in meinem beruflichen Feld oft antreffe. Auch wenn das Enkelkind hier oft mit Liebe überschüttet wird und scheinbar niemand ohne den Kleinen leben möchte, so ist er eigentlich nur Mittel zum Zweck eine nostalgische Sehnsucht und Machtgefühle zu stillen.
Wir lesen hauptsächlich aus der Perspektive von Åsa, aber auch Andreas und Josefin bekommen einen kleinen Part. Das Ende fand ich überraschend, wenn auch durchaus glaubwürdig, denn Fassaden können nie lange aufrecht erhalten werden.
Der Roman bietet ausreichend Gesprächsbedarf, und es wäre interessant darüber, mal mit meinen Kindern zu sprechen - oder vielleicht besser doch nicht? Nachher wecke ich schlafende Hunde😅…..
Eine große Leseempfehlung ist es auf jeden Fall, es sei denn, ihr habt große Probleme mit eurem Blutdruck. Dann wäre ich vorsichtig.
May 20, 2020
Betyg: 5 av 5.
Moa Herngren är verkligen en av mina favoritförfattare. Jag har läst alla hennes sju tidigare böcker, fem romaner och två ungdomsromaner, och jag har tyckt väldigt mycket om dom allihopa.
Tycker ju även mycket om flera av dom teveprogram som Moa är inblandad i, som upphovsman och manusförfattare, till exempel Sjölyckan, Finaste familjen och speciellt den helt fantastiska Bonusfamiljen.
Så jag hade mycket höga förväntningar på hennes nya bok, Svärmodern. Och tack och lov så infriades dom absolut, och till och med med råge. För det här är hennes helt klart bästa bok hittills, tycker jag.
Moa är ju fantastisk på att skildra familjerelationer och speciellt problem och svårigheter i relationer. Den här boken är skriven ur en svärmors synvinkel, men några kapitel i boken är även skrivna ur svärdotterns och sonens synvinkel.
Svärmodern är otroligt bra skriven, den har hög igenkänningsfaktor, den gör ibland nästan ont att läsa, den är gripande och rörande, den är spännande, den är oförutsägbar, och den var nästan omöjlig att lägga ifrån sig.
Jag tror att alla kan känna igen sig boken, även om man inte är eller har en svärmor. För relationer, det har vi alla i olika former.
Rekommenderar varmt boken, som får högsta betyget av mig.
Moa Herngren är verkligen en av mina favoritförfattare. Jag har läst alla hennes sju tidigare böcker, fem romaner och två ungdomsromaner, och jag har tyckt väldigt mycket om dom allihopa.
Tycker ju även mycket om flera av dom teveprogram som Moa är inblandad i, som upphovsman och manusförfattare, till exempel Sjölyckan, Finaste familjen och speciellt den helt fantastiska Bonusfamiljen.
Så jag hade mycket höga förväntningar på hennes nya bok, Svärmodern. Och tack och lov så infriades dom absolut, och till och med med råge. För det här är hennes helt klart bästa bok hittills, tycker jag.
Moa är ju fantastisk på att skildra familjerelationer och speciellt problem och svårigheter i relationer. Den här boken är skriven ur en svärmors synvinkel, men några kapitel i boken är även skrivna ur svärdotterns och sonens synvinkel.
Svärmodern är otroligt bra skriven, den har hög igenkänningsfaktor, den gör ibland nästan ont att läsa, den är gripande och rörande, den är spännande, den är oförutsägbar, och den var nästan omöjlig att lägga ifrån sig.
Jag tror att alla kan känna igen sig boken, även om man inte är eller har en svärmor. För relationer, det har vi alla i olika former.
Rekommenderar varmt boken, som får högsta betyget av mig.
October 14, 2024
Rewelacyjnie rozpisane, płynnie skomplikowane relacje rodzinne, bez wskazań winnych, usprawiedliwień czy nadinterpretacji. Głównie w linii matka <-> syn, ale też mąż-żona, teściowa-synowa. Fajna gra perspektywą, ale i charakterystyką przez własne słowa bohaterów. Takie poznawanie postaci lubię! Podobała mi się zarówno kreacja bohaterów, jak i manipulowanie ich odbiorem przez autorkę. Zaraz zabieram się za kolejną książkę autorki!
May 24, 2025
Chciałam dać 3⭐️, bo wszyscy w tej książce zdrowo mnie wkurzali. Nie rozumiem takiej rodzinnej relacji, nie rozumiem zarzucania komuś egoizmu samemu zachowując się egoistycznie. Ale cały urok tej powieści w tym, że budzi silne emocje, że wkurza. Plus końcówka i to, jak autorka namieszała, dla mnie bardzo na plus.
Doskonała książka. Aż się boję swoich wrażeń przy „Rodzeństwie”.
Doskonała książka. Aż się boję swoich wrażeń przy „Rodzeństwie”.
June 8, 2021
Sällan händer det att jag ångrar jag att jag läst någon bok. Nu säger jag att det var bortkastad tid. Boken manipulerar med läsarens känslor hela tiden, vänder och vrider bara för att det ska bli fängslande. Som en dålig tv-serie.
May 25, 2020
Lysande, laddad & skickligt skriven!
September 7, 2025
Vsaka zgodba ima (vsaj) dve plati in na tisoče sivin vmes.
V vsaki družini so kompleksni odnosi in trenja, ki so povod za nadaljnji efekt snežne kepe, ki se ustvarja v odnosih med taščo ter snaho in sinom/partnerjem vmes.
Zgodba je sestavljena tako, da dobimo vpogled v stvari in reakcije ter povode za rušenje odnosov iz več zornih kotov.
Zgodba in njen razplet nakažeta na to, kako pomembno je med seboj komunicirati, postaviti meje ter te znati tudi upoštevati.
Da je mogoče bolje pustiti, da otroci delajo napake, kot pa se vpletati na način, da ne razumemo, komu je kje mesto.
Vredno branja, saj so situacije zavite v precej realistične pripovedi vsakdana družin, brez nepotrebnega ''hollywoodskega'' pretiravanja, kar mi je pri avtoričinem pisanju bilo zelo všeč.
Čeprav, sem prebrala najprej to knjigo, bo nedvomno v bližnji prihodnosti na mojem seznamu tudi njena predhodnica Razveza.
V vsaki družini so kompleksni odnosi in trenja, ki so povod za nadaljnji efekt snežne kepe, ki se ustvarja v odnosih med taščo ter snaho in sinom/partnerjem vmes.
Zgodba je sestavljena tako, da dobimo vpogled v stvari in reakcije ter povode za rušenje odnosov iz več zornih kotov.
Zgodba in njen razplet nakažeta na to, kako pomembno je med seboj komunicirati, postaviti meje ter te znati tudi upoštevati.
Da je mogoče bolje pustiti, da otroci delajo napake, kot pa se vpletati na način, da ne razumemo, komu je kje mesto.
Vredno branja, saj so situacije zavite v precej realistične pripovedi vsakdana družin, brez nepotrebnega ''hollywoodskega'' pretiravanja, kar mi je pri avtoričinem pisanju bilo zelo všeč.
Čeprav, sem prebrala najprej to knjigo, bo nedvomno v bližnji prihodnosti na mojem seznamu tudi njena predhodnica Razveza.
May 19, 2020
Sträckläste denna bok, även om jag var tvungen att lägga ifrån mig den emellanåt för att lugna ner mig. Relationer, att det ska vara så svårt att kommunicera och att man kan uppfatta diskussioner och situationer så olika. En klump i magen får jag av boken, även om den lättar något i slutet. Mycket välskriven relationsroman om Åsa, sonen Andreas och hans sambo Josefin. Men sorgligt att det ska vara så lätt att missförstå varandra när man egentligen bara vill det bästa. Den här berättelsen känns så äkta, både personerna det handlar om och dialogerna. Moa Herngren har verkligen krupit in under skinnet på karaktärerna, och bra också att få läsa om händelserna ur olika perspektiv. Nu längtar jag efter nästa säsong av Bonusfamiljen!
May 25, 2024
Herngren är verkligen helt fenomenal på att sätta ord på det som skaver och svider. "Svärmodern" är inget undantag. Här blandas allvar med en gnutta cynisk humor - humor som får läsaren att sätta skrattet i halsen. En del ord och meningar träffar mig rakt in i hjärtat. Om komplexiteten i relationer, om en mors oändliga kärlek till sitt barn och om själva livet i helhet. Träffsäkert och genialiskt. Samtidslitteratur när den är som bäst. Om ni gillar för exempelvis Nina Lykke eller Marie Aubert - kommer ni att gilla denna!
July 5, 2020
Ljudbok! Tydligt är det en välskriven bok eftersom att jag som lyssnare kunde irritera mig så otroligt mycket på huvudkaraktären Åsa, men lika starkt kunde jag känna stor sympati för henne. Jag uppslukades verkligen av alla känslor och tankar. Uppskattade de olika berättarperspektiven som kom lite senare i boken!
October 2, 2020
Väldigt motstridiga känslor medan jag läser boken: alla känslor och konflikter hos karaktärerna gör mig alldeles matt, samtidigt som det beskrivs så trovärdigt att jag inte kan sluta läsa fastän det skaver. Det är få böcker som kommer så nära inpå och som känslomässigt påverkar mig så här pass, men det här är en av de böckerna.
Läs!
Läs!
February 16, 2021
SÅ bra! Om den ofta missförstådda och förlöjligade svärmodersgestalten. Om komplexa relationer, familjeband och djupt mänskliga människor. Det hade inte behövt vara så dramatiskt för att vara läsvärt, men visst blir det en häftig thrilleraktig touch på den som den är nu. Läs denna!
June 11, 2020
Språket är ärligt talat ingen höjdare, men berättelsen - åh! Den här boken har gett mig så mycket svid i magen och varit så fängslande att jag sträckläst den. Betyget är nästan uppe på fyra stjärnor.
June 14, 2024
2.75 ⭐️ / 6/10. Tyvärr. Jag hade velat ge den här boken bättre vitsord, hade velat vara nöjd och inte så sträng och kritisk i min bedömning, men jag måste få förklara mig.
Det här är egentligen ingen kritik mot författaren, hon har gjort ett bra jobb. Boken är lättläst men samtidigt komplex. Den väcker känslor och är fängslande. Och jag tror att ingen kan missa bokens syfte i att beskriva relationernas komplexitet och svårigheter. Så, författaren har i sig lyckats. Men tyvärr så hade jag inte en trevlig läsupplevelse.
Så många av mina goodreads-vänner hade läst boken och gett den högt vitsord att jag blev intresserad av boken. Efter att ha läst baksidan kände jag att det här var en perfekt bok för mig. Jag skulle kanske få skratta åt igenkänningsfaktorer, känna mig förstådd men även förstå mig bättre på andra människor. Men tyvärr kände jag inget av det här. Det enda jag i princip kände igenom nästan hela boken var magknip och ångest.
Medmänskliga relationer kan vara så oerhört svåra. Tro mig, jag vet. Men det fanns ändå något i den här boken som skavde så oerhört mycket. Den väckte sån smärta och sorg inom mig samtidigt som jag kände hur ångest och ängslan över olika relationer jag har i mitt liv började bubbla upp till ytan. En massa tankar och obekväma känslor.
Jag kände Åsas sorg samtidigt som jag inte orkade med att hon var en sån ”typisk svärmor”. Jag både förstod mig på henne, och suckade varje gång hon grävde sin egen grav. Men mest av allt skulle jag bara ha velat krama henne. Så mycket smärta, så många svek, sånt uteslutande, så mycket hon tvingades gå miste om. Allt det vackra som gick sönder.
Jag var arg på nästan alla i den här boken. Över deras beteende, hårdhet, brutala ärlighet, kyla och elakhet.
Medmänskliga relationer är svåra, men jag tror att det är få fall där det verkligen är bra att utesluta en människa helt och hållet. Jag tror absolut inte på att tvinga sig på, försöka vara så nära som ”en mamma ska vara med sitt barn” eller låtsas ha en nära och härlig relation för att det ska se bra ut. Jag tror mer på att älska på avstånd. Man behöver inte träffas varje vecka eller varje månad, inte umgås och dela livets djupa sidor, utan träffas och bibehålla en fungerande relation. Om en relation är för komplicerad och har en enorm mängd bagage och tyngd kan det vara bra och behövligt att lämna djupet av relationen, att lämna känslorna och det känslomässiga engagemanget åt sidan. Att kunna umgås, prata om vardagliga saker och inte beröva någon annan friheten av att träffa någon annan.
Jag tror att det här kan vara bra för att kunna älska på avstånd. För att kunna uppskatta mamman som trots allt tog hand om dig då du grät dig till sömns, som bar dig och tog hand om dig, som försökte sitt bästa fastän du kände att något saknades. Att uppskatta svärmodern som trots allt gjorde allt detta för din partner, som älskade och försökte, och som troligen fortfarande älskar, trots att ni inte riktigt förstår er på varandras beteende eller behov.
Att uppskatta den relation man hade med vännen, att uppskatta alla samtal och stunder, alla gånger du fått bära och du varit buren, allt ni delat - trots att ni inte längre har den relationen idag.
Jag tror att vissa relationer kräver att älska på avstånd, för att inte väcka alla de infekterade och sårade känslorna till liv. (Det här gäller då förstås inte direkt en relation känns lite krånglig, utan om man försökt lösa något i år men händelserna som påverkat människorna uppfattas så olika att det börjar skava och såra, i så fall kan det vara bättre att landa i det, och i stället ha en fungerande och vardaglig relation.)
Den här boken väckte således mycket och många känslor för mig, men det är inte det enda som krävs för mig för att en bok ska vara bra. Jag var så oerhört arg och illamående efter att ha läst Åsas del, men det började ljusna lite i mitten av boken. Det föddes en liten gnutta hopp, tills det rasade igen. Eftersmaken av boken blev inte bra.
Jag värderar en trevlig läsning (det betyder inte att det bara ska handla om rosa moln och förälskelse - trevlig läsning kan handla om drogproblematik och missbruk men ändå väcka hopp, empati eller något annat fint, eller i alla fall lämna läsaren med något annat än en bitter eftersmak.) men tyvärr kan jag inte klassa detta som det. Den här boken gav mig ångest och stal min nattsömn. Jag blev på ett konstigt och ängsligt sätt ledsen av den här boken. Det kändes inte så bra att läsa den.
Slutligen måste man förstå att det här är min bedömning av boken, mycket i mitt liv spelar in i min recension, hanterandet av svåra relationer och ångesten över relationer med drama, svek, smärta och besvikelser. Jag medger så här i efterhand även att min livssituation, min skörhet och känslighet, mina relationer och allt vad det innebär, påverkar min läsupplevelse, och att jag om fem år kunde ge boken ett betydligt högre betyg.
P.S. Ifall du vill läsa en smärtsam, tung och möjligen ångestgivande bok är den värd att läsa. Således är den inte dålig, men förbered dig inte på en trevlig eller hoppgivande läsupplevelse.
Det här är egentligen ingen kritik mot författaren, hon har gjort ett bra jobb. Boken är lättläst men samtidigt komplex. Den väcker känslor och är fängslande. Och jag tror att ingen kan missa bokens syfte i att beskriva relationernas komplexitet och svårigheter. Så, författaren har i sig lyckats. Men tyvärr så hade jag inte en trevlig läsupplevelse.
Så många av mina goodreads-vänner hade läst boken och gett den högt vitsord att jag blev intresserad av boken. Efter att ha läst baksidan kände jag att det här var en perfekt bok för mig. Jag skulle kanske få skratta åt igenkänningsfaktorer, känna mig förstådd men även förstå mig bättre på andra människor. Men tyvärr kände jag inget av det här. Det enda jag i princip kände igenom nästan hela boken var magknip och ångest.
Medmänskliga relationer kan vara så oerhört svåra. Tro mig, jag vet. Men det fanns ändå något i den här boken som skavde så oerhört mycket. Den väckte sån smärta och sorg inom mig samtidigt som jag kände hur ångest och ängslan över olika relationer jag har i mitt liv började bubbla upp till ytan. En massa tankar och obekväma känslor.
Jag kände Åsas sorg samtidigt som jag inte orkade med att hon var en sån ”typisk svärmor”. Jag både förstod mig på henne, och suckade varje gång hon grävde sin egen grav. Men mest av allt skulle jag bara ha velat krama henne. Så mycket smärta, så många svek, sånt uteslutande, så mycket hon tvingades gå miste om. Allt det vackra som gick sönder.
Jag var arg på nästan alla i den här boken. Över deras beteende, hårdhet, brutala ärlighet, kyla och elakhet.
Medmänskliga relationer är svåra, men jag tror att det är få fall där det verkligen är bra att utesluta en människa helt och hållet. Jag tror absolut inte på att tvinga sig på, försöka vara så nära som ”en mamma ska vara med sitt barn” eller låtsas ha en nära och härlig relation för att det ska se bra ut. Jag tror mer på att älska på avstånd. Man behöver inte träffas varje vecka eller varje månad, inte umgås och dela livets djupa sidor, utan träffas och bibehålla en fungerande relation. Om en relation är för komplicerad och har en enorm mängd bagage och tyngd kan det vara bra och behövligt att lämna djupet av relationen, att lämna känslorna och det känslomässiga engagemanget åt sidan. Att kunna umgås, prata om vardagliga saker och inte beröva någon annan friheten av att träffa någon annan.
Jag tror att det här kan vara bra för att kunna älska på avstånd. För att kunna uppskatta mamman som trots allt tog hand om dig då du grät dig till sömns, som bar dig och tog hand om dig, som försökte sitt bästa fastän du kände att något saknades. Att uppskatta svärmodern som trots allt gjorde allt detta för din partner, som älskade och försökte, och som troligen fortfarande älskar, trots att ni inte riktigt förstår er på varandras beteende eller behov.
Att uppskatta den relation man hade med vännen, att uppskatta alla samtal och stunder, alla gånger du fått bära och du varit buren, allt ni delat - trots att ni inte längre har den relationen idag.
Jag tror att vissa relationer kräver att älska på avstånd, för att inte väcka alla de infekterade och sårade känslorna till liv. (Det här gäller då förstås inte direkt en relation känns lite krånglig, utan om man försökt lösa något i år men händelserna som påverkat människorna uppfattas så olika att det börjar skava och såra, i så fall kan det vara bättre att landa i det, och i stället ha en fungerande och vardaglig relation.)
Den här boken väckte således mycket och många känslor för mig, men det är inte det enda som krävs för mig för att en bok ska vara bra. Jag var så oerhört arg och illamående efter att ha läst Åsas del, men det började ljusna lite i mitten av boken. Det föddes en liten gnutta hopp, tills det rasade igen. Eftersmaken av boken blev inte bra.
Jag värderar en trevlig läsning (det betyder inte att det bara ska handla om rosa moln och förälskelse - trevlig läsning kan handla om drogproblematik och missbruk men ändå väcka hopp, empati eller något annat fint, eller i alla fall lämna läsaren med något annat än en bitter eftersmak.) men tyvärr kan jag inte klassa detta som det. Den här boken gav mig ångest och stal min nattsömn. Jag blev på ett konstigt och ängsligt sätt ledsen av den här boken. Det kändes inte så bra att läsa den.
Slutligen måste man förstå att det här är min bedömning av boken, mycket i mitt liv spelar in i min recension, hanterandet av svåra relationer och ångesten över relationer med drama, svek, smärta och besvikelser. Jag medger så här i efterhand även att min livssituation, min skörhet och känslighet, mina relationer och allt vad det innebär, påverkar min läsupplevelse, och att jag om fem år kunde ge boken ett betydligt högre betyg.
P.S. Ifall du vill läsa en smärtsam, tung och möjligen ångestgivande bok är den värd att läsa. Således är den inte dålig, men förbered dig inte på en trevlig eller hoppgivande läsupplevelse.
This entire review has been hidden because of spoilers.
April 15, 2022
Det här var en mycket, mycket jobbig bok.
Tung känslomässigt.
Men så bra!
Tung känslomässigt.
Men så bra!
August 22, 2025
Byłam o krok od oceny książki na 5 gwiazdek. Do pewnego momentu byłam w niej zakochana. Wszystko mi tu grało: styl autorki, złożoność bohaterów, zawiłości rodzinnych relacji. Ponadto nie wiem, czy trafiłam w tym roku na inną książkę, która wywoływałaby we mnie tyle emocji. Tutaj podczas czytania odczuwałam naprawdę wiele, a niejednokrotnie chciałam mocno potrząsnąć bohaterami, bo doprowadzali mnie do furii.
Po tym wszystkim, zakończenie okazało się jednak wybitnie niesatysfakcjonujące i pozostawiło mnie z dużym poczuciem niesprawiedliwości i zmieszania. Główna bohaterka naprawdę nie zasłużyła na to, co ją spotkało.
Może moje rozczarowanie wynika też z faktu, ze praktycznie cały czas przebywamy w głowie tytułowej teściowej. Zabrakło tutaj zdecydowanie szerszego spojrzenia na sprawę miedzy innymi oczami Josephine, bo kompletnie jej nie rozumiałam i do samego końca darzyłam ją ogromną antypatią. Cała sytuacja z jej porodem była dla mnie wprost absurdalna, a wysnuwane przez nią zarzuty, pełne hipokryzji. Liczyłam, że autorce uda się bardziej zniuansować przekaz, a niestety zabrakło tu dokładniejszego opisu drugiej strony.
Do pewnego momentu byłam jednak naprawdę zachwycona, więc nie uważam książki za złą. Zdecydowanie Moa Hergren ma talent i będę z zaciekawieniem śledzić jej dalszą twórczość.
Po tym wszystkim, zakończenie okazało się jednak wybitnie niesatysfakcjonujące i pozostawiło mnie z dużym poczuciem niesprawiedliwości i zmieszania. Główna bohaterka naprawdę nie zasłużyła na to, co ją spotkało.
Może moje rozczarowanie wynika też z faktu, ze praktycznie cały czas przebywamy w głowie tytułowej teściowej. Zabrakło tutaj zdecydowanie szerszego spojrzenia na sprawę miedzy innymi oczami Josephine, bo kompletnie jej nie rozumiałam i do samego końca darzyłam ją ogromną antypatią. Cała sytuacja z jej porodem była dla mnie wprost absurdalna, a wysnuwane przez nią zarzuty, pełne hipokryzji. Liczyłam, że autorce uda się bardziej zniuansować przekaz, a niestety zabrakło tu dokładniejszego opisu drugiej strony.
Do pewnego momentu byłam jednak naprawdę zachwycona, więc nie uważam książki za złą. Zdecydowanie Moa Hergren ma talent i będę z zaciekawieniem śledzić jej dalszą twórczość.
June 30, 2025
4,5. Eine mitreissende, einfühlsame Geschichte über generationales Trauma. Es ist krass, wie sehr man sich in alle Figuren einfühlen kann, auch in der ersten Hälfte, in der man nur die Sicht der Schwiegermutter sieht. Die Perspektivenwechsel ab der zweiten Hälfte des Buchs helfen, das Gesamtbild der Situation zusammenzufügen und ein noch tieferes Verständnis für die Figuren zu entwickeln.
Das Buch hat mich sehr berührt und viel zum Nachdenken gebracht. Wegen der letzten ca. 50 Seiten muss ich allerdings einen halben Stern abziehen. Ab da wurde es mir leider ein bisschen zu plakativ. Ich kann den Schluss inhaltlich zwar gut nachvollziehen, aber irgendwie hat die Geschichte ab da erzählerisch an Tiefe eingebüsst.
Das Buch hat mich sehr berührt und viel zum Nachdenken gebracht. Wegen der letzten ca. 50 Seiten muss ich allerdings einen halben Stern abziehen. Ab da wurde es mir leider ein bisschen zu plakativ. Ich kann den Schluss inhaltlich zwar gut nachvollziehen, aber irgendwie hat die Geschichte ab da erzählerisch an Tiefe eingebüsst.
December 4, 2025
3,5 ⭐️
Znowu mam ogromny problem z końcówką książki, nie podoba mi się to jak się skończyła. Mam wrażenie, że ta część była jeszcze bardziej frustrująca niż poprzednia. Niesamowite jest to jak autorka manipuluje emocjami czytelnika.
Znowu mam ogromny problem z końcówką książki, nie podoba mi się to jak się skończyła. Mam wrażenie, że ta część była jeszcze bardziej frustrująca niż poprzednia. Niesamowite jest to jak autorka manipuluje emocjami czytelnika.
August 9, 2024
Szukałam książki, która pozwoli mi zapomnieć o rzeczywistości i wzbudzi we mnie silne emocje. Nie zawiodłam się: już dawno zakończenie tak mnie nie rozzłościło.
August 21, 2020
Jobbläsning
June 10, 2021
Den här boken väckte så många känslor hos mig under läsningen och skildringen av de komplexa relationerna är något utöver det vanliga. Verkligen en läsvärd bok!
Displaying 1 - 30 of 389 reviews