What do you think?
Rate this book
I huvudet på John McEnroe
- GenresNonfiction
154 pages, Paperback
First published October 1, 2004
10 people want to read
About the author
Tim Adams
55 books19 followersBorn in Newburyport MA, Tim Adams was raised in Groveland, MA and currently resides in the town of Hudson NH where he lives with his wife, two kids and two dogs. Tim’s undergraduate is in Business Administration with a concentration in Finance from Merrimack College located in North Andover MA. Recently, Tim graduated from Suffolk University with an MBA in Entrepreneurship. Tim has worked at various financial and high tech firms over the past 13 plus years concentrating in services, engineering and MIS. Since his childhood, Tim has enjoyed and been fascinated with the Science Fiction and Fantasy genre.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 2 of 2 reviews
July 21, 2017
Mycket underhållande bok.
McEnroes öde är för evigt ihopkopplat till Borgs. 1980-finalen i Wimbledon de emellan rankas av många som en av tidernas främsta matcher (jag tror ”främsta” inte ska likställas med bästa rent spelmässigt, men så är tennis också mera än det) och den tillägnas en betydande del av boken.
McEnroe och Borg lyfte varandras spel och personligheter. De kompletterade varandra. McEnroe reagerade med stor sorg när Borg slutade. Och fastän han blev helt överlägsen den närmsta tiden därefter (McEnroes stora år var 1984, då vann han i princip allt) så kunde han efter sin rivals förtida lämnande inte känna någon glädje.
Tennis var roligare förr och inte bara för att det nästan bara spelas från baslinjen idag, utan också för att personligheterna var färgstarkare. Man kan argumentera för att tennis handlar lika mycket om karisma och utstrålning som själva spelet.
Federer (gentlemannen), Nadal (den snälle, blyge), Djokovic (spelfulle?) är alla mycket bra och skötsamma individer men knappast någon av dem i en intervju får blodet att rusa. Ingen av dem är särskilt roliga. De skulle kunna vara grannen intill allihopa.
(Buttre Murray med en vinnarskalle av Lendls kaliber är eventuellt ett undantag).
Jämför de ovan med några av de som regerade tennisen under decennierna dessförinnan.
Nastase. Så långt från gentleman man kan komma. Ibland svineri i stor förmåga.
Connors. En arg, burdus typ. Egentligen rätt plump. Säger till McEnroe to ”shut up” när den förre jämrar sig på domaren, fastän Connors ofta betett sig likadant själv. Hans självförtroende och jävlar-anamma gör honom i högsta grad sevärd.
Borg. Den bäst tränade under sin era. Enligt egen utsago blev han aldrig trött i en match. Framstår på något sätt som särskilt ädel, nästan ridderlig. Sen är han ju kul också.
Lendl (i John McEnroes ord) Ivan Drago-typ. Känns omänsklig och uppväxt på labb.
Agassi är sökaren som verkar sakna stabilt underlag. Knappast någon hedersman men samtidigt komplex och intressant.
Men stjärnan, i mitt tycke, av alla är McEnroe. Framställs av de flesta som ett geni på tennisbanan. Han är högintelligent, har outsinlig energi och med ett inre vi är nyfikna på. Och så är han så fruktansvärt rolig, även fast han går runt och gnäller jämnt och ständigt.
Boken tilldrar sig verkligen ”i huvudet” på McEnroe. Det är amatörpsykologi när det är som bäst och roligast. Så här kan det låta:
s. 33 Till skillnad från Borg, som alltid förhöll sig fullständigt oberörd inför [McEnroes] psykologiska bräcklighet, reagerade Wimbledon oupphörligen [på hans diverse beteenden och humörsvängningar], med en blandning av rosenraseri och besynnerligt daltande, på ett sätt som fick honom att inse att han och hans ångest var – som teurapeuterna brukar säga – verkliga.
Det är roligt när Wimbledons gamla otillsedenliga kultur får sig en chock av McEnroes (Connors med fleras) beteende. Följande stycke är riktigt kul om man har sett klippet och nu får det i sitt sammanhang. McEnroe har just skrikit i domarens ansikte och denne ger en straffåtgärd. Så här beskriver Tim Adams händelsen.
s. 36-37 …[många av Wimbledons domare var gamla] officerare från flygvapnet. De flesta var inte alls vana vid uppstudsighet från gapiga tonåringar med avgjort icke reglementsenlig frisyr. Inte heller var överstelöjtnanter vid flygvapnet – som till exempel en viss George Grimes, en domare som fråntog McEnroe en poäng efter att amerikanen, som Grimes uppfattade det, hade utmålat honom som ”en skam för mänskligheten” – beredda att offentligt diskutera sina beslut. (I fallet med Grimes försvarade sig McEnroe med att han talat med sig själv. Men med tanke på att han fällt yttrandet samtidigt som han pekade på domaren, en man vars omdöme och auktoritet och manlighet han tystlåtet muttrande hade ifrågasatt under snart sagt en hel timme, så svajade försvaret betänkligt, även om han lidelsefullt höll fast vid det. ”Det var inte dig jag snackade med, domarn. Hör du vad jag säger? Vad sa jag? Berätta för mig är du snäll!”)
Tim Adams diskuterar huruvida hans familjebakgrund i advokatvärlden hade skapat hans retorik på planen som om den vore från en domstol.
s. 43 …han bara hävdade sina rättigheter. Med en amerikans självaktning underströk han, i varje fall i början av sin karriär, att han använde sig av juridiskt språkbruk i sina gräl med domarna – ”Besvara frågan!” [Min anm: ”Answer the question jerk” i Stockholm.]
Britterna förfasades över McEnroe. Eller? Kanske inte, trots allt. Stycket nedan måste givetvis stämma.
s. 49 Ett faktum som det emellertid tog tid för tidningarna att inse – och för den delen även Wimbledonkommentatorerna – var att många britter var allt annat än chockerade över McEnroes uppträdande. Tvärtom njöt många av det och identifierade sig med det [författaren menar delvis i frustration över hur stor makt lorder och annan överklass hade i landet].
Nedan kommer lite roliga utdrag ur boken.
s. 73 McEnroes extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgs, amerikansk professor i engelska skrev 1985 i en essä att ”McEnroe är – eller snarare har varit – den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor”, fortsatte han, ”skulle vi nå Utopia på mindre än ett år…”
s. 73 (vidare mkt intressant,). ”Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i Milos Formans Amadeus, hade McEnroe i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni.”
s. 86-87 McEnroe började slå på en plastboll redan vid arton månaders ålder. En av de tidigaste familjeanekdoterna berättar om hur hans pappa kastade boll med sin knatte i Central Park varvid en dam kom fram och undrade: ”Är det där en liten pojke eller är det en dvärg?”
s. 93 Det beskrivs här hur han i engelska medier analyseras i detalj av diverse psykologinspirerade journalister. En diagnos han fick var ”hysteriskt extrovert”.
McEnroes öde är för evigt ihopkopplat till Borgs. 1980-finalen i Wimbledon de emellan rankas av många som en av tidernas främsta matcher (jag tror ”främsta” inte ska likställas med bästa rent spelmässigt, men så är tennis också mera än det) och den tillägnas en betydande del av boken.
McEnroe och Borg lyfte varandras spel och personligheter. De kompletterade varandra. McEnroe reagerade med stor sorg när Borg slutade. Och fastän han blev helt överlägsen den närmsta tiden därefter (McEnroes stora år var 1984, då vann han i princip allt) så kunde han efter sin rivals förtida lämnande inte känna någon glädje.
Tennis var roligare förr och inte bara för att det nästan bara spelas från baslinjen idag, utan också för att personligheterna var färgstarkare. Man kan argumentera för att tennis handlar lika mycket om karisma och utstrålning som själva spelet.
Federer (gentlemannen), Nadal (den snälle, blyge), Djokovic (spelfulle?) är alla mycket bra och skötsamma individer men knappast någon av dem i en intervju får blodet att rusa. Ingen av dem är särskilt roliga. De skulle kunna vara grannen intill allihopa.
(Buttre Murray med en vinnarskalle av Lendls kaliber är eventuellt ett undantag).
Jämför de ovan med några av de som regerade tennisen under decennierna dessförinnan.
Nastase. Så långt från gentleman man kan komma. Ibland svineri i stor förmåga.
Connors. En arg, burdus typ. Egentligen rätt plump. Säger till McEnroe to ”shut up” när den förre jämrar sig på domaren, fastän Connors ofta betett sig likadant själv. Hans självförtroende och jävlar-anamma gör honom i högsta grad sevärd.
Borg. Den bäst tränade under sin era. Enligt egen utsago blev han aldrig trött i en match. Framstår på något sätt som särskilt ädel, nästan ridderlig. Sen är han ju kul också.
Lendl (i John McEnroes ord) Ivan Drago-typ. Känns omänsklig och uppväxt på labb.
Agassi är sökaren som verkar sakna stabilt underlag. Knappast någon hedersman men samtidigt komplex och intressant.
Men stjärnan, i mitt tycke, av alla är McEnroe. Framställs av de flesta som ett geni på tennisbanan. Han är högintelligent, har outsinlig energi och med ett inre vi är nyfikna på. Och så är han så fruktansvärt rolig, även fast han går runt och gnäller jämnt och ständigt.
Boken tilldrar sig verkligen ”i huvudet” på McEnroe. Det är amatörpsykologi när det är som bäst och roligast. Så här kan det låta:
s. 33 Till skillnad från Borg, som alltid förhöll sig fullständigt oberörd inför [McEnroes] psykologiska bräcklighet, reagerade Wimbledon oupphörligen [på hans diverse beteenden och humörsvängningar], med en blandning av rosenraseri och besynnerligt daltande, på ett sätt som fick honom att inse att han och hans ångest var – som teurapeuterna brukar säga – verkliga.
Det är roligt när Wimbledons gamla otillsedenliga kultur får sig en chock av McEnroes (Connors med fleras) beteende. Följande stycke är riktigt kul om man har sett klippet och nu får det i sitt sammanhang. McEnroe har just skrikit i domarens ansikte och denne ger en straffåtgärd. Så här beskriver Tim Adams händelsen.
s. 36-37 …[många av Wimbledons domare var gamla] officerare från flygvapnet. De flesta var inte alls vana vid uppstudsighet från gapiga tonåringar med avgjort icke reglementsenlig frisyr. Inte heller var överstelöjtnanter vid flygvapnet – som till exempel en viss George Grimes, en domare som fråntog McEnroe en poäng efter att amerikanen, som Grimes uppfattade det, hade utmålat honom som ”en skam för mänskligheten” – beredda att offentligt diskutera sina beslut. (I fallet med Grimes försvarade sig McEnroe med att han talat med sig själv. Men med tanke på att han fällt yttrandet samtidigt som han pekade på domaren, en man vars omdöme och auktoritet och manlighet han tystlåtet muttrande hade ifrågasatt under snart sagt en hel timme, så svajade försvaret betänkligt, även om han lidelsefullt höll fast vid det. ”Det var inte dig jag snackade med, domarn. Hör du vad jag säger? Vad sa jag? Berätta för mig är du snäll!”)
Tim Adams diskuterar huruvida hans familjebakgrund i advokatvärlden hade skapat hans retorik på planen som om den vore från en domstol.
s. 43 …han bara hävdade sina rättigheter. Med en amerikans självaktning underströk han, i varje fall i början av sin karriär, att han använde sig av juridiskt språkbruk i sina gräl med domarna – ”Besvara frågan!” [Min anm: ”Answer the question jerk” i Stockholm.]
Britterna förfasades över McEnroe. Eller? Kanske inte, trots allt. Stycket nedan måste givetvis stämma.
s. 49 Ett faktum som det emellertid tog tid för tidningarna att inse – och för den delen även Wimbledonkommentatorerna – var att många britter var allt annat än chockerade över McEnroes uppträdande. Tvärtom njöt många av det och identifierade sig med det [författaren menar delvis i frustration över hur stor makt lorder och annan överklass hade i landet].
Nedan kommer lite roliga utdrag ur boken.
s. 73 McEnroes extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgs, amerikansk professor i engelska skrev 1985 i en essä att ”McEnroe är – eller snarare har varit – den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor”, fortsatte han, ”skulle vi nå Utopia på mindre än ett år…”
s. 73 (vidare mkt intressant,). ”Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i Milos Formans Amadeus, hade McEnroe i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni.”
s. 86-87 McEnroe började slå på en plastboll redan vid arton månaders ålder. En av de tidigaste familjeanekdoterna berättar om hur hans pappa kastade boll med sin knatte i Central Park varvid en dam kom fram och undrade: ”Är det där en liten pojke eller är det en dvärg?”
s. 93 Det beskrivs här hur han i engelska medier analyseras i detalj av diverse psykologinspirerade journalister. En diagnos han fick var ”hysteriskt extrovert”.
March 21, 2017
Lite spännande insikter i tenniscirkusen och livet bakom kulisserna hos en legend.
Displaying 1 - 2 of 2 reviews